Så bör en borgerlig kulturminister tänka

Sedan valresultatet stod klart har det varit mer tal än vanligt om kulturpolitiken. Blir det Polen, Ungern eller Ryssland nu när SD ingår i regeringsunderlaget, har en del debattörer frågat sig. Eller blir det bara ett public service efter mer dansk modell, höjda anslag till Skansen och symboliska året-runt-midsommarstänger på landets samtliga torg? Från att ha varit ett nedprioriterat politikområde har kulturpolitiken kommit att bli en av de centrala konfliktfrågorna i väntan på regeringsförklaringen – och tonläget är ofta högt.

De borgerliga partierna, till skillnad från SD, har länge varit ointresserade av området, medan vänstersidan nöjt sig med att administrera de befintliga systemen med alla dess bidragsnätverk och värdegrundsmatriser. I ett sådant läge är det inte särskilt konstigt att debatterna har uteblivit.

För SD är kulturpolitiken existentiell

Men in klampar Sverigedemokraterna – ett parti för vilket kulturpolitiken är existentiell. Trots att partiets hemsida tycks sakna ett aktuellt kulturpolitiskt program har de viktiga linjerna artikulerats med tydlighet i media: Public service ska stramas åt, dess journalisters opartiskhet och lojalitet granskas allt hårdare, det specifikt svenska kulturarvet värnas genom särställning och utökat ekonomiskt stöd. Dessutom har det knappt funnits en SD-budgetmotion de senaste 10 åren som inte innehållit pengaströssel över saker i stil med “Sverigecentrum” i utsatta områden. 

Frågan på allas läppar är vad som kommer ut på andra sidan av en kulturpolitisk förhandling mellan Sverigedemokraterna och borgerligheten. Det, i sin tur, styrs i hög grad av vad M, L och KD har med sig till det förhandlingsbordet.

***

Dessvärre har borgerliga politiker alltför ofta försummat att resonera högt om kulturens betydelse och egenvärde – oavsett om det handlar om bristande reflektion eller retoriska avvägningar. Det har haft tydligt negativ påverkan på den allmänna bilden av borgerlighetens – kanske i synnerhet Moderaternas och Centerpartiets – syn på och intresse för kulturen.

När Cecilia Stegö Chilò lyftes in som kulturminister 2006 kom det som en stor överraskning, kanske även för henne själv. Även om hennes ideologiska anslag och reforminstinkter säkerligen var sunda, fick det kulturpolitiken att framstå som något man först i efterhand kommit på att man behövde ta hand om. Så fick Stegö Chilò inte heller sitta mer än någon vecka. Fredrik Reinfeldts numera ikoniska uttalanden om att han föredrar Camilla Läckberg, Da Buzz och korvgryta har tolkats ömsom som en överdriven vilja till folklighet, ömsom som en bristande respekt för den finare och smalare kulturen. 

Netflix och opera ses bara som olika former av underhållning

Den nonchalanta kultursynen hänger kvar. Netflix och opera är bara olika former av underhållning, och kulturen är, snarare än en egen samhällssfär med särskilda villkor och behov, en vara bland andra. M:s nuvarande kulturpolitiska linje, aningen styvmoderligt företrädd av Kristina Axén Olin, verkar främst bestå i att kulturskapare bör utbildas i redovisning och marknadsföring för att bli mer lyckade småföretagare och arbetsgivare. Kanske inte dåligt i sak, men följden blir att det moderata intresset för en rik och levande kultursektor inte framstår som särskilt genuint.

Ett annat, nästan löjligt, talande exempel som florerade i sociala medier under valveckan är en bild på hur blågrönt styrda Stockholms stad (under det centerpartistiska kulturborgarrådet Jonas Naddebo) upplåtit Internationella bibliotekets tidigare lokaler i ett annex till Gunnar Asplunds stadsbibliotek till… butikskedjan Office Depot.

Det är mot denna fond som de få kontrasterande exemplen tas emot med sådan förvåning: när en moderat talman visar sig kunna recitera fritt ur Fänrik Ståls sägner, eller när Christer Nylander (L) beskrivs som ett lysande undantag för typbilden av en borgerlig politiker – bildad, resonerande och genuint kulturintresserad.

Tänka sig, borgerliga politiker som värdesätter kulturen för vad den ensam kan ge människan. De finns, men de skulle behöva bli fler. 

***

Kulturpolitiken är ett säreget sakområde. När de hårda frågorna är färre har departementschefen på Kulturdepartementet i högre grad än många andra varit beroende av den berörda branschens respekt. Det är dessutom en bransch av välartikulerade och ofta högljudda aktörer, med hög organisationsgrad. Antingen är du med de tyngsta branschföreträdarna, eller så är du emot kulturen själv. Så vem är högerns Leif Pagrotsky, redo att gnistra i toppen av mingeldepartementet framför alla?

