Niklas Elert om vinster i välfärden:
Så kan välfärden dra större nytta av vinsten
Ekonomi Essä
Välfärden saknar varken innovativa aktörer eller innovativ potential. Men den svenska välfärdsmodellen, med privata utförare inom ramen för den offentliga finansieringen, skulle kunna utvecklas för att bättre ta vara på de positiva drivkrafter vinstintresset skapar. Niklas Elert beskriver hur det kan göras.
På vanliga marknader sker hela tiden misstag. De flesta produktlanseringar är fiaskon, och de flesta företag går under inom loppet av några år. Men misstagen är centrala för marknadernas lärande. De företag som överlever och växer har bättre än sina konkurrenter förstått vad kunderna efterfrågar, sett vad som inte fungerar och anpassat sig. Ytterst drivs lärandet av vinst och förlust – dessa signaler förmedlas genom priser och ger företag incitament att vara uppmärksamma och anpassa sig.
Och över tid är kunderna vinnarna: nobelpristagaren William Nordhaus uppskattar att producenter i snitt erhåller mindre än tre procent av värdet från sina aktiviteter. Resten tillfaller främst konsumenterna som får högre kvalitet och lägre priser. Konkurrens i kombination med möjligheten att göra vinst och risken att göra förlust bidrar därför till att kapital slussas dit där det gör mest nytta och att resurser används så effektivt som möjligt. I synnerhet vinsten är en drivkraft för att ta tillvara outnyttjade värden och resurser. Den kan betraktas som en ersättning till den som vågar ta de risker som är förknippade med framtagandet av nya innovationer. Samtidigt upptäcker kunder och andra aktörer gradvis vad det är de vill ha, med följden att ekonomin successivt förändras till det bättre.
Att marknader på detta vis möjliggör lärande är ett viktigt skäl till deras innovationskraft, alltså förmågan att kombinera kunskap på nya vis och leverera nya lösningar. Vi ska vara glada för att marknader är bra på det: den välståndsutveckling vi sett sedan den industriella revolutionen beror på innovationer – “det enda sättet för de mest utvecklade länderna att säkerställa långsiktig produktivitetstillväxt”, enligt ledande ekonomer. Det omvandlingstryck som innovationerna skapar är anledningen till att marknaderna för persondatorer eller telefoner – ja, praktiskt taget för vilken produkt som helst – ser fundamentalt annorlunda ut nu jämfört med för bara några årtionden sedan.
Innovationer är en förutsättning för att kunna göra mer med begränsade resurser också på välfärdens område.
Innovationer är en förutsättning för att kunna göra mer med begränsade resurser också på välfärdens område. Oron för att rika länder inte ska ha råd med en välfärd som bara blir dyrare och mer eftertraktad (det som brukar kallas Baumols kostnadssjuka) grundar sig i att tjänstesektorer generellt sett inte är lika innovativa som exempelvis tillverkningsindustrin, samtidigt som de stigande lönerna i de mer innovativa sektorerna ”spiller över” till dessa sektorer. Följden är att välfärdstjänster som skola och äldreomsorg tar större resurser i anspråk när BNP ökar.
Med det sagt ser vi så klart gott om exempel på innovationer och produktivitetsutveckling också i välfärden. Om produktiviteten i vården exempelvis mäts i termer av fler räddade liv, fler levnadsår eller bättre livskvalitet (snarare än som vårddygn eller patientbesök) är det tydligt att utvecklingen går åt rätt håll över tid. Och medan en betydande potential för kostnadsbesparingar och kvalitetshöjningar sannolikt kan realiseras om äldreomsorgen tillgodogör sig ny teknik, finns där också många privata aktörer som skapar innovationer i mjukare dimensioner, exempelvis genom att erbjuda konceptboenden som möjliggör en viss livsstil för de äldre. Inom skolan är den så kallade ”No More Excuses-modellen” som är sprungen ur amerikanska privata initiativ en synnerligen betydelsefull pedagogisk innovation med betydande inlärningsvinster, särskilt för svaga elever. Såväl inom skolan och äldrevården som på flera andra områden tycks dessutom innovationer i fråga om management och styrning vara centralt för bättre kvalitet, och här går vinstsyftande, privata aktörer ofta i bräschen.
