Länge leve politiska konflikter

Om det finns något modeord i den stundande valrörelsen så måste det vara ”blocköverskridande samarbete”. Framförallt Centerpartiet har gjort det till sin stora valfråga – den breda mitten ska sätta sig ner och lösa ut alla samhällsproblem och inte stå och tjafsa i TV-debatter. ”Den breda mitten” har blivit så uttjatat att Kristdemokraternas Ebba Busch fick nog och snäste av Centerledaren – ”Annie Lööf, du är så besatt av att vi ska komma överens”. 

Att tro att lösningen på vårt knepiga parlamentariska läge är ett mittensamarbete är naivt, kanske framförallt när det kommer till regeringsfrågan. För om partierna inte kan komma överens i riksdagen, varför skulle de då komma bättre överens i regering? 

Centerpartiet har på många sätt blivit en symbol för lovprisandet av mittensamarbete, men det finns andra syndabockar. 

Alla älskar blocköverskridande samarbete

De senaste tio åren har nästan samtliga partier föreslagit blocköverskridande samarbete i någon form – till och med Sverigedemokraterna ville ha ett blocköverskridande samarbete kring äldreomsorgen 2010. Stockholms handelskammare undersökte hur väljarna ställde sig till blocköverskridande samarbete i bostadsfrågorna – 9 av 10 var positiva till ett brett blocköverskridande samarbete kring bostadsfrågan efter valet 2018. Alla älskar blocköverskridande samarbete!

Moderaterna och Socialdemokraterna brukar ses som motpoler i svensk politik. Men båda partier använder blocköverskridande överenskommelser som ett verktyg för att ducka politiskt ansvar. Anledningen till att man vill ha en blocköverskridande skattereform, till exempel, är för att dela på det politiska ansvaret när man ska avveckla populära avdrag eller höja impopulära skatter. Genom att både S och M är låsta vid en överenskommelse kan inget av partierna tjäna på att opponera sig mot förslaget. Ett aktuellt exempel är ränteavdragen, som lett till att hushållen är högt belånade och dessutom skapat en orättvisa på marknaden vad gäller förstagångsköpare. Både M och S har motsatt sig att trappa ner ränteavdragen under flera år för att reformen är så pass impopulär – den skulle göra att prischocken mot hushållen på grund av de stigande räntorna blir ännu större. Det som genomgående presenterats som lösning är att S och M ska komma överens och dela på det politiska ansvaret. Så har inte skett. 

Det finns alltid något parti som tjänar på att opponera sig mot mitten

Det man glömmer när man lovprisar blocköverskridande samarbeten är att det finns andra partier som är intresserade av att opponera sig mot mittenförslagen. Ett bra exempel är pensionsgruppen, där man hamnat i ett destruktivt kapplöpningsrace mellan blocken om höjda pensioner. De stora blocköverskridande samarbetena spricker nästan alltid på grund av möjligheten till politisk konflikt. För om alla är överens, finns det många väljare att vinna på att vara emot förslaget. Ett annat exempel i närtid var när Jan Björklund och Liberalerna vägrade ställa sig bakom energiöverenskommelsen 2016 på grund av kärnkraften. Vips så blev Liberalerna kärnkraftspartiet nummer ett i väljarnas ögon. 

Trots att de blocköverskridande samarbetena spricker är de fortfarande populära. Det är viktigt och bra att sätta sig ner och komma överens. Käbbel och debatt är oseriöst. ”Vi hade kunnat sätta oss och göra upp här och nu” har blivit en populär talepunkt i Agendadebatter.

Politik bygger på konflikt

Men all politik bygger på konflikt. Inte för att politikerna gillar att bråka, utan för att de tycker olika. Bara för att man låser in sig i ett rum med alla partier med ambitionen att komma överens betyder inte det att ideologiska skillnader magiskt försvinner. 

Om det högsta värdet är blocköverskridande samarbete premieras också form före innehåll. Vad är det som säger att det blocköverskridande samarbetet innebär bra politik? Kompromisserna, om de mot förmodan inte spricker, leder ofta till varken hackat eller malet – ingen blir nöjd och det är svårt att utkräva ansvar. 

Istället för att sträva efter olika blocköverskridande samarbeten – migrationsöverenskommelsen, pensionsgruppen, energiöverenskommelsen, försvarsberedningen (som i princip alla spruckit) – så borde partierna beskriva målkonflikter för väljarna och lita på att de förstår målkonflikterna. Genom att man sedan får väljarnas förtroende kan man genomföra sin politik utan att vara tvungen att gömma sig för ansvarsutkrävandet i olika kommittéer. 

En invändning skulle kunna vara att politiken blir för kortsiktig. Men populära reformer som uppskattas av väljarna rivs nästan aldrig upp, även om de genomförts av ett av blocken – och inte blocköverskridande. Jobbskatteavdragen fick vara kvar när Socialdemokraterna vann valet 2014. Just jobbskatteavdragen är också ett exempel på hur bra det kan bli när man går till val på ett projekt som är ens eget, och inte begraver frågor i blocköverskridande mellanmjölkskompromisser. 

Istället för att S och M anammar Annie Lööfs önsketänkande om den breda mitten borde de visa på politiska konflikter mellan blocken. Då blir det tydligt för väljarna som kan rösta på den lösning de tycker är bäst. Politik finns för att konflikter inte ska lösas med våld, det betyder inte att konflikterna försvinner.