Som Smedjan har skrivit om tidigare utmärker sig Kulturdepartementet genom just denna starka branschuppfattning att kulturministern ska vara utövarnas främsta företrädare gentemot andra politik- och utgiftsområden. Det är få i grunden organiskt framvuxna samhällssektorer som självmant har gjort sig lika beroende av sitt statsråd som kultursfären, och som med en så benfast skråmentalitet förväntar sig en minister som ser det som sitt entydiga uppdrag att vara alla goda gåvors givare.

Detta blir särskilt tydligt när högt uppsatta kulturchefer på landets stora tidningar i SVT får resonera kring vilken borgerlig politiker de skulle vilja se som kulturminister. Björn Wiman på DN föredrar Christer Nylander (L), för att han har genuint intresse och förståelse för branschen och dessutom anses ”bildad”. Elsa Westerstad på SvD föreslår Andreas Norlén (M), även han för att han är ”bildad” och kan recitera poesi. Expressens Victor Malm drömmer, möjligen med glimten i ögat, om Roland Utbult (KD), för att han i egenskap av yrkesverksam musiker ”förstår branschen”.

Huruvida detta är önskvärt eller inte bör även fortsatt diskuteras, men det låter nästan som att personen är viktigare än sakpolitiken. Det står också klart att en departementschef som åtnjuter respekt – och som inte spottar i det tredje glaset mingelvin på Bokmässan – kommer att ha betydligt lättare att få något gjort. 

Inte minst om detta något består i att, i kultursfärens långsiktiga intresse, genomföra reformer eller åtstramningar som på kort sikt är kännbara för nu verksamma aktörer.

***

Liberaler och frihetligt institutionskonservativa har historiskt varit betydligt mer konsekventa än socialdemokrater när det kommer till att värdesätta och värna samhällssfärernas inbördes oberoende. I grunden handlar det om en skepsis gentemot maktkoncentrationer, även om de ”bara” tar sig uttryck genom att en enstaka (statlig) finansiär upprätthåller många olika verksamheter. Det blir en sårbarhet i systemet. 

Därför har klassisk borgerlig kulturpolitik, inte minst bortom partiföreträdarnas punktlistor, handlat om att klippa de socialdemokratiskt skapade, stundtals direkt korporativa banden mellan staten och kulturen. Omfattande kulturstöds- och bidragssystem är skadliga, inte för att kulturen är oviktig, utan för att de odlar ett institutionellt beroende. Följden blir att civilsamhällets, näringslivets och de enskilda medborgarnas ansvar för att medfinansiera den kvalitativa, självständiga och maktkritiska kulturen problematiseras eller glöms bort.

Här finns en öppning för att formulera konstruktiva reformer, där åtstramade anslag förenas med de framåtsyftande förslag som redan ligger på bordet hos bland annat Moderaterna och Liberalerna: exempelvis skatteavdrag för bidrag till kulturverksamhet vore ett klokt sätt att underlätta återväxten av en bredare finansiering av såväl stora som små kulturprojekt.

Ett alltför brett public service stör ut mindre gynnade aktörer

Ett alltför utbrett public service stör på ett liknande sätt ut den övriga mediemarknaden genom att konkurrera med mindre ekonomiskt gynnade aktörer på ojämlika villkor. Även den som tänker sig att det legitima statliga uppdraget kan inkludera finansiering av kvalitativ, ekonomiskt oberoende nyhetsjournalistik eller smal men för kulturarvet viktig filmproduktion kan på goda grunder ifrågasätta SVT:s lokaljournalistiska re-writes eller omfattande familjeunderhållning. 

Givetvis bygger en sådan kritik delvis på att skattefinansieringen är kostsam och fråntar skattebetalarna möjligheten att själva prioritera vad man vill medfinansiera, men det handlar också om att statligt understödda oligopol är sårbara för den politiska maktens nycker. 

Det finns med andra ord förutsättningar för en ny borgerlig kulturpolitisk giv, där viktiga systemreformer kan sjösättas även som resultat av en förhandling med Sverigedemokraterna. Samma åtgärd kan motiveras på radikalt olika sätt – exempelvis ett reformerat public service har varit klassisk moderat kulturpolitik sedan långt innan SD satte sin fot i riksdagen. Samtliga partier vill satsa aktivt på bevarande av kulturarvet – genom långsiktig finansiering, utökad digitalisering och tillgängliggörande för fler. 

Så nej, ett maktskifte lär nog ändå inte innebära den fria kulturens död. Det gäller bara att de borgerliga partierna, inte minst Moderaterna, återupptäcker det sedan länge nedärvda liberalkonservativa grundengagemanget för kulturen.

Kulturen är nämligen för viktig för att lämnas kvar i klorna på socialdemokratiskt konstruerade byråkratikolosser – eller, för den delen, moderater som bara vill titta på Postkodmiljonären och utbilda Martina Montelius i bokföring.