Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Svend Dahl: Så ritade Boris Johnson om den politiska kartan

För ett år sedan föll den röda muren och Storbritanniens politiska karta färgades blå. Smedjans chefredaktör Svend Dahl skriver om hur Boris Johnson och det Konservativa partiet fick Labours tidigare kärnväljare att överge sitt gamla parti.

Boris Johnsons jordskredsseger i valet för ett år sedan handlade om att återupprätta framtidstron på platser där den gått förlorad. Foto: TT/AP

Rugby league och Rugby union är två olika spelformer inom den sport som vi till vardags brukar beskriva som rugby, kort och gott. Det påstås att sporten uppfanns i början av 1800-talet på internatskolan i Rugby, där en elev ska ha tagit upp bollen med händerna och börjat springa under en fotbollsmatch. Sporten blev snabbt populär även bland industriarbetare i norra England. Där, i klassklyftan mellan
internatskolepojkar och industriarbetare, finns upphovet till splittringen i de två olika formerna av rugby.

Skulle spelarna kompenseras för förlorad arbetsinkomst, eller skulle internatskolornas ideal om en sport för gentlemen som inte behövde bekymra sig över försörjningen få råda? Efter splittringen kom Rugby league att utvecklas till en professionell sport, med regler som gör att spelet blir snabbare och att bollen är i spel under en större del av de 80 minuter matcherna pågår. Rugby union höll däremot fast vid amatörismen fram till 1995 och har fortfarande starka band till landets privatskolor.

Norr om muren röstar man rött och föredrar Rugby league – söder om den röstar man blått och följer Rugby union.

Den geografiska gränsen mellan de två versionerna av rugby löper än i dag längs med den politiska skiljelinje den konservativa strategen James Kanagasooriam beskrivit som ”den röda muren”. Muren sträcker sig genom det engelska industriella och postindustriella hjärtlandet – från Merseysides varv och hamnar i väst till Yorkshires gamla kolgruvesamhällen i öst. Norr om muren röstar man rött och föredrar Rugby league – söder om den röstar man blått och följer Rugby union.

I augusti förra året började det i brittisk press talas om ”Rugby league seats”, och hur dessa valkretsar skulle bli avgörande i det val alla gick och väntade på.

Den konservativa tankesmedjan Onward hade då publicerat en rapport i vilken ”Workington man” pekades ut som den nya marginalväljaren. Det handlade om väljare som var vita, äldre än 45 år, saknade högre utbildning, röstade för brexit och såg frågor som nationell identitet, trygghet och invandring som avgörande.

Typväljaren hade fått sitt namn efter staden och valkretsen Workington i nordvästra England, som i varje val sedan 1918, förutom några få år efter ett fyllnadsval på 1970-talet, skickat en labourpolitiker till Westminster. Här följer man Workington Town, med stolta anor i Rugby league, och röstade med stor marginal för att lämna den europeiska unionen.

In i det sista tvivlade en hel del kommentatorer på att Boris Johnson och Conservatives skulle klara av att vinna över ”Workington man”. De gamla gruv- och industriorterna i norra England var trots allt Labours historiska hjärta. Rösten på Labour handlade inte bara om ideologi och politik; den var minst lika mycket en kulturell fråga. Den historiska antipatin mot Conservatives var djup, och stödet för Labour en del av både den egna och den lokala identiteten.

Boris Johnson passar på att riva en mur under förra årets valrörelse. Foto: TT/AP

Men valarbetarna, som knackade dörr vid den röda muren, konstaterade att det mesta pekade i annan riktning. Torymedlemmarna vittnade om oväntat väljarstöd, medan Labours oroade sig över att dörrknackningen inte alls gav det resultat den brukade ge.

***

Klockan var cirka 23.30 torsdagen 12 december 2019 när valresultatet i Blyth Valley, en av de första valkretsarna att tillkännage kvällens resultat, lästes upp. Inte någon gång sedan valkretsen i nordöstra England, precis på gränsen till Skottland, skapades 1950 hade den röstat blått. Men nu vände den konservativa kandidaten en stor labourmajoritet till kvällens första seger för Boris Johnson.

När fredagsmorgonen grydde hade den röda muren fallit.

Bishop Auckland, som röstat Labour sedan 1918, Sedgefield, en gång Tony Blairs mandat och ett säkert labourfäste sedan 1935, Wakefield, som röstat rött sedan 1932 och, förstås, Workington var bara några av de tidigare labourfästen som färgade Storbritanniens politiska karta blå.

När fredagsmorgonen grydde hade den röda muren fallit.