Välfärdsmarknader saknar med andra ord inte innovativa aktörer eller innovativ potential. Frågan är bara om hela den potentialen tas tillvara i dag?
När vi besvarar frågan om hur innovationskraften inom välfärdssektorn kan stärkas ytterligare måste vi ta hänsyn till att svenska välfärdstjänster inte produceras på vanliga marknader utan på det som kallas kvasimarknader. Prefixet kvasi- betyder att något är halvvägs eller skenbart, och belyser att kvasimarknader inte fungerar som vanliga marknader. Som vi ska se kan kvasimarknader se ganska olika ut, men medan de brukar präglas av någon form av konkurrens har de för det mesta det gemensamt att priset till skillnad från på vanliga marknader sätts av någon annan än producenten samtidigt som det är någon annan än kunden som betalar för tjänsten.
Konsekvensen av de skillnaderna är att kvasimarknaders signaler kring vinst och förlust på olika vis blir kringskurna. Aktörer på kvasimarknader får därför sämre förutsättningar till lärande, anpassning och innovation än aktörer på vanliga marknader. Men så måste det inte vara. Genom reformer som på olika vis stärker kvasimarknaders signaler kring vinst och förlust skulle dessa sektorer kunna tillvarata mer av sin innovationspotential. Även om förbättringarna från år till år lär te sig blygsamma i det korta loppet kan de få stora effekter på sikt, på både kvaliteten på tjänsterna och de offentliga utgifternas storlek.
Att ta dessa frågor på allvar är med andra ord avgörande för svensk välfärd och svenskt välstånd, på både kort och lång sikt. Den här artikeln belyser vinstens viktiga funktion för att lära aktörer vad kunder efterfrågar och leda resurser dit där de skapar störst värde på de olika kvasimarknaderna. I det följande diskuterar jag fyra problem som kvasimarknader lider av och som får följder för hur de kanaliserar vinstintresset i riktning mot lärande och anpassning. Med utgångspunkt i dessa problem belyser jag hur kvasimarknaders regelverk skulle kunna förbättras, så att de bättre kan utnyttja vinstintresset. Det skulle öppna dörren för mer innovation och i slutändan resultera i bättre välfärdstjänster.
***
I början av 1990-talet började svenska politiker öppna upp välfärdssektorn – som tidigare i hög grad utgjorts av offentliga monopol – för konkurrens från icke-offentliga aktörer som privata företag, föreningar, föräldrakooperativ och stiftelser. Följden blev att Sverige i dag har en skattefinansierad välfärdsmarknad, som i sin tur kan delas upp i olika delmarknader. Dessa välfärdsmarknader skiljer sig dock, på flera viktiga punkter, åt från vanliga marknader och kan därför snarast kallas kvasimarknader.
Mycket tyder på att förhoppningarna har infriats.
En uppenbar förhoppning med reformerna var att kvasimarknaderna skulle resultera i bättre välfärdstjänster. För det första borde ju privat ägande, och möjligheten att göra en vinst, sporra aktörer till förbättringar och kostnadsbesparingar, och till att kanalisera resurser dit där de gör störst nytta. För det andra borde konkurrensen mellan tjänsteutförare, och risken att man gör en förlust om man inte håller måttet, motivera alla aktörer att bli bättre. Mycket tyder på att dessa förhoppningar infriats, även om vinsterna överlag varit blygsamma.
