Samhälle Krönika
Hon vet inte bäst
Kärnan i det socialdemokratiska anspråket om att ta tillbaka kontrollen är en romantiserad syn på politikens kunskap och förmåga att infria människors förväntningar. På arbetarrörelsens dag påminner Fredrik Segerfeldt om varför ett sådant synsätt alltid kommer att kollidera med verkligheten.
I dag är datumet då de socialistiska massorna runt om i världen – från Röda torget till Norra bantorget – brukade samlas under röda fanor för att bekämpa kapitalismen. Med slagord liknande potemkinkulisser doldes det faktum att protesterna riktades mot det enda ekonomiska system som någonsin har lyckats uppnå demonstranternas mål: uthålligt och brett välstånd för det stora folkflertalet.
Det är inte bara för att de utkommenderade massdemonstrationerna i Moskva har upphört som jag skriver i imperfekt. För de mer frivilligt organiserade leden i Sverige blir allt tunnare. Inte sällan är det fler som går i de akademikertunga postkommunistiska tågen än i Socialdemokraternas.
I år kan man tänka sig att många av S-plakaten kommer att prydas av frasen ”Ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Det var från början en slogan som begränsades till välfärdsföretagen, men som sedan breddats till allt fler områden. I sitt linjetal häromåret nämnde partiledaren Magdalena Andersson även bankerna, elmarknaden, dagligvaruhandeln, läkemedelsindustrin samt infrastruktur som vägar och järnvägar som möjliga föremål för denna ”kontroll”.
Retoriken om demokratisk kontroll är ett uttryck för tron på politikens primat, på att politiker och byråkrater vet bättre än människor i allmänhet – trots att det är just dessa människors liv det handlar om. Magdalena Andersson refererar gärna till nationalekonomer som vunnit Nobelpris, men hon gör det selektivt. För F A Hayek och hans Nobelföreläsning hoppar hon över. Det beror förmodligen på att titeln var The Pretence of Knowledge.
Tillsammans med Hayeks banbrytande uppsats från tre decennier tidigare, The Use of Knowledge in Society, visar föreläsningen på centraliseringsivrarnas stora problem: ni kan helt enkelt inte veta vad människor vill, och även om ni kunde det skulle ni inte kunna samordna all denna kunskap och sedan kanalisera den till produktionen och distributionen.
I stället är det enda sättet att se till att så många som möjligt får tillgång till de varor och tjänster de behöver eller efterfrågar att använda människors egen kunskap och därför decentralisera såväl makt som resurser.
Magdalena Andersson utgår från att det politisk-byråkratiska systemet fungerar sömlöst och smärtfritt.
En annan Nobelpristagare som Andersson måste ha missat i sina studier är James Buchanan. I sin retorik om marknadsmisslyckanden utgår Socialdemokraternas partiledare inte bara från att politikerna och byråkraterna har kunskap nog att planera, hon utgår också från att det politisk-byråkratiska systemet fungerar sömlöst och smärtfritt och därmed är överlägset när det gäller att möta människors preferenser.
Det är vad Buchanan kallar en romantiserad syn på politik. Tillsammans med sina kollegor kunde Buchanan visa att politiken och byråkratin i realiteten präglades av en rad svagheter som byråkratiska egenintressen och rent-seeking, eller som man säger på svenska ”fördelssökande”. Genom att ignorera dessa Nobelprisvinnande insikter lyckas Magdalena Andersson kontrastera en påstått imperfekt marknad med en osannolikt perfekt byråkratiskt-politisk apparat utan snedvridningar och grus i maskineriet. Därmed skapar hon en orättvis jämförelse utan förankring i verkligheten. Allt i syfte att ta ifrån människor makt över deras egen vardag.
Det finns också något problematiskt i Anderssons demokratisyn. Den utgår från att samhällen där politiken har mycket att säga till om är mer demokratiska än samhällen med ett mindre åtagande från politiken. Det är en missuppfattning som bygger på att demokratins motsats skulle vara anarki, det vill säga frånvaro av stat och våldsmonopol.
De flesta skulle nog hålla med om att demokratins motsats snarare är diktatur. Och i de mest extrema formerna av sådana samhällen, som totalitära nazistiska och kommunistiska stater, är det offentligas makt och intrång i människors liv mycket omfattande. Det är alltså fel att påstå att samhällen med stort manöverutrymme för politiker och byråkrater per definition är mer demokratiska än samhällen med mindre sådant utrymme.
Så, när Magdalena Andersson i dag står där under de röda fanorna och orerar ska du tänka inte bara på att hon ignorerar Nobelprisvinnande nationalekonomer, utan också på att hon inte har tänkt igenom vad hon egentligen menar med demokrati. När hon säger ”mer demokratisk kontroll” menar hon ”ta makt från dig och ge till sig själv”.