Samhälle Krönika
Låt oss slippa EU-censuren
EU-beslutet att censurera regimtrogna ryska medier är svepande och illa genomtänkt. En större tilltro till medborgaren hade varit att föredra, skriver Isak Rutqvist.
För första gången i modern historia har västeuropeiska regeringar förbjudit medier. Beslutet fattades snabbt av Europeiska unionens råd, där medlemsstaternas regeringar är representerade.
Kort efter den ryska invasionen av Ukraina, införde EU långtgående sanktioner mot Putinregimen. Det var ett styrkebesked, när Putins önskan under lång tid har varit att söndra och härska. Många av sanktionerna var inte bara nödvändiga utan direkt önskvärda.
Till den kategorin hör dock inte det EU-omfattande förbudet mot de ryska tv-kanalerna Sputnik och Russia Today, RT. Förbudet innebär till exempel att den som är kund hos någon av Sveriges största internetleverantörer, inte kan besöka mediekanalernas hemsidor. De går inte heller att nå via Googles sökmotor. Den som aldrig hört talas om medierna kan inte själv verifiera att de faktiskt existerar.
Den som aldrig hört talas om medierna kan inte själv verifiera att de faktiskt existerar.
Det råder inga tvivel om att kanalerna är propagandaorgan finansierade och kontrollerade av ryska staten. Rysk desinformation och propaganda ska bemötas, men censur riskerar att bli kontraproduktivt. Blockeringar och censur kan inte användas för att vinna ett informationskrig mot en stat som själv censurerar.
EU:s beslut innebär att en stor del av världens befolkning inte ska kunna se vad Putins propagandamaskin pumpar ut, av rädsla för att de i sin okunnighet ska betrakta propagandan som sanning.
Principiellt riskerar man också att legitimera just det agerande som Ryssland är så känt för och öppna en dörr för att själv börja se på censur som ett harmlöst men nödvändigt inslag i unionen.
Censuren av ryska medier kan närmast betraktas som en akut informationspaternalism, som står i tydlig motsättning till västerländska liberala värderingar och den långa tradition av att värna yttrande- och informationsfriheten, oavsett omständighet.
Med förbudet gick EU ett stort steg längre än vad man tidigare har gjort. Den här gången handlade det inte om – vilket har skett förut – att vidta sanktioner mot personer som hjälper till att forma Putinregimens statliga propaganda, utan åtgärderna riktas direkt mot vissa nyhetsmedier som stöder den ryska regeringens politik och intressen. På grund av omständigheterna, är det ändå ingen krävande utmaning att rättfärdiga och försvara den typen av begränsning juridiskt.
RT och Sputnik står under den ryska regeringens direkta kontroll. Frågan är om nyhetsmedier, som statliga programföretag utan tillräcklig redaktionell självständighet och utan journalistiskt oberoende, över huvud taget ska omfattas av yttrandefriheten. Europadomstolen har gjort bedömningen att den typen av aktörer inte gör det, och det är svårt att inte sympatisera med den tankemodellen. Yttrandefrihetens grundläggande syfte är inte att skydda statsaktörers yttranden.
Yttrandefrihetens grundläggande syfte är inte att skydda statsaktörers yttranden.
Däremot är informationsbegränsningen som sådan problematisk, när medborgare och andra aktörer inte kan få tillgång till innehållet. Därmed blir det betydligt svårare att lära sig om hur de försöker vilseleda eller manipulera den allmänna opinionen. Värdefull kunskap om hur man ska hantera och bemöta propagandan (som ändå lär hitta andra vägar till den tilltänkta mottagaren) riskerar att begränsas, eller i värsta fall gå förlorad.
Vägen fram till förbudet bör också mana till eftertanke. Regleringen är vag och svepande, har inte gått genom EU-parlamentet och beslutandes om i all hast av medlemmar i unionens regeringar.
Begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter är vanligtvis omgärdade av en rad säkerhetsmekanismer. De ska ske genom lag, vara tydliga och vara proportionerliga i förhållande till ändamålet. Ska man ta till exceptionella åtgärder bör man göra det med en viss precision, kan man tycka.
Att mediekanalerna ”utgör ett betydande och direkt hot mot unionens allmänna ordning och säkerhet”, som det står i förordningen, framstår som en överdrift. Kanske kan det förklaras med att man på EU-nivå hyser låg tilltro till att medborgarna kritiskt kan analysera propaganda från ryska statligt kontrollerade mediekanaler. Detta trots att medborgarna har tillgång till ett brett utbud av andra medier och kanaler för journalistisk.
Läs också:
Europeiska journalistförbundet, som också anser att det handlar om censur, verkar hysa större tilltro till människors förmåga att hantera desinformation och propaganda:
”Enligt vår mening är det alltid bättre att motverka desinformation från propagandistiska eller påstått propagandistiska medier genom att avslöja deras sakfel eller dåliga journalistik, genom att visa att de saknar ekonomiskt eller operativt oberoende, genom att belysa deras lojalitet mot regeringsintressen och deras förakt för allmänhetens intresse.”
Förbudet riskerar att devalvera de europeiska värderingarna om mediefrihet, yttrandefrihet och informationsfrihet. Genom att införa förbudet kan EU också ha öppnat Pandoras ask till nackdel för sina egna värden som demokrati, utan att till synes reflektera över det.
En större tilltro till medborgarna hade varit att föredra.