Det har i dag gått ett år sedan Boris Johnson och Conservatives vann valet med 43,6 procent av rösterna och 365 parlamentsmandat. Det är den största röstandelen något parti fått sedan Margaret Thatcher vann valet 1979 och i mandat räknat den största konservativa majoriteten sedan 1987. I segerkolumnen för Conservatives noterades 48 nya mandat, varav en betydande del kom från den röda muren.

***

Nyligen utkom opinionsanalytikern Deborah Mattinson, som länge arbetat för Labour, med boken Beyond the Red Wall (Biteback Publishing, 2020) som försöker förklara hur Boris Johnson och Conservatives lyckades vända decennier av politiska lojaliteter och antipatier. Boken bygger på fokusgrupper med väljare som alla beskriver sig som livslånga laboursympatisörer, men som i december för ett år sedan för första gången valde att rösta på Conservatives.

Boris Johnson segertalar i Tony Blairs gamla valkrets, Sedgefield, som var en av de platser där många väljare för första gången någonsin valde att rösta konservativt. Foto: TT/AP.

I boken beskriver hantverkaren Ian, känslan av att leva i en bortglömd del av landet, som under lång tid ignorerats: ”De glömde bort folk som oss. Vi här uppe är de bortglömda. Jag hoppas att det kommer att förändras nu. Jag skulle vilja att ett parti för en gångs skull sa, ja, vi har hört vad du säger, och vi kommer att göra det.”

Ian kommer från staden Accrington i nordvästra England. Länge var den känd för sin textilindustri, men också för de extra starka nori-tegelstenarna som bland annat fraktades till USA och användes för att bygga Empire State Building. Textilindustrierna är sedan länge borta och av tegeltillverkningen finns blott en skugga kvar. Motsvarande berättelser återfinns i många av valkretsarna längs den röda muren. Mattinson skriver även om Darlington, känt för sin järnvägsindustri och det första ångloket som användes i passagerartrafik, och Stoke-on-Trent, en gång berömt för sin porslinsindustri.

Denna typ av lokalt industrihistoriskt arv präglar många platser i norra England, och bidrar till såväl gemenskap som en utbredd stolthet över platsen och arbetarklassidentiteten.

Från tegelstenar till stål och lokomotiv gjorde dessa platser bestående avtryck både på Storbritannien och resten världen. Det innebar också att de en gång stod i centrum för det brittiska politiska samtalet, och att invånarna kände sig respekterade av politiker till både höger och vänster.

Den tomma Marks & Spencer-lokalen blev här symbolen för en förlorad framtid.

Men med industrinedläggningarna har känslan av att vara en del av en förlorad värld, där det egentligen inte finns någon framtid, brett ut sig. Antalet välbetalda industrijobb har minskat och infrastrukturen i form av mobilnät, kollektivtrafik och vägnät är eftersatt. Samtidigt har stadskärnorna på många håll utarmats och kommit att förknippas med otrygghet och igenbommade butikslokaler.

För väljarna som Mattinson intervjuer finns en särskild symbolik i när den stora kedjan Marks & Spencer stängt sina butiker. Med M&S försvann det som många satte värde på i den egna stadskärnan, och det fanns därmed inte längre någon anledning att bege sig dit, vilket drivit på både nedgångsspiralen och känslan av förfall. Som opinionsanalytikern Peter Kellner konstaterade i en artikel tidigare i år finns det en tydlig överlappning mellan kartan över orter som förlorat sin Marks & Spencer-butik och platser som först röstade för Brexit och senare gick från Labour till Conservatives. Den tomma Marks & Spencer-lokalen blev här symbolen för en förlorad framtid.

Det är förstås viktigt att komma ihåg att många av dessa platser är långt ifrån post-industriella ödeland. Flera har kunnat dra fördel av närheten till storstäder som Manchester och Newcastle.

Labours dåvarande partiledare Jeremy Corbyn var ett viktigt skäl till varför många arbetarväljare övergav partiet. Foto: Shutterstock

Men samtidigt finns det en utbredd känsla av att ha gått från att vara en central del av berättelsen om vilken typ av land Storbritannien är, till att vara i periferin, om ens det. Det är så man måste förstå citatet från Ian i Accrington, men också den utbredda uppfattningen att Labour förtjänade att förlora.

Det handlade om den dåvarande partiledaren Jeremy Corbyn, om partiets ambivalens i synen på Brexit och om enskilda sakfrågor. Men, som Mattinson konstaterar fanns det bakom detta en djupt liggande känsla av att Labour under lång tid inte brytt sig om de gamla industriorterna i norra England och egentligen inte hade något att säga till befolkningen där.

Labour förtjänade att förlora.

