Så vred KD debatten ur händerna på C och SD

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i mellandagsstiltjen blåste nytt liv i den gamla debatten om huruvida det existerar en svensk kultur eller inte öppnade sig en ny konfliktlinje i det svenska kulturkriget. Det var på tiden. Den dominerande analysen de senaste åren har nämligen haft mycket litet med verkligheten att skaffa. Miljöpartister och deras sympatisörer på medieredaktionerna har under några år kämpat för att etablera den så kallade GAL/TAN-skalan, ett slags kodifiering av den miljöpartistiska självbilden, i den svenska debatten.

GAL/TAN-skalan (eller god/ond-skalan som PJ Anders Linder och Tommy Möller avfärdade den som i Studio Axess) uppfanns av amerikanska statsvetare 1999 men fick mycket litet genomslag. Den har inte ens en engelskspråkig wikipediasida. 17 år senare återlanserades den emellertid av statsvetare från Göteborgs universitet, som använde den för att beskriva den svenska debatten, trots att den byggde på amerikansk empiri nästan tjugo år tillbaka i tiden. Skalan saknar med andra ord all relevans för det svenska sammanhanget, men fick genomslag eftersom den överensstämde med självbilden hos dem som identifierade sig med den ena polen, GAL, som därmed kunde använda skalan för att ge ett vetenskapligt sken åt smutskastningen av sina meningsmotståndare.

Problemet med GAL/TAN-skalan, utöver att den helt saknar empiri från och därmed relevans för det svenska sammanhang som den applicerats på, är att den till skillnad från andra skalor som använts för att komplettera den ekonomiska höger/vänster-skalan med en kulturell dimension buntar ihop icke sammanhängande åsikter till kluster, GAL och TAN. En annan vanlig skala är den som används i the political compass från 1960-talet som utöver höger/vänster-axeln har en axel från ”auktoritär” till ”frihetlig”. Också denna är naturligtvis ett trubbigt instrument, precis som höger/vänsterskalan, men eftersom varje pol utgörs av endast en parameter uppstår inte samma typ av problem som omedelbart inträder vid användning av GAL/TAN-skalan.

Miljöpartiet är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt aldrig att bli ett liberalt parti.

GAL/TAN-skalans grundläggande problem är att den buntar ihop åsikter som ”grön”, ”frihetlig” och ”alternativ” till sammanhängande kluster, som utan empirisk grund ställs mot klustret ”auktoritär”, ”traditionalistisk” och ”nationalistisk”. Hur lite skalan har att säga om den svenska situationen blir uppenbart så snart någon tittar på den faktiska politik som förs av det parti som betecknar sig självt som ”grönt”, Miljöpartiet. Vad gäller exempelvis kulturpolitiken, ett typiskt GAL/TAN-område, är Miljöpartiet ett av de mest auktoritära partierna i riksdagen. Partiets kulturpolitiska rapport häromåret fick Åsa Linderborg att i Aftonbladet rasa mot att Miljöpartiet vill använda kulturinstitutioner som ”uppfostringsanstalter” och menar att partiet blandar ihop kultur och demokrati, och Karin Olsson gick ännu längre i Expressen:

Glöm njutning, skönhet och kreativitet. I det kulturpolitiska idéprogram som Miljöpartiets arbetsgrupp har tagit fram är konsten först och främst en uppfostringsanstalt.

Miljöpartiet är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt aldrig att bli ett liberalt parti. Dess värdegrund är lika väsensskild från borgerlighetens som de andra socialisternas i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. För dem existerar inte åtskillnaden mellan offentligt och privat, mellan stat och civilsamhälle. Kulturen är den hammare som ska forma verkligheten, för att parafrasera dramatikern Bertolt Brecht. Ser man till Feministiskt Initiativ, ett annat parti som brukar placeras i GAL-facket, blir de auktoritära tendenserna ännu mer påtagliga. Åsiktsklustren är således helt missvisande i en svensk kontext.

