Stig-Björn Ljunggren om S-kongressen:
Mellan partiradikaler och Magdamoderater
Samhälle Essä
Förslaget till nytt S-program syftar till att neutralisera konflikter om migration och brottslighet, för att istället rikta in debatten på arbetslöshet, välfärd och nyindustrialisering. Men en intern grupp radikaler kan förstöra festen och ge högern sprängstoff, skriver statsvetaren och socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren inför S-kongressen.
När det stora statsbärande partiet går till kongress är det inte som förr, när de politiska besluten med stor sannolikhet kunde förväntas bli svensk politik. I regeringsställning eller inte, men när Socialdemokraterna kongressade var det också en sannolik framtidskarta som ritades upp.
Visst, om Socialdemokraterna bildar regering efter nästa val så kommer också kongressbesluten att finnas med som en klangbotten, men skillnaden från förr är att en S-regering kommer att ha betydligt mer påverkan från andra partier jämfört med förr.
Även om det inte riktigt sjunkit in för det kongressande partiet så är det mer ett 30-procentsparti än ett 40-procentsparti som möts i Göteborg. Och sannolikheten är större att det graviterar mot 20 procent än 50 procent.
Det är, med andra ord, inte självklart att tv som förr kommer att prata om ”kongressen” snarare än ”den socialdemokratiska kongressen”. Kyrkan står inte längre mitt i byn.
***
En tydlig markör för hur tiderna förändrats är att en av de stridsfrågor som i skrivande stund verkar bli den stora konflikten handlar om ett ord, nämligen ”stram”. Ska Socialdemokraterna ha en programskrivning om ”stram migrationspolitik” eller ska man använda någon mjukare formulering? Det är inte den stora reformagendan som är spännande utan val av ”tonalitet”.
Det kan tyckas vara en skitfråga – vad som står i ett partiprogram är det egentligen bara skrivbordsbaserade statsvetare och förvirrade förstagångsväljare som bryr sig om – och därför vore det olyckligt att strida om detta. Och därmed ge väljarna intryck av att det är ett splittrat parti som ältar om profetens skägg.
Ordet ”stram” innehåller oerhört mycket politiskt signalvärde i den situation som Sverige befinner sig i.
Men så fungerar inte politik. Ordet ”stram” innehåller oerhört mycket politiskt signalvärde i den situation som Sverige befinner sig i. Det handlar bland annat om hur partiets aktiva medlemmar ser på sig själva och den politiska utvecklingen i Sverige.
Den invändning mot ”stram” som förekommer i debatten är att det är en anpassning till Sverigedemokraternas politik. Visst. Men det går också att se det som en anpassning till väljarna, som uppenbarligen har försökt signalera till de etablerade partierna att de önskar en mer återhållsam migrationspolitisk linje.
Vanligt folk tycker så. Visst, Ali på jobbet är okej, och hon på Apoteket är alltid trevlig, men det har ändå kommit för många …
Vill Socialdemokraterna behålla väljare med den åsikten, och framförallt vinna tillbaka alla som försvunnit på grund av invandringsfrågan, så är just ordet ”stram” en nödvändig markering.
***
Vad partiledningen vill göra är att nollställa frågor om migration och kriminalitet i valrörelsen. Här ska inte finnas något utrymme för högerpartierna att bedriva fruktbar valrörelse. I stället vill partiledningen diskutera arbetslöshet, välfärdsfrågor och en nyindustrialisering på temat hållbarhet.
Om kriminalitet ska diskuteras så ska det gälla elände som hur gängen snor skattebetalarnas pengar. Om migration ska diskuteras så ska det handla om hur Tidögänget kastar ut skötsamma människor som jobbar. Alltså sådana frågor där ”Magdamoderaterna” håller med Socialdemokraterna mer än de tycker som högerregeringen.
Kort sammanfattat. Beslutar kongressen att stryka ”stramt” är det också en signal till väljarna om att socialdemokratin inte tänker följa med tidsandan utan gärna debatterar såväl migration som kriminalitet i valet.
Samma strid om ordval kan också komma att gälla för kriminaliteten under kongressen.
Det S-ledningen försökt göra är att triangulera bort kriminaliteten som konfliktfråga.
Det Socialdemokraternas partiledning försökt göra är att triangulera bort denna konfliktfråga genom att betona såväl tuffhet mot kriminalitet som mot kriminalitetens orsaker.