Med det sagt är vinstintresset en drivkraft som kan leda i två riktningar. I bästa fall försöker utförare tjäna pengar genom att utveckla bättre produkter och produktionsprocesser – alltså innovationer. I värsta fall försöker de tjäna pengar genom att hålla nere kostnaderna, med risken att kvaliteten på tjänsten blir lidande. På en vanlig marknad blir sådana brukare sällan långvariga – kunder vill inte ha dåliga produkter – men tänk om vi har att göra med en utförare som fått ett långvarigt kontrakt genom en upphandling? Farhågan märks i den allmänna opinionens skepsis mot vinstdrivande utförare i välfärden, och så sent som 2018 röstade Sveriges riksdag om den så kallade Reepalu-propositionen, om införande av vinsttak för välfärdsföretag inom skola och omsorg.
Förslaget föll, men vinster i välfärden har förblivit kontroversiella. Vinstbegränsningar präglar i högsta grad den borgerliga regeringens ändrade direktiv för Utredningen om vinst i skolan, som kom under sommaren 2023 och som markant skulle kringskära möjligheten för skolmarknadens aktörer att ta ut vinst. Bland annat ska företag som driver skolor inte få ägna sig åt annan näringsverksamhet – vilket strider mot hela tanken att kapital ska slussas dit det behövs bäst. Vidare ska vinstdrivande skolor inte få ta emot bidrag (utöver skolpengen), vilket skulle innebära att de fick konkurrera på betydligt annorlunda villkor än icke-vinstdrivande aktörer.
Alla marknader har sina utmaningar, och välfärden är inget undantag. Inte minst har brukare på välfärdsmarknader ibland en utsatt situation och ett informationsunderläge jämfört med den utförare de vänder sig till, vilket sätter fingret på vikten av offentliga kontroller. Men det måste vara kontroller som fokuserar på kvalitet i utfallen, snarare än på vägen dit. Som vi konstaterat kan vinstintresset leda till sämre kvalitet, men den farhågan får inte göra att vi glömmer bort den andra sidan av myntet. Vinstintressets sporre till innovation och förändring är ju det som utvecklar olika sektorer av ekonomin och gör saker och ting bättre över tid. Jag får plats med mer datorkraft i min ficka än man skulle ha fått plats med i en skyskrapa när jag var liten, och de flesta produkt- och distributionsmarknader är som sagt fundamentalt annorlunda jämfört med för några årtionden sedan. Det är något i grunden positivt.
Detaljerade krav på hur verksamheterna ska bedrivas riskerar att stänga dörren för innovationsprocessen i välfärden.
Detaljerade krav på hur verksamheterna ska bedrivas, som resulterar i begränsningar kring hur vinstsyftande företag får agera, eller rent av vinstförbud, riskerar att stänga dörren för innovationsprocessen i välfärden. Kvasimarknaders nackdelar i fråga om lärande och anpassning jämfört med vanliga marknader skulle sannolikt förvärras. Det skulle hämma incitamenten till innovation och imitation, och göra det svårare att dra till sig externt kapital för att möjliggöra en expansion. Att förbjuda eller begränsa entreprenörers vinstuttag i välfärden innebär alltså att de får svårare att veta vad kunderna efterfrågar, samtidigt som man ger dem färre anledningar att försöka ta reda på det.
För att komma fram till hur innovationskraften i välfärden kan stärkas vore det i stället bättre att ta ett steg tillbaka och undersöka hur dessa kvasimarknader skiljer sig från vanliga marknader. På vanliga marknader betalar ju kunder ur egen ficka. Alla producenter är vinstsyftande och får sätta de priser de vill. Det är relativt enkelt att etablera sig på marknaden och kunder får välja den producent de föredrar. Producenterna kan dessutom utforma sina produkter såsom de vill – ska vi låta telefonen ha en kamera också? – det som spelar roll är ju att någon köper den.
Kvasimarknader skiljer sig från vanliga marknader på dessa punkter. Det kringskär signalerna kring vinst och förlust, vilket i sin tur får konsekvenser för kvasimarknaders lärande och innovationskraft. Nedan diskuterar jag fyra sådana skillnader och pekar på grundläggande reformer som skulle kunna mildra dem, så att vinstintresset lättare kan främja lärande, anpassning och innovation.
