Samhälle Reportage
Är privat kriminalvård lösningen på Sveriges fängelsekris?
I Storbritannien är privata aktörer en del av fängelsesystemets hela logistikkedja. Det leder till billigare fängelseplatser och ökad kapacitet, och är något som borde övervägas även i svensk kriminalvård, skriver Edward Hamilton.
Svensk kriminalvård är under press. Förra våren gick myndigheten upp i stabsläge för att hantera tydliga kapacitetsbrister. Dubbelbeläggningen väntas snart bli trippelbeläggning. Fångar trängs i både anstalter och häkten. Facket rasar över en usel arbetsmiljö. Justitieombudsmannen (JO) varnar för en ”omänsklig och förnedrande behandling”.
Detta är bara början. För i takt med att straffen skärps kommer trycket att öka än mer. Siffrorna talar sitt tydliga språk: De närmaste åren kommer antalet interner i rikets fängelser att öka från dagens 10 000 till drygt 30 000 (så mycket som 40 000 enligt den mest extrema prognosen).
Kriminalvård är en dyr verksamhet. Dygnskostnaden uppgår till knappt 4 000 kronor, eller 1,4 miljoner kronor per år per intern i Sverige. Kostnaderna har också ökat i reala termer under senare år för samtliga verksamhetsgrenar: inom transport, häkten, anstalter och frivård.
Utgiftskarusellen väntas öka än mer när straffskärpningar får genomslag. Faktum är att anslaget till Kriminalvården kommer att fördubblas och uppgå till 40 miljarder kronor årligen 2034.
Politiker av olika kulörer försöker nu att trolla med knäna för att hantera situationen. Idéerna är lika spretiga som de är djärva: Ska fler fångar gå med fotboja? Ska vi hyra in fängelsefartyg från USA? Går det rent av att träffa ännu fler bilaterala avtal med länder som Estland och skicka fångarna dit?
Sedan några år tillbaka pågår en diskussion hur vi ska se på kostnadsläget i svensk kriminalvård. En flitigt citerad uppskattning från Europarådet placerade Sveriges kostnadsläge i Europatoppen. Nu har bilden nyanserats något – och det tycks vara så att vi ligger i paritet med våra nordiska grannländer.
Klart är dock att vi ligger klart över genomsnitt i OECD. Jämfört med Estland cirka 30 procent över. Och när man jämför med Storbritannien: dubbelt så hög kostnad i Sverige per intagen fånge.
Jag ville bättre förstå hur Storbritannien organiserar sitt fängelsesystem. Efter några samtal och en flygresa befann jag mig på första parkett i Londons äldsta domstolsbyggnad.
***
Old Bailey – eller Central Criminal Court – ligger i hjärtat av London. Byggnaden har anor från slutet av 1500-talet och är epicentret för Londons rättegångsprocesser. Thomas Cromwells ande vilar över platsen.
Dagen till ära är jag inbäddad i det privata säkerhetsföretaget Sercos operation som omgärdar transporter och säkerheten vid Old Bailey.
Ett dussintal vakter är redan på plats med gula västar. Snart kommer vita bussar i varierande storlekar i jämnt tempo och släpper av de åtalade.
Majoriteten av de åtalade är sprungna ur gängkonflikter. Dörrarna till de vita bussarna öppnas försiktigt. Ett antal biblar ligger förberedda på ett bord, några av de som ska ställas inför rätta tar med boken och ber en tyst bön.
De åtalade är dagen till ära inga lättviktare. Majoriteten har begått mord det senaste året. Dessutom finns ett högprioriterat mål i vilken tre bulgariska medborgare som agerat i en rysk spionring.
Paul Hardwick vid Serco Prisoner Escort Service ansvarar för transporterna:
– Vi har 266 fordon i riket och totalt 1 700 anställda. Vi hanterar alla transporter som sker i södra England och Wales. Totalt genomför vi 24 000 transporter per månad. Vi har 98 procent hit ratio.
Jag får följa med Hardwick upp till Storbritanniens säkraste rättegångssal genom en labyrintliknande källaruppgång. Vakter med gula Serco-västar står vid varje dörr och låser upp.
Serco sköter således hela logistiken: från häkten, via bussar, till att fångarna faktiskt infinner sig i rättssalen.
