Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Europa för verklighetens folk

EPP-gruppen, där M och Kd ingår, är en Europapolitisk maktfaktor, men har länge trängts mellan gröna och högerpopulistiska partier. Smedjans Svend Dahl reste till Rotterdam och såg en politisk nytändning för de europeiska center-högerpartierna.

Manfred Weber, från CSU i Bayern, valdes till ny ordförande för den europeiska center-högerns samarbetsparti, EPP, på kongressen i Rotterdam. Foto: Hollandse Hoogte/Shutterstock

På eftermiddagen 17 maj lämnade LNG-tankern Magdala hamnen i Sabine Pass, öster om Houston i Texas, med en last bestående av 173 400 kubikmeter flytande naturgas, nedkyld till -163 grader.

14 dagar senare, på morgonen 30 maj, anlände det knappt 300 meter långa fartyget till Maasvlakte längst ut i Rotterdams enorma hamnområde. I Europas största hamn är geopolitiken högst närvarande. LNG-leveranserna från USA blir fler, samtidigt som det blir allt glesare mellan de tankfartyg som brukade gå i skytteltrafik mellan Rotterdam och oljehamnen i Ust-Luga utanför Sankt Petersburg. Denna försommarmorgon, när Europa försöker frigöra sig från sitt beroende av ryska fossila bränslen, är det istället egyptisk olja som levereras till Rotterdams raffinaderier.

***

Det är svårt att hitta en bättre geografisk inramning till de europeiska center-högerpartiernas kongress i Rotterdam i förra veckan. För kriget i Ukraina, och Europas nya säkerhetspolitiska läge, var förstås det allt annat överskuggande temat på EPP-kongressen.

EPP, det Europeiska folkpartiet, framstår lätt som en disparat skara partier. Det är ofta långt ifrån självklart vad som ideologiskt förenar marknadsliberala nordeuropéer och socialkonservativa sydeuropéer. 

”Det är en väldigt bra fråga”, blir det spontana svaret från några av de svenska delegaterna, när jag frågar vad som egentligen förenar partierna i EPP-gruppen. Och sällan hör man svenska politiker så öppet tala om religion som politisk konfliktlinje, som när delegaterna hos EPP beskriver skillnaderna mellan det katolska och det protestantiska Europa i synen på exempelvis jämställdhet och hbtq-rättigheter.

EPP är en kompromissernas koalition. Vill man ha något gjort i EU gäller det att kunna sy ihop koalitioner över nationella, ideologiska och kulturella gränser. Just detta har under lång tid varit EPP:s styrka. Det var också länge anledningen till att många tvekade in i det sista inför att kasta ut Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz ur partigruppen.

Kongressen i Rotterdam utspelade sig mot bakgrund av förlorade regeringsinnehav. 

EPP är fortfarande den största gruppen i Europaparlamentet, och den enda med ledamöter från samtliga medlemsländer. Både Europaparlamentets talman Roberta Metsola och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen är EPP-politiker.

Kongressen i Rotterdam utspelade sig mot bakgrund av förlorade regeringsinnehav runt om i Europa. Endast sju av EU:s 27 regeringschefer kommer från EPP-familjen, och ingen av EU:s fem största ekonomier – Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Nederländerna – leds av EPP-politiker. 

Europaparlamentets talman Roberta Metsola från Malta är en av flera EPP-politiker med tunga uppdrag i EU. Foto: AP Photo/Markus Schreiber

Inte minst var förlusten av regeringsmakten i Tyskland i höstas ett ordentligt slag mot EPP, och mot de tyska kristdemokraterna i CDU och CSU. Förlusten är åtminstone kortsiktigt svår att väga upp med vårens valframgångar i delstatsvalen i Nordrhein-Westfalen, den största av de tyska delstaterna med nästan 18 miljoner invånare, och nordtyska Schleswig-Holstein. 

Samma sak gäller  i Frankrike. Bra lokalval är ingen verklig tröst när Republikanernas kandidat – Valérie Pécresse – fick 4,8 procent i presidentvalets första omgång. Det lär dröja minst fem år till – tills Emmanuel Macrons sista ämbetsperiod löpt ut – innan partiet som tidigare haft presidenter som Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy får en chans att återvända till Elyséepalatset. 

***

Många har de senaste åren talat om den europeiska socialdemokratins kris – inte minst sammanfattad i begreppet pasokifiering, efter den totala kollapsen för de en gång så mäktiga grekiska socialdemokraterna. Men även de stora center-högerpartierna har drabbats av det alltmer fragmenterade partilandskapet, klämda mellan gröna partier som lockar välutbildade unga i storstäder och högerpopulister som vinner småföretagare i småstäder och på landsbygden. 

Nederländerna är ett talande exempel på hur historiska väljarlojaliteter brutits ned både till höger och till vänster. På några decennier har socialdemokraterna i PvdA gått från att få ungefär en fjärdedel av rösterna till knappt sex procent. På motsvarande sätt har kristdemokratin, som en gång samlade över 50 procent av rösterna i tre olika partier, reducerats till ett parti, CDA, som i det senaste valet fick 9,5 procent. Det nederländska partisystemet är idag ett av Europas mest fragmenterade, med 17 partier i parlamentet.

Läs också:

Inte heller i den nyvalde EPP-ordföranden Manfred Webers Bayern, där CSU i 60 år varit den helt dominerande politiska kraften går dessa trender obemärkta förbi. Vid delstatsvalet 2018 förlorade CSU för första gången sin egna majoritet och de gröna gick starkt framåt. 