***
Konkurrensen på många välfärdsmarknader är mindre omfattande än man kan tro. På många kvasimarknader med upphandling innebär ”konkurrensen” i praktiken att aktörer tävlar om vem som ska vinna ett kontrakt i en upphandling. När det gäller särskilda boenden för äldre är det exempelvis vanligast att utföraren utses genom ett upphandlingsförfarande, där det är beslutande politikers bedömning utförarna konkurrerar om. Brukaren får därefter möjlighet att välja mellan den privata aktören som vann upphandlingen och de offentliga alternativ som finns, men i många mindre kommuner är alternativen få och den reella valmöjligheten liten. En majoritet av kommunerna bedriver dessutom alla särskilda boenden helt i egen regi. Sedan finns exempel på kommuner som, trots att fri etablering existerar på pappret, bara har en enda skola eller ett enda äldreboende eftersom inga andra har etablerat sig.
Att stärka brukares valfrihet, och införa valfrihet när den inte finns, är centralt för att välfärdsmarknader ska få bättre förutsättningar för innovation.
Att stärka brukares valfrihet, och införa valfrihet när den inte finns, är centralt för att välfärdsmarknader ska få bättre förutsättningar för lärande, anpassning och innovation. Logiken är enkel: när missnöjda brukare kan byta eller hota att byta utförare sporras alla utförare att bli bättre. Risken för förluster när brukare röstar med fötterna är disciplinerande. Alla missnöjda kommer såklart inte att begagna sig av den möjligheten, men det behöver de sannolikt inte: det räcker att möjligheten är reell för att skapa en disciplinerande effekt. Och ju fler utförare som finns, med olika slags drivkrafter, desto större är sannolikheten att någon kommer på nya, smartare sätt att göra saker och ting på.
Misslyckanden är ofrånkomliga i ett sådant system – men misslyckanden är ofrånkomliga i alla system. Enligt nobelpristagaren i ekonomi Ronald Coase måste vi börja med att inse att i princip alla sociala arrangemang vi väljer mellan är mer eller mindre misslyckade om vi ska kunna komma någon vart. Det är därför det är så viktigt med ett system med lärande inbyggt i sitt DNA, där det går att återkoppla, få feedback och lära sig av sina misstag. Den sortens selektion ser helt olika ut beroende på om en kvasimarknad har valfrihet eller inte.
I ett valfrihetssystem kommer vissa brukare att välja fel, och vissa utförare att vara sämre än andra och leverera på en undermålig nivå. Men sådana kvalitetsbrister kan uppstå även i en monopolsituation, och hos såväl privata som offentliga aktörer. Följderna av isolerade problematiska fall på marknader med brukarval ska inte trivialiseras, men de är antagligen lättare att hantera och lära sig av om det finns gott om aktörer att välja bland än om en eller ett fåtal aktörer helt dominerar marknaden och valfriheten är kringskuren. Valfriheten är också viktig för att de seriösa utförarna ska lära sig vad brukarna vill ha: om man har monopol på den lokala marknaden och inte har någon att jämföra sig med kan det vara svårt att veta om utfallen är bra eller inte, vare sig man är en vinstsyftande eller icke-vinstsyftande aktör.
***
På kvasimarknader med valfrihet är det i regel inte brukarna själva som betalar för tjänsterna direkt (annat än i form av smärre brukaravgifter). I stället har de en offentligt finansierad värdecheck eller peng som tillfaller den utförare de valt. Det finns goda jämlikhetsskäl till att rigga systemet så: Enligt välfärdsforskaren Julian Le Grand gör jämlik köpkraft detta slags valfrihetsmodeller till ”fundamentalt jämlikhetsskapande verktyg”. Samtidigt blir följden att priser inte tillåts variera och därmed inte kan fylla samma funktion som på vanliga marknader.