Vakter från Serco sköter således hela logistiken: från häkten, via bussar, till att fångarna faktiskt infinner sig i rättssalen.
– Allt handlar om teamwork och en smidig samordning med domstolen och polisen. Vi är en integrerad del. Men incitamenten är också betydande. Missköter vi oss får vi böta 300 pund för en kvarts försening, därefter 500 pund för varje kvart som går. Det kan bli en dyr förmiddag om vi inte gör vårt jobb, menar Paul Hardwick.
Resan går vidare till häktet i HMP Thameside. En halvtimmes bussfärd från London city tornar fängelsebyggnaderna upp sig. HMP Thameside är ett privat häkte drivet av Serco och inhyser 1 200 intagna.
Lokalerna i HMP Thameside är ljusa, välstädade och moderna. Vid rundvandringen med vakthavande chef släpps jag in i en cell med en fånge som sitter med en modern dator. Vissa av fångarna får som belöning att sköta och hantera enkel försäljning med moderna IT-verktyg. I vågskålen ligger tillit: bryts förtroendet, försvinner datorn.
I angränsning till biblioteket pågår intensiva studieaktiviteter. Fångar som inte pratar flytande engelska uppmuntras att genomgå språkutbildning.
Fängelset HMP Thameside har samtidigt utmaningar. Personalomsättningen har varit hög senaste året: cirka 20 procent. Och under pandemin rekryterades allt för många endast genom digitala kontakter.
– Det får vi betala för nu. Från och med nu är det face-to-face-kontakter som gäller”, säger ansvarig rekryteringschef Hazel Sparrowhawk.
Det kontrakt som Serco ska leva upp till är samtidigt hårt reglerat. Det finns 28 KPI:er (Key performance indicators) som verksamheten ska leva upp till. Klarar inte enheten att leva upp till kontraktet väntas stränga viten.
Min nyfikenhet ökar över både transportenheten som skjutsar fångarna och efter mitt besök i det privata häktet. När startade privat kriminalvård i Storbritannien och hur omfattande är verksamheterna?
***
Det första privata fängelset i Storbritannien öppnade i maj 1992. Två år senare öppnade ytterligare tre.
I dag finns 16 privata fängelser av totalt 123 inom brittisk kriminalvård. Dessa enheter opereras av primärt tre företag: Serco, G4S och Sodexo. Cirka 15 procent av Storbritanniens intagna inryms i dessa anstalter och häkten.
De fängelser som drivs av privata företag är typiskt sett nyetablerade och relativt stora. Det finns inga privata anstalter som rymmer klass A (säkerhetsklass 1 i Sverige). Inte heller finns öppna anstalter som drivs av privata företag. Däremot är mellansegmentet representerat.
Upplägget för anstalterna är kontraktsbaserade. Den mest ambitiösa modellen är så kallade DCMF-modellen (Design, Construction, Managed and Financed). Utformningen ger en privat aktör ett 25-årskontrakt och stor frihet från start avseende projekt, arkitektur, byggande och drift. Den ger också aktören en finansiell risk, men också en långsiktig uppsida om företaget lyckas med uppgiften.
Privata fängelser är en given ingrediens för att bygga ut den brittiska kriminalvården.
En annan modell är att ett privat företag tar över enbart driften för en fastighet som ägs av Prisons and Probation Service. Upplägget kallas Manage and Maintain. Kontraktstiden är typiskt sett femton år.
Storbritannien, likt Sverige, står inför en kapacitetsökning. Antalet fångar har nästan fördubblats de senaste tre decennierna i Storbritannien. Som en konsekvens av den kritiska situationen har Storbritannien fått ägna sig åt tidig frigivning för fångar. Beskedet mötte ett ramaskri under sommaren 2024.
Privata fängelser är hur som helst en given ingrediens för att bygga ut den brittiska kriminalvården. Faktum är att majoriteten av nybyggda enheter som tillkommit bara det senaste året är privata.
Men är de kostnadseffektiva?
***
Jag närmar mig frågan i ett ingående samtal med Storbritanniens chefsinspektör för fängelser Charlie Taylor, som lyder under brittiska Justitiedepartementet. Han väljer att kvalificera frågan:
– Det finns olika svar. De bästa fängelserna i vårt land är privata. Men vissa av de sämsta fängelserna är också privata. Historiskt har enheterna som drivs inhouse haft fördelen att ha stordriftsfördelar. Detsamma gäller privata större fängelser som kunnat leverera goda resultat.