Att försöka hitta en position och kunna regera i partisystem där striden inte längre självklart står mellan breda folkpartier – ett till höger och ett till vänster – har sannolikt varit den fråga som hållit europeiska center-högerledare och deras rådgivare vakna på nätterna de senaste tio åren.

Relationen till gröna partier lär även framgent vara en strategiskt viktigt fråga för Europas center-högerpartier. 

Det var också skälet till att Österrikes förre förbundskansler Sebastian Kurz länge lyftes fram som en inspirationskälla och som en av Europas intressantaste politiker. Han valde först att samarbeta med högerpopulister – men tvingades avgå efter den så kallade Ibizaskandalen – bara för att vinna nästa val och återkomma i ledningen för en koalition med de gröna. Det visade på ett pragmatiskt förhållningssätt till makten och en förmåga att hantera både invandrings- och klimatfrågan, som är de frågor som hamnar högt på agendan för väljarna i många länder. Numera talar ingen om Kurz – han tvingades lämna både kansler- och partiledarposten efter en skandal kring riggade opinionsundersökningar. Men koalitionen mellan de österrikiska konservativa och gröna lever vidare. 

Donald Tusk som lämnade posten som EPP-ordförande på kongressen var drivande bakom beslutet att utesluta ungerska Fidesz från samarbetet. Foto: AP Photo/Czarek Sokolowski

Just relationen till gröna partier lär även framgent vara en strategiskt viktigt fråga för Europas center-högerpartier. Den nye CDU-ledaren Friedrich Merz lyfte exempelvis i sitt tal i Rotterdam fram de gröna som den verkligt stora utmaningen för hans parti i kommande val.

Ur ett svenskt perspektiv kan detta tyckas avlägset – Miljöpartiet är fast förankrat till vänster i den nationella politiken och det finns en god chans att partiet åker ur riksdagen i september. Men i grunden är utmaningen för Moderaterna och Kristdemokraterna densamma som för exempelvis CDU. Unga väljare i storstäderna lockas av gröna eller vänsterlutande partier, medan högerpartierna underpresterar. Den blågröna koalition som styrt Stockholm den senaste mandatperioden har knappast varit populär internt inom Moderaterna, men det lär inte vara sista gången moderater kommer behöva förhålla sig till de gröna som samarbetspartner.

De problem som det nya politiska landskapet har fört med sig har otvivelaktigt naggat de klassiska europeiska center-högerpartiernas självförtroende i kanten. Samtidigt har partierna – ibland rättvist, ibland orättvist – under det gångna decenniet återkommande utmålats som etablissemangsföreträdare utan kontakt med vanligt folk.

***

Det mest slående på EPP-kongressen i Rotterdam är dock hur självförtroendet återvänt. Rysslands invasion av Ukraina har gett EPP-partierna ett syfte, eller snarare påmint dem om vilka de är, och att det är något att känna stolthet över.

Plötsligt framstår inte längre EU som ett avlägset elitprojekt.

När Moldaviens president Maia Sandu i sitt tal sade att man vill vara en del av den fria världen, och det europeiska sättet att leva, möttes det med en av kongressens längsta applåder. Plötsligt framstår inte längre EU som ett avlägset elitprojekt, utan blir högst påtagligt en symbol för människors längtan efter att leva i fria samhällen.

För om det är något som förenar partierna i EPP politiskt så är det känslan av att ha burit det europeiska samarbetet, och att man har ett särskilt ansvar för dess framtid. Man kan förstås ha olika uppfattningar om hur det europeiska samarbetet konkret ska utformas och utvecklas – och det har man. Men det råder inte några som helst tvivel om samarbetets värde och dess kärna i individuell frihet och politisk makt underkastad konstitutionella begränsningar – limited government för att tala med Francis Fukuyama.

Markus Söder som är partiledare för CSU och ministerpresident i Bayern talade om hur de europeiska värdena är intimt sammankopplade med den liberala demokratin. Foto: Peter Kneffel/dpa

För som både den avgående EPP-ordföranden Donald Tusk – som återvänder till polsk politik för att försöka bli landets premiärminister nästa år – och CSU:s partiledare och Bayerns ministerpresident Markus Söder underströk i sina tal – de europeiska värdena är intimt sammankopplade med idén om en liberal demokrati. 

Att detta sägs i Rotterdam är förstås särskilt passande. För det var under sin exil i den dåvarande nederländska republiken, bland annat i just Rotterdam, som John Locke på 1680-talet formulerade sina tankar om att den politiska maktutövningen måste begränsas. Det är idéer som format det moderna Europa, men som återigen fått konkret betydelse. 

I Rotterdam saknar ingen Viktor Orbán.

***

Men kanske är det som ytterst förenar partierna som möttes i Rotterdam i förra veckan ändå något annat. Oavsett nationalitet representerar partierna i EPP en bred medelklass av småföretagare och tjänstemän i småstäder och i storstädernas förorter. Det vill säga alla de som går till jobbet på morgonen, som längtar hem till familjen alla de dagar de jobbar lite för mycket, och mest vill att politiken ska sköta sitt. De som inte har några storslagna politiska övertygelser, men som bär samhället i det lilla med engagemang i föreningsliv och kyrkor.

Detta är väljarna som de mer progressiva delarna av medelklassen – som kanske röstar grönt eller blodrött i sin världsförbättrariver – allra mest gillar att avfärda som okunniga och bakåtsträvande.

Verklighetens folk, kallade  Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund dem i ett numera klassisk tal sommaren 2009. 

Det är en evig nisch i politiken – medan politiska trender kommer och går som fartygen i Rotterdams hamn.