På en vanlig marknad skapas priser i det ofta outtalade köpslående som hela tiden pågår mellan säljare och köpare. Få marknader skulle fungera om det inte fanns priser, eftersom priser förmedlar kunskap, en av nobelpristagaren F A Hayeks viktigaste insikter. Hayeks poäng är att ekonomiska samspel på marknader bygger på utspridd kunskap, som i stor utsträckning är underförstådd och inte går att uttrycka i ord (tacit knowledge). Enligt Hayek är det i hög grad priser som hjälper människor med den koordination som krävs för att överkomma detta kunskapsproblem. Om priset på något som är viktigt för mig går upp är det till exempel tillräckligt för att jag som entreprenör ska förstå att det är en god idé att hushålla med det; jag beter mig som om jag visste att det rådde knapphet eller överflöd utan att jag faktiskt behöver veta (eller bry mig om) att så är fallet. Så vad händer om vi plockar bort nästan alla priser ur ekvationen?
Att kvasimarknader knappt innehåller några priser får bäring på alla steg i innovationsprocessen – alltså hela den resa som inleds med att en entreprenör kommer på något nytt och smart, fortsätter med att konkurrenter försöker producera detta nya och smarta på ett ännu smartare sätt, och slutar med att kunder korar en eller flera vinnare samtidigt som de får nya(re) och smarta(re) produkter. När en entreprenör introducerar en innovation är vinsten – till följd av att tillräckligt många kunder efterfrågar den – en viktig kompass. På en vanlig marknad brukar vinsten urholkas när konkurrenter upptäcker den nya vinstmöjligheten och utmanar entreprenören genom att imitera och förbättra innovationen. Konkurrenterna är oumbärliga för att innovationer ska spridas och bli billigare.
En del av kunskapen som priser förmedlar på vanliga marknader får i stället, paradoxalt nog, förmedlas genom köer.
Imitation har en betydelsefull roll att spela för innovation också på kvasimarknader med brukarval. Konkurrerande utförares vilja att imitera och överträffa den utförare som kommit på ett smartare sätt att göra saker och ting är ju den centrala mekanismen som ska leda till förbättringar. Men när priser inte får variera hämmas den processen på flera vis. Utförare kan vare sig höja priser för att signalera kvalitet eller anpassa sig till en högre efterfrågan, eller utmana konkurrenter genom att sänka priset. En del av kunskapen som priser förmedlar på vanliga marknader får i stället, paradoxalt nog, förmedlas genom det slags köer som ekonomer vanligtvis betraktar som ett symtom på ineffektivitet. En sovjetiskt lång skolkö signalerar hög kvalitet och är också en nyckelvariabel när utförare och investerare ska besluta om expansion.
Ett sätt att mildra prisproblemet vore att införa priser i vissa dimensioner. Att utförare erbjuder diverse tilläggstjänster är till exempel redan ett faktum i den privata äldreomsorgen, och dessa tjänster omfattas dessutom ofta av skatteavdraget för hushållsnära tjänster. Tilläggstjänsterna kan ses som diagnostiska verktyg, ”ett slags experimentverkstad och en värdemätare på vad äldre egentligen behöver hjälp med”. Genomtänkta system för tilläggstjänster skulle förbättra kvasimarknaders innovationskraft genom att utförare får möjlighet att konkurrera både med pris och kvalitet. I stället för att enbart privata aktörer ska kunna erbjuda kvalitetshöjande tilläggstjänster vore det klokt att ge kommunala aktörer inom exempelvis äldreomsorgen samma möjlighet. På så vis får alla aktörer bättre verktyg för att förstå vad deras brukare vill ha.
***
”Privatiseringen” till trots är de flesta utförare i den svenska välfärden offentliga, icke-vinstsyftande aktörer. De vägleds inte av vinst och förlust på samma vis som privata aktörer. Sett ur det här perspektivet är vinstintresset redan dramatiskt begränsat på välfärdens kvasimarknader. Och även om vinstintresset är ett tveeggat svärd är offentliga verksamheters svagare incitament till lärande, anpassning och förändring långt ifrån oproblematiska.
