Så kom italienarna att älska sina teknokrater

Redan 2005 utsåg tidskriften The Economist Italien till Europas sjuke man. Utnämningen har följts av liknande omnämnanden från The Guardian, CNBC och Smedjans egen Frida Jansson. Hög arbetslöshet, finanskris och låg tillväxt har gjort att Italien har samma BNP per capita i dag som för tjugo år sedan.

Men vinden verkar ha vänt. The Economist utsåg Italien till årets land 2021. Landet sopade mattan med resten av kontinenten i både Eurovision Song Contest och EM i herrfotboll. Grädden på moset är fina tillväxtsiffror som pekar på en snabbare återhämtning från coronapandemin än Frankrike. Italien går som en Ferrari – just nu.

Den 29 januari svors Sergio Mattarella in på presidentposten för en andra mandatperiod. Vägen dit var inte enkel, främst därför att Mattarella inte ville ställa upp igen. 

Endast en av tolv har varit inblandad i en korruptionsskandal som slutat med att han avsatts. 

Presidentens roll är inte olik vår talmans; en samlande figur med ansvar för regeringsbildningen. Italiens presidenter är ett unikum i landets politiska system. De är ofta respekterade, och deras ord väger tungt. Mattarellas företrädare Giorgio Napolitano hade smeknamnet ”Re Giorgio” – Kung George. Det kan jämföras med de italienska premiärministrarnas smeknamn: ”Skrothandlarn” (Matteo Renzi), ”Rigor Monti” (Mario Monti) och ”Paddan” (Lamberto Dini). Naturligtvis är Silvio Berlusconi politikern med flest smeknamn, bland annat ”Psykdvärgen”, som komikern Beppe Grillo kallar honom.

Än mer unikt är att presidenterna överlag tycks vara respektabla människor. Endast en av tolv har varit inblandad i en korruptionsskandal som slutat med att han avsatts. 

Mattarella är åttio år gammal och har redan suttit i sju år. Under hela den första perioden var han tydlig med att han inte tänkte ställa upp igen. Presidenten brukar normalt inte kampanja öppet, men att uttalat säga nej är någonting annat. Mattarella hade bestämt sig. 

Men Italiens fragmenterade politiska system lyckades inte leverera några andra kandidater, förutom den åldrade Silvio Berlusconi. Och Mattarella ångrade sig. Ställd inför hotet om att Psykdvärgen skulle få nycklarna till presidentpalatset lät han sig övertalas av premiärminister Mario Draghi. För att bevara stabiliteten, italiensk politiks främsta modeord för dagen.

Här finns en paradox. Det italienska folket är Europamästare i att rösta på partier som står för allt annat än stabilitet. Regeringar och partier hinner gå under och uppstå igen medan man dricker sin frukostcappuccino. Sedan demokratins införande har Italien haft 65 regeringar, på 73 år. Ett svenskt lagstiftningsförfarande brukar med utredningar och remissrunda ta ungefär två år, tio månader mer än en italiensk snittpremiärminister har på sig innan han blir avsatt. 

Det italienska tvåkammarsystemet försvårar regerandet ytterligare. Att man överhuvudtaget får något gjort är ett mirakel.

Men just eftersom partisystemet är så dysfunktionellt har det skapats en förväntan att den exekutiva makten ska vara professionell. 

Vänsterpopulister och högerextrema skulle få egen majoritet om det var val idag. Allt talar för att landets styre borde vara kaosartat och kortsiktigt. 

Men just eftersom partisystemet är så dysfunktionellt har det skapats en förväntan att den exekutiva makten ska vara professionell. Presidenten har en bakgrund som domare i högsta domstolen, premiärministern var tidigare centralbankschef. Båda är sedan länge över pensionsåldern. Båda saknar partibok. Och båda har ett mycket brett stöd i parlamentet. Det är som en centerpartistisk dröm om samarbete i den breda mitten som vägen framåt.

Som liberal blir man mest förvånad. Trots avsaknaden av liberala partier genomför regeringen rimliga reformer som stärker Italiens konkurrenskraft. Draghis regering har börjat göra om pensionssystemet som under flera år har ätit upp reformutrymmet. Draghi har även utlovat en omfattande skattereform med sänkta inkomstskatter för medelklassen och ett enhetligt skattesystem. Han är också starkt pro–EU och har inte varit särdeles tuff mot Ryssland. Är det en italiensk Macron man skymtar? Det är det bästa man som marknadsliberal kan hoppas på i Italien.

I sitt installationstal lyfte Mattarella vikten av ett transparent och effektivt rättssystem. 

I talet utdelades även subtil kritik till den nuvarande och den tidigare regeringen kring vikten av folklig förankring vid pandemihantering. Liksom i Sverige har det i Italien diskuterats huruvida pandemilagstiftningen gett regeringen för stora befogenheter. 

Det är inte en slump att ingen vågat ta tag i skatte- och rättsystemet. Italien har starka särintressen.  Mäktiga finansfamiljer som Agnelli-familjen och den stora jordbrukssektorn har lobbat för särregleringar i decennier. Lagarna är så krångliga i Italien att mina föräldrar har behövt anställa advokater för allt ifrån att ärva en lägenhet till att betala skatt. 

Men lobbyisterna verkar ha varit frånvarande vid installationsceremonin. Hela 55 gånger avbröts talet av applåder. Så populär är han. Men varför? Vad är det som gör att teknokraterna Mattarella och Draghi är så omtyckta, trots att de genomför rimlig, ibland rentav svårsmält politik? Publikfriande skattesänkningar och utgiftsökningar är annars italienska politikers go-to reformer. Mario Draghis företrädare påbörjade införandet av en medborgarlön och en platt inkomstskatt på 15% för inkomster under 600 000kr – samtidigt.

En god gissning är trycket från EU. Italien är too big to fail. Många tyska och franska förhandlingstimmar har lagts på att skapa möjlighet för, ibland tvinga, Italien att ändra sig. Kommissionen har godkänt landets NextGenerationEU-budget, ett statsstöd för att lyfta Sydeuropas ekonomier med coronapandemin som svepskäl. Budgeten är på 2000 miljarder kronor, lika mycket som hela Sveriges offentliga utgifter under ett år. Det har gjort den annars beska medicinen enklare att svälja.

Den som tror mer på piska än morot för att hantera statsfinansiellt oansvariga sydeuropéer vill nog hellre framhålla Merkels krav på budgetar i balans. Detta blev en förutsättning för att få ta del av stöd och artificiellt låga räntor. Med en statsskuld på 150 procent av BNP har man begränsade förhandlingsmöjligheter. 

Men oavsett förklaringsmodell har Bryssel sannolikt påverkat den italienska inrikespolitiken, ur många perspektiv till det bättre. 

Vägen framåt är inte enkel. 2023 är det parlamentsval och i dagsläget pekar mycket på att en högerextremistisk premiärminister kan bli vald. Då kan allt snabbt bli ogjort. De högerextrema partierna Lega och Fratelli D’Italia är särskilt obenägna att dansa efter kommissionens pipa. 

Kriget i Ukraina har samtidigt gjort att allas ögon vänts mot Italiens beroende av rysk gas. Dessutom åkte man ut mot Nordmakedonien i VM-kvalet. Kanske är återhämtningen bara en historisk parentes i den italienska stagnationen. 

Men om Draghis regering hinner visa befolkningen att svårsmälta beslut kan ge vinster på sikt, då kan 2022 gå till historien som året då det slutligen vände för Italien.