Missnöjet var därför varken nytt eller en engångsföreteelse, utan något som vuxit fram under lång tid. Successivt hade de gamla banden mellan parti och väljare brutits ned.

Tony Blair såg nyckeln till valframgångar i att vinna 1990-talets marginalväljare ”Mondeo man”, medelklassväljaren i södra England. På senare år har Labour, precis som många andra socialdemokratiska partier runt om i Europa, förvandlats till ett parti som framförallt försökt locka universitetsutbildade och etniska minoriteter i storstäderna. Men samtidigt fortsatte man att ta de gamla väljarna för givna.

Till slut blev denna känsla för stark i de gamla labourfästena. Gamla klassantipatier gentemot Conservatives, minnen av gruvarbetarstrejken och motvilja mot Margaret Thatcher falnade med åren och räckte till slut inte längre som skäl att rösta rött. I dess ställe kom en växande känsla av värderingsgemenskap med partier till höger.

***

Det går givetvis inte att överskatta Brexitomröstningens betydelse för detta. Samtidigt är det som statsvetarna Maria Sobolewska och Robert Ford konstaterar i boken Brexitland (Cambridge University Press, 2020) viktigt att betona att den värderingsmässiga konflikt som kommit i öppen dager i och med Brexitomröstningen fanns där redan tidigare. Vad som skedde i och med folkomröstningen i juni 2016 var att den tidigare latenta konflikten aktiverades fullt ut och formade nya politiska identiteter och lojaliteter.

Brexitomröstningen bidrog till att skapa nya politiska identiteter och lojaliteter. Foto: Shutterstock

Sobolewska och Ford tar sin utgångspunkt i hur demografiska förändringar, med en ökande andel universitetsutbildade och stor invandring skapat en väljarkår bestående av tre grupper. För det första övertygelseliberalerna, som är välutbildade, prioriterar individuella fri- och rättigheter och ser positivt på migration och mångfald. För det andra de etniska minoriteterna, som inte alltid delar övertygelseliberalernas syn på exempelvis HBTQ-rättigheter, men som av praktiska skäl instämmer i uppfattningarna om migration och mångfald – de är vad Sobolewska och Ford beskriver som nödvändighetsliberalerna. Dessa två grupper har successivt kommit att få en allt mer tongivande roll i samhället.

Den tredje gruppen, de som tidigare utgjorde majoriteten i väljarkåren och som brukade definiera samhället, är de som saknar högre utbildning, som håller fast vid traditionella geografiska och klassmässiga identiteter, men som också har en mer avgränsad uppfattning än den övertygelseliberala om hur det samhälleliga ”vi:et” ska definieras. För det politiska engagemanget hos denna identitetskonservativa väljargrupp skulle en händelse visa sig ha stor betydelse.

Snabba förändringar aktiverade den identitetskonservativa och invandringskritiska opinionen.

I samband med EU-utvidgningen 2004 var Storbritannien, i likhet med Sverige, ett av få länder som fullt ut tillät fri rörlighet för medborgarna från de nya EU-länderna. Beslutet som fattades utan någon större debatt ledde snabbt till en betydande arbetskraftsinvandring som kom att sätta sin prägel på många engelska småstäder, där tidigare sömniga stadskärnor fylldes med polska och baltiska snabbköp. Boston i Lincolnshire, en plats känd för sina blomkålsodlingar och med stora arbetskraftsbehov i jordbruket, blev i tabloiden Daily Mails ögon ”Boston, Lincolngrad”.

Redan i början av 2010-talet vann Nigel Farage identitetskonservativa arbetarväljare från Labour. Foto: Shutterstock

Denna typ av snabba förändringar i många lokalsamhällen aktiverade den identitetskonservativa och invandringskritiska opinion som alltid existerat, men som under lång tid inte gjort några större avtryck i politiken. Ur detta växte UK Independence Party, UKIP, och därmed början till den omstöpning av Storbritanniens politiska karta som fullt ut uppenbarades när den röda muren föll.

UKIP:s framväxt, och hotet mot Conservatives, bidrog till den dåvarande premiärministern David Camerons beslut att hålla en folkomröstning om EU-medlemskapet, för att på så sätt, en gång för alla, lösa de partiinterna konflikterna om EU. Samtidigt underskattades den ölfryntlige UKIP-ledaren Nigel Farage konsekvent av Labour, som avfärdade UKIP som ärkethatcherister. I själva verket började Labour redan i början av 2010-talet förlora identitetskonservativa väljare till UKIP.

UKIP blev för många väljare ett tecken på att det fanns politiker som tog deras bekymmer och perspektiv på allvar.