Problemet blir särskilt tydligt om vi ser till grundtanken bakom att konkurrens ska ha välgörande effekter på kvasimarknader: medan vinstsyftande aktörer rimligen borde vilja expandera sin verksamhet som svar på ökad efterfrågan behöver detsamma knappast gälla för offentliga utförare eller icke-vinstsyftande privata alternativ. De kan förvisso fortfarande fungera som välfärdsinnovatörer, men imiterande aktörer med vinstintresse behövs antagligen för att deras innovationer ska få spridning.
Större upptagningsområden skulle göra det lättare att sprida konkurrensens kvalitetsfrämjande effekter.
Att införa fri etableringsrätt på pappret – givet att grundläggande kvalitetskrav är uppföljda – är så klart inte tillräckligt för att få fler privata initiativ. Vissa kommuner kan exempelvis vara för små för att privata utförare ska kunna rättfärdiga ett inträde där ekonomiskt, åtminstone på kort sikt. En viktig del av lösningen handlar om att göra den definierade marknaden större. Man kan till exempel tänka sig att kommuner ska vara skyldiga att godkänna att brukare väljer utförare utanför kommunen, eller åtminstone att privata aktörer ges rätt att få prövat om en kommun gjort vad den kan för att skapa en marknad som är stor nog för att åstadkomma utmaningsbarhet. Ett närliggande alternativ är att införa ett riksintag (eller åtminstone ett regionintag) av det slag som tillämpas för fristående skolor också på andra välfärdsområden. Större upptagningsområden skulle kraftigt minska riskerna för nya aktörer, och göra det lättare att sprida konkurrensens kvalitetsfrämjande effekter.
***
Välfärdstjänster finansieras av skattepengar. Någon måste med andra ord sätta ner foten och bestämma vilka tjänster en utförare får ta betalt för. Politiker och byråkrater som vill värna om kvaliteten och skattebetalarnas pengar behöver slå fast vad utförare måste tillhandahålla. Den sortens tjänstebeskrivning är oundviklig vare sig vi har att göra med ett system för upphandling eller ett valfrihetssystem men begränsar likväl innovationsutrymmet på kvasimarknader jämfört med vanliga marknader. Också en mycket generellt formulerad tjänstebeskrivning kommer att stänga av vägar till nya upptäckter och utveckling av värdefull kunskap. Förvisso kan det komma nya, uppdaterade tjänstebeskrivningar, men de är i så fall resultatet av trögrörliga politiska och byråkratiska processer, snarare än den fria marknadens myllrande upptäcktsresa där producenter och kunder prövar sig fram, längs många olika vägar, med många olika destinationer. En stor del av problemet är att det i tjänstebeskrivningarna i nuläget är ett alltför stort fokus på processen – hur saker och ting ska göras och med vilka medel – snarare än på vilka resultat man vill sträva mot.
Tjänstebeskrivningarna har ett alltför stort fokus på processen snarare än på vilka resultat man vill sträva mot.
En relevant observation i sammanhanget är att många lagstiftare och byråkrater inte ens kunde tänka sig svenska skattefinansierade välfärdsmarknader innan entreprenörer inom förskolan och äldreomsorgen började utmana de offentliga monopolen på 1980-talet. Och de flesta produkt- och distributionsmarknader ser som sagt radikalt annorlunda ut nu jämfört med för några årtionden sedan. Alla har bristande fantasi när det gäller framtiden. Tjänstebeskrivningen måste alltså vara tillräckligt bred för att ge brukare och utförare reella valmöjligheter, och samtidigt så pass konkret att förbättringssträvanden fokuseras till relevanta dimensioner. Att så inte alltid sker är tydligt, och problemen förvärras så klart om tjänstebeskrivningarna inte ens mäter ”rätt” saker, det vill säga relevanta kvalitetsmått inom sektorn i fråga.