Varför har då GAL/TAN-skalan fått ett sådant genomslag i svenska medier? Givetvis för att de som använder sig av dess förklaringsmodell själva har en agenda. Genom att låtsas som att de gröna är frihetliga och att de som har traditionella värderingar är auktoritära kan man skyla över de grundläggande värderingsskillnaderna mellan frihetliga partier och det auktoritära Miljöpartiet, samtidigt som man målar upp en nidbild av meningsmotståndaren som bakåtsträvande och auktoritär. Det är en fiffig konstruktion: alla som inte hoppat på det progressiva tåget kan med GAL/TAN-skalan fulas ut som auktoritära nationalister.

Ironiskt nog tycks det vara framför allt två svenska partier som gynnats av denna verklighetsbeskrivning: Centerpartiet och Sverigedemokraterna. SD har tacksamt tagit emot rollen som motpol till GAL/TAN-anhängarnas position och kunde under de två år som förflöt mellan att skalan introducerades i Sverige och riksdagsvalet se sina opinionssiffror skjuta i höjden. Centerpartiet lyckades skickligt positionera sig som Sverigedemokraternas huvudmotståndare och kunde fram till valet segla på opinionsvindarna.

GAL/TAN-skalans felaktiga verklighetsbeskrivning grusades när Annie Lööf försökte infria sina motstridiga löften till väljarna.

Efter valet har emellertid verkligheten kommit ikapp centerpartisterna. GAL/TAN-skalans felaktiga verklighetsbeskrivning grusades när Annie Lööf försökte infria sina motstridiga löften till väljarna. Nu står hon inför valet att överge den verklighetsbeskrivning som hon och hennes parti investerat så mycket prestige i, eller inordna sig som stödparti till Socialdemokraterna. Föga förvånande rasar partiets förtroendesiffror i mätningarna. Enligt Demoskop anser 85 procent av svenskarna att Centerpartiet skött sig dåligt under processen.

Medan Centerpartiet rasar i opinionen skjuter siffrorna för Kristdemokraterna och dess partiledare Ebba Busch Thor i höjden. Busch Thor har under hela valrörelsen och hösten drivit en konsekvent högerlinje i såväl ekonomiska som kulturella frågor. Med debattartikeln i mellandagarna, som kritiserade de progressiva aktivisternas absurda linje om att den svenska kulturen inte existerar, vred hon den kulturella konflikten ur händerna på GAL/TAN-anhängarna och återbördade den dit den borde höra hemma: Mellan de som vill politisera kulturlivet och använda de som ett redskap för andra politiska syften, och de som vill att den ska stå fri från den politiska makgten. Såväl Sverigedemokrater som Centerpartister fick se sig förbigångna samtidigt som julmatsdästa kulturskribenter yrvaket fick avbryta sina semestrar för att knattra ned sina fördömanden av KD-ledaren.

Ebba Busch Thor tar den kulturella konflikt som Ulf Kristersson och hans föregångare borde ha tagit för länge sedan. De borgerliga partierna har länge varit rädda att utmana de rödgröna och deras anhängare bland aktivistiska tjänstemän i offentlig sektor (de som Busch Thor beskriver som ”myndighetsvänstern”) på kulturområdet. Denna defensiva hållning, som kanske delvis kunnat förklaras med dåligt självförtroende, har gynnat vänsterblocket men också Sverigedemokraterna som profiterat på missnöjet med den rådande hegemonin och frånvaron av en borgerlig opposition.

Busch Thors utspel visar att det inte finns någon motsättning mellan en frihetlig politisk uppfattning och en traditionell kultursyn. Att Kristdemokraterna tar upp handsken, och belönas i opinionen, betyder att Sverigedemokraterna berövas ett av sina viktigaste säljargument gentemot väljarna, samtidigt som den missvisande GAL/TAN-skalan kan begravas en gång för alla.