För många arbetarväljare i norra England blev UKIP ett första tecken på att det fanns politiker som var beredda att ta deras bekymmer och perspektiv på allvar, och att dessa inte representerade det parti man alltid tidigare rösta på.

I folkomröstningen om EU-medlemskapet i juni 2016 gick lämnakampanjen till val på parollen ”Take back control”. Det var ett budskap som förstås handlade om invandringen. Men minst lika viktigt var att den appellerade till den utbredda känslan av att inte ha kontroll över sin egen situation och att ständigt bli ignorerade och bortprioriterade av politikerna i London.

Väljarna i de traditionella labourfästena, som mer eller mindre gett upp om politiken, fick återigen hopp om framtiden och ett skäl att göra sin röst hörd.

***

Det kan tyckas paradoxalt att Boris Johnson, som är född in i den politiska eliten, har gått på internatskolan Eton och citerar den atenske statsmannen Perikles på klassisk grekiska, blev den som gjorde slut på antipatierna mot Conservatives bland brittiska arbetarväljare.

Vad väljarna i Mattinsons fokusgrupper konstaterar är emellertid att Johnson fått Conservatives att framstå som mindre elitistiska och snobbiga, men också att hans ständiga optimism är något som saknats i politiken. Medan Corbyn är ”jämmer och elände”, är Johnson ”som ljuset i slutet av tunneln”, konstaterar några av de intervjuade väljarna. Andra beskriver honom som en politisk ledare som ”bryr sig om landet och vanligt folk”. Conservatives lyssnade och tog, till skillnad från Labour, inte väljarna för givna.

Boris Johnson har fått Conservatives att framstå som mindre elitistiska och snobbiga.

Den stora frågan ett år senare är förstås om Boris Johnsons valresultat var en engångsföreteelse och om väljarna i norra England kommer att återvända till Labour när Brexit väl är avklarat. När den konservativa opinionsanalytikern Lord Ashcroft ställde frågan efter valet konstaterade 70 procent av labourmedlemmarna att de trodde att så var fallet. Men 76 procent av de nya toryväljarna menade att Labour behöver förändras avsevärt innan de ens tänker överväga att rösta på partiet igen. Och kanske ännu viktigare; endast fem procent av de som bytt från Labour till Conservatives ansåg att deras gamla partis värderingar låg i linje med den brittiska allmänhetens.

Boris Johnson måste leva upp till vallöftet att lyfta norra England genom stora statliga investeringar i ny infrastruktur. Foto: Shutterstock

Boris Johnsons jordskredsseger för ett år sedan handlade om mycket mer än att få brexit avklarad. Minst lika mycket handlade den om återupprättad framtidstro. Strax efter Johnsons jordskredsseger, skrev Arvid Åhlund, då ledarskribent i Dagens Industri en artikel där han konstaterade att Boris Johnsons ”brobyggarhöger” som med stora investeringar i infrastruktur försöker lyfta tidigare ekonomiskt eftersatta delar av landet hade möjlighet att bilda skola för högerpolitiker under 2020-talet, och på så sätt erbjuda ett kraftfullt alternativ till populistiska rörelser.

Boris Johnsons jordskredsseger handlade om återupprättad framtidstro.

Det är fortfarande sant, och har blivit än mer relevant efter coronanedstängningarna. Just konsekvenserna för de ekonomiskt redan utsatta delarna av norra England, är för övrigt ett viktigt skäl till varför många nyvalda toryparlamentariker uttryckt missnöje med nedstängningspolitiken under hösten. För redan i de fokusgrupper som gjordes under våren, och som refereras i Beyond the Red Wall, ventilerade väljarna farhågan att norra England i pandemins spår återigen kommer att glömmas bort.

Värderingsmässigt är dock den koalition av tidigare labourväljare i norra England och traditionella toryväljare i de södra delarna av landet som bar fram Boris Johnson stabil. Som en nyutkommen studie från Onward visar är de två grupperna tämligen samstämmiga i sina prioriteringar. De vill förstås få brexit avklarad. Men de är också överens om en restriktiv invandringspolitik, en tuff rättspolitik och inte minst vill de se stora statliga investeringar för att lyfta ekonomin utanför storstäderna.

Rugby union- och Rugby league-väljarna har förenats i sina politiska önskningar.

Få politiker har på senare lyckats skapa den typ av framtidstro Boris Johnson ingjutit på platser där de bästa dagarna för länge sedan tycktes ha passerat. Den avgörande frågan är därför om väljarna på de platser som gått från rött till blått på den politiska kartan kommer att känna mer eller mindre framtidstro om fyra år.