Taylor fortsätter:
– Privata fängelser är dock mer eller mindre en succé. I en färsk rapport som jag offentliggjorde hösten 2024 om det privata fängelset HMP Oakwood visade jag hur framgångsrikt ett aktivt ledarskap varit för att driva innovation och kvalitet i rikets största privata fängelse.
HMP Oakwood har cirka 2 000 interner. För ett decennium sedan beskrevs enheten som ”Jokewood” på grund av dålig styrning och kaosartade aktiviteter. Numera genomsyras verksamheten av meningsfulla verksamheter för fångarna, en hög tillit och en hög aktivitet, förklarar Taylor.
Charlie Taylor slår fast att kostnaden per intagen är nästan hälften så hög på HMP Oakwood som genomsnittet i Storbritannien. Till grund för påståendet visar han statistik som årligen publiceras av Ministry of Justice: ”Statistiken visar att kostnaden inte är allt för att bedriva en bevisligen framgångsrik verksamhet”, avslutar han.
Privata fängelser genererar innovation och kostnadseffektivitet.
Liknande reflektioner gör den tidigare ministern Rory Stewart, som utförligt beskriver den brittiska kriminalvårdens utmaningar i biografin Politics on the Edge (2023). Han landar ändå i att privata fängelser genererar innovation och kostnadseffektivitet.
Enligt officiell statistik från Ministry of Justice kostar en fängelseplats vid en offentlig aktör cirka 35 000 pund per år. En fängelseplats vid privat aktör kostar staten 27 000 pund. Den billigaste fängelseplatsen kostar 18 000 pund per intern vid den tidigare skandalomsusade HMP Oakwood.
I reda pengar motsvarar summan således som mest hälften av den svenska årskostnaden. De privata enheterna tycks kunna kombinera effektivitet och säkerhet för de intagna.
Så vilka blir lärdomarna för svenskt vidkommande?
***
Svensk kriminalvård står med en pressad situation som riskerar att eskalera. Regeringen har sjösatt en rad utredningar för att växla upp tempot. Och en särskild utredare i riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm leder arbetet att se över regelverk och lagar för att underlätta Kriminalvårdens expansion.
I någon mening skulle en reform som lutar mot privata aktörer ligga nära till hands. Redan nu bygger privata byggföretag till viss del anstalter och häkten som därefter hyrs ut till Kriminalvården i Sverige. Dock är omfattningen liten: statliga bolaget Specialfastigheter äger i dag 87 procent av samtliga anstalter och häkten i Sverige.
Svenska företag som exempelvis Skanska har också erfarenhet att bygga privata fängelser i Storbritannien tillsammans med aktörer som Serco. Skanska är redan i dag involverad i att bygga nya enheter här i Sverige. Därtill står vårt land med en mogen bemannings- och säkerhetsbransch som med små medel skulle kunna anpassas till kriminalvårdsverksamhet.
Det finns naturligtvis kritik mot privatiseringen i Storbritannien. Åtskilliga skandaler har omgärdat såväl de privata transportföretagen, frivården, liksom vissa av fängelserna. Ska man verkligen kunna tjäna pengar på fängelser? Men trots en intensiv debatt finns aktörerna kvar.
Varför? Därför att britterna har insett att de inte har råd att ändra på strukturen. Och för att privata aktörer varit viktiga för att stärka kostnadstrycket i hela det brittiska fängelsesystemet.
Frågan om att privatisera delar av driften och ägandet av kriminalvården har länge varit kontroversiell i Sverige. Ofta påstås att risken med infiltration vid privata aktörer är större än i offentliga anrättningar. Ingen på plats i Storbritannien skriver emellertid under på att så är fallet.
Det närmaste decenniet sker en oöverträffad kostnadsexplosion i svensk kriminalvård. Det är inte rimligt att ansvarig myndighet år efter år får komma dragande med äskanden, utan att frågan om kostnadseffektivitet i grunden genomlyses. Det brittiska exemplet visar att vi har mycket att lära oss av Storbritannien – om vi bara vill.
Alla måste göra sitt för att vårda svensk kriminalvård. Skattebetalarnas pengar måste värnas.