Det är också vad väljarna tycker. De inser att det inte räcker med att låsa in folk, det gäller också att se till att inte fler rekryteras in i gangstervärlden. Fängelser och fritidsgårdar, helt enkelt.
Men! Problemet är att väljarna inte tror att Socialdemokraterna är helt pålitliga när det gäller det förra ledet. Att det bara vill ha fler fritidsgårdar men helst inga fängelser. Förvisso tror inte heller väljarna på en högerpartist som säger sig vilja ha socialpolitiska åtgärder mot nyrekryteringen. Men när det skjuts i kvarteret bredvid blir det fler poliser snarare än fler pedagoger som efterfrågas.
***
Det som här öppnar sig är en klassisk fråga som alla partier ställs inför. Ska vi anpassa oss till tidsandan och på så sätt följa med i strömmen – i hopp om att vinna väljare eller åtminstone inte förlora några – eller ska vi ståndaktigt hävda vår ståndpunkt även om det kostar på?
Partiledningen har här detta dilemma ställt på sin spets. Det är två olika grupper som ställs emot varandra. Först aktivisterna i det egna partiet bär fram den humanistiska linjen som betonar vår medmänskliga skyldighet att ta emot den som söker skydd. Sedan de väljare, inte minst före detta väljare, som tycker att det måste finnas en bortre gräns för hur många Sverige kan ta emot, och att den gränsen redan är passerad.
Om partiet följer aktivisternas vilja, och tonar ner stramheten, riskerar det väljarstöd och ger de politiska motståndarna en utmärkt träffbild.
Så som oftast i politik är detta en typisk målkonflikt. Om partiet följer aktivisternas vilja, och tonar ner stramheten, riskerar det väljarstöd och ger de politiska motståndarna en utmärkt träffbild. Om partiet inte lyssnar till stramhetskritikerna riskerar de att demobilisera aktivister som behövs i valrörelsen, eller till och med öppet motstånd.
Ska det bli en strid i migrationsfrågan så ska det handla om att vi behöver mer arbetskraft till Sverige. Framförallt ska vi inte, som högerregeringens politik leder fram till, kasta ut människor som sköter sig, har ett jobb och bidrar till samhällsutvecklingen. Det tycker Magdamoderatrerna också, alltså de moderater som kan tänka sig rösta på Magdalena Andersson fast hon är socialdemokrat. Dels därför att hon ger ett helgjutet intryck, dels för att den egna partiledaren inte gör det.
Men om detta också kommer att fungera i valrörelsen 2026 återstår att se. Innehavet av statsministerämbetet ger en viss pondus som oppositionsledaren alltid har svårt att matcha, i synnerhet som den rollen innebär att gnälla och gläfsa rätt mycket, medan innehavaren av Rosenbad kan skrida fram, ovanför den vulgära valrörelseretoriken.
Socialdemokraterna har också ett annat erbjudande till Magdamoderater och alla de borgerliga som känner sig hemlösa när så många konverterat till ”högern”.
Bakom detta ligger indelningen av borgerliga partier i två olika grupperingar som Socialdemokraterna laborerar med. Å ena sidan de traditionella borgerliga väljarna som gillade Alliansen, vill ha en välfärdspolitik utan socialdemokrater, och föredrar en konstutställning före politiskt käbbel – internt benämnda som ”anständig borgerlighet”. Å andra sidan ”högern” som inte talar om att förbättra samhället utan vill genomföra ”paradigmskifte” och gör politik av allt, klätt i radikalism, starkt påverkad av auktoritära icke-liberala strömningar, och med en nyupptäckt tro på statens förmåga att skapa ordning.
Anständig borgerlighet mot högerradikalism helt enkelt. Och Socialdemokraterna vet att det finns många inom det forna borgerliga blocket som ogillar den jakobinism som blir allt mer framträdande i högerregeringens retorik och politik.
Men den strategin kan mycket väl äventyras om den socialdemokratiska partikongressen lyckas ge andra partier tillräckligt med stoff för att tala om en ”vänstersväng”. I synnerhet om det ovanpå detta ska läggas ett framtida regeringsalternativ där Vänsterpartiet ingår. För socialdemokrater är det problem nog att ha Miljöpartiet i släptåg.
Sett ur detta perspektiv är egentligen den socialdemokratiska partikongressen mer intressant för högerns valstrateger än för socialdemokrater.