Den svenska skolan är kanske den sektor där detta problem är tydligast, men också den sektor där det vore enklast att åtgärda. Betyg, som borde kunna fungera som ett ganska objektivt mått på tjänstekvaliteten i grund- och gymnasieskolan, är i praktiken inte alls tillförlitliga i Sverige, vilket återkommande betygsinflation och stora avvikelser mellan skolor indikerar. Om Sverige införde det slags förankrade, transparenta betygsreformer som många andra länder gjort skulle problemet mildras betydligt. Skolor skulle tvingas konkurrera – och skapa innovationer – i den dimension som räknas mest, nämligen huruvida eleverna tillgodogör sig relevanta kunskaper. Tillförlitliga kunskapsindikatorer skulle också göra det lättare att fokusera på resultatet i stället för processen, så att det offentliga skulle kunna ha en hands off-approach till hur skolorna når fram till goda resultat. Det skulle öppna vägen för mer innovation i fråga om styrning och pedagogik, och stärka förändringsmöjligheterna på skolmarknaden.
Regelverket kring andra kvasimarknader bör följa liknande principer, och så långt det är möjligt öppna för att det kan finnas fler än ett sätt att nå tjänstebeskrivningarnas stipulerade mål. Idealiskt bör man använda sig av objektiva resultatindikatorer för att utvärdera verksamheten och vägleda brukare som ska välja men kombinera dem med subjektiva mått på hur patienter och brukare upplever saker och ting. Till att börja med kan man begagna sig av de brukarundersökningar som redan finns (till exempel Socialstyrelsens brukarenkät Äldreguiden). Man bör även sträva mot att göra både objektiva mått och omdömen från andra brukare så enkla att förstå och så lättillgängliga som möjligt, samtidigt som mer detaljerad information finns att tillgå för den som vill veta mer. Här är en god förebild det öppna och relevanta vis som den brittiska regeringen presenterar resultaten från utvärderingar på sin skolportal. Objektiva och lättförståeliga kvalitetsindikatorer och brukaromdömen kan tillsammans i högsta grad förbättra kvasimarknaders möjligheter till lärande. I slutändan skulle det innebära att dessa marknader blir så öppna för förändring som möjligt.
***
Den vägledning som ges av vinst och förlust gör vanliga marknader till system för lärande, anpassning och innovation. Kvasimarknader har potentialen att vara det också, men har nackdelar i fråga om lärande och anpassning jämfört med vanliga marknader som i hög grad handlar om att signaler kring vinst och förlust är kringskurna. Den här artikeln har syftat till att öka förståelsen för skillnaderna mellan kvasimarknader och vanliga marknader och att redogöra för vilka följder de skillnaderna får för utförares möjligheter att leverera goda välfärdstjänster. För att kunna både värna och disciplinera vinstintresset i välfärdssektorn krävs en tydlig förståelse för kvasimarknaders brister jämfört med vanliga marknader.
I artikeln har jag belyst fyra sådana problem: att brukares valfrihet inte alltid är reell, att priser sällan tillåts variera, att de flesta utförare inte drivs av vinstintresset, och att kvasimarknader inte är lika förändringsbenägna som vanliga marknader. Jag har också skisserat hur vart och ett av dessa problem kan mildras: genom att stärka brukarvalet, att låta priser förmedla information när så är möjligt, att försöka göra välfärdsmarknaderna större (inte minst geografiskt), samt att fokusera på resultat snarare än på vägen dit.
Vinstintresset lär likväl fortsätta att innebära både möjligheter och utmaningar för välfärdens kvasimarknader, och farhågor för att det kan resultera i sämre kvalitet ska tas på allvar. Men den oron får inte förblinda oss för vinstintressets positiva sidor. Vinstintresset är en drivkraft för innovation, det enda sättet att kontinuerligt utveckla bättre välfärdstjänster. De problem jag identifierat i texten skulle sannolikt förvärras om vinstintresset på dessa marknader begränsades ytterligare. Det skulle hämma incitamenten till innovation och imitation, och göra det svårare att dra till sig externt kapital för att möjliggöra en expansion. Utan spelrum för vinstintresset är risken således stor att välfärdens kvasimarknader försämras och stagnerar.
Omslagsfoto: Mickan Mörk/TT