Niklas Granholm:
Så här kan vi inte ha det i Östersjön

Samhälle Essä
Sverige och övriga länder runt Östersjön har blivit bättre på att hantera hybridoperationer som den senaste tidens återkommande kabelsabotage. Men osäkerheten i regionen förblir stor och vi vet varken om åtgärderna är tillräckliga eller hur Ryssland kan komma att anpassa sig, skriver Niklas Granholm, forskningsledare vid FOI.
Sedan en tid har Östersjön förändrats. Den tidigare bilden av en miljömässigt utmanad men fredlig och alltmer intensivt nyttjad handelsväg, överskuggas nu av en bild där ett odeklarerat krig till havs pågår. Att inte säkert kunna avgöra vem som gör vad mot vem, är en del av krigföringskonceptet som också brukar kallas hybridkrigföring.
Förändringen från fred till hybridkrig i Östersjöregionen kan sägas ha inletts med sabotagen mot naturgasledningarna Nord Stream 1 och 2 i september 2022. Den nuvarande situationen med återkommande sabotage mot olika typer av installationer på havsbotten är kopplad till Rysslands storskaliga anfall på Ukraina i februari 2022. Den sjöburna handeln, energi- och informationsutbytet liksom havsmiljön är hotade.
Hur denna situation utvecklas är av central betydelse för stabilitet, säkerhet, naturmiljö, försörjning och välstånd för länderna runt Östersjön. Mycket står nu på spel för Sverige och andra Östersjöländer, alla med ett starkt sjöfartsberoende.
***
Sedan oktober 2023 har åtminstone 11 rörledningar, elkraftkablar eller fiberoptiska kablar skadats i Östersjön. Visserligen händer olyckor ibland världen över, oftast på grund av bottentrålning. Men händelserna i Östersjön är alltför frekventa för att kunna skyllas på slump eller otur.
Ett typiskt Modus operandi är att ett större handelsfartyg när det kommer i närheten av en rörledning eller pipeline som korsar farleden, fäller sitt ankare och fortsätter sin färd. Farten går ner när ankaret når botten och släpas i många sjömil innan skadan sker. De förklaringar som ofta ges är att man fällt ankaret utan att märka det och/eller att det varit så dåligt väder att man tvingats ankra ute till havs. Om ansvarigt fartygsbefäl på bryggan märker att farten under gång ute till havs plötsligt minskar från 12-15 knop till 4-5 knop, kursen påverkas och ändå fortsätter, är sjömanskapet så dåligt att man inte har ute på havet att göra. Förklaringen med ankring på grund av dåligt väder håller inte heller – vem ankrar i en hårt trafikerad farled och fortsätter ändå färden? Dessutom stämmer uppgifterna om hårt väder inte heller alltid. Ingen av dessa typiska (bort-)förklaringar bär trovärdighetens prägel.
Västeuropas och USA:s omfattande stöd till Ukrain, politiskt, militärt, humanitärt och ekonomiskt, utgör en del av motivbilden.
Hybridoperationernas utveckling är tydligt kopplade till Rysslands krig mot Ukraina. Västeuropas och USA:s omfattande stöd till Ukraina, politiskt, militärt, humanitärt och ekonomiskt, utgör en del av motivbilden. Metoderna är inte heller begränsade till sjödomänen eller till Östersjöregionen. Hela Europa berörs; störning och vilseledning av GPS-navigationssystem pågår, informations- och påverkansoperationer, cyberattacker, brandbomber på fraktflygplan, brandattentat mot nyckelindustrier, inbrott i vattenverk, mord på politiska motståndare och mordförsök på industriledare, är metoder som hör till helhetsbilden.
Hybridoperationerna ackompanjeras av en integrerad och koordinerad störtflod av felaktig information och påverkansförsök. Syftet med dessa är att försöka flytta fokus och så tvivel om orsakerna till vad som hänt. Var det ändå inte en olycka eller ren otur på grund av hårt väder till havs? Helst ska den angripne inte förstå sammanhanget och angriparen därmed vinna tid innan motåtgärder vidtas.
Hybridoperationerna har alltså både en direkt fysisk komponent – skada på havsbaserad infrastruktur – och en indirekt psykologisk påverkan för att bromsa vårt agerande via påverkan i informationsdomänen.
Fördelen med denna typ av operationer är också att de kan pågå under lång tid. Under det kalla kriget talade man om ”skymningsläget”, som sågs som en kort period med sabotage och informationspåverkan på civilsamhället innan storkriget bröt ut. Hybridoperationer är något annat och kan pågå under lång tid då de är möjliga att förneka och relativt billiga att sätta i verket.
I hybridoperationerna används de medel som står till buds – även den ryska skuggflottan. Denna har byggts upp av Ryssland som ett medel för att kringgå de sanktioner på främst olje- och naturgasexport som införts som följd av Rysslands storskaliga anfallskrig mot Ukraina. Fartygen är ofta gamla och i dåligt skick, med svaga försäkringar och bekvämlighetsflaggade i stater med svagt maritimt kunnande. Fartygen är en del av den omfattande sjöfarten i östersjöregionen och utgör en risk för sjöfarten. En olycka i Östersjöns grunda innanhav skulle innebära en storskalig miljökatastrof.
***
De direkta motåtgärderna vid upptäckt av kabelbrott har förbättrats. Vid de första skadorna tog det alltför lång tid innan misstänkta fartyg kunde identifieras och åtgärder sättas in. Fartygen hann oftast lämna regionen och undkomma. Med tiden har koordinationen förbättrats mellan myndigheterna – ett operationskoncept har utvecklats för hur Försvarsmakten, Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten och kabeloperatörer ska samordna sina insatser. Man kommer betydligt snabbare ur startblocken.
Den mellanstatliga koordinationen mellan kuststaterna runt Östersjön har förbättrats.
Nyligen kunde ett misstänkt fartyg uppbringas och bordas på svenskt territorialvatten utanför Karlskrona, liksom ett på finskt vatten utanför Borgå. Förundersökning om sabotage pågår och fartygen genomgår också en så kallad hamnstatsinspektion för kontroll av sjösäkerheten.
Den mellanstatliga koordinationen mellan kuststaterna runt Östersjön har också förbättrats. Fartygen rör sig mellan flera kuststaters territorialhav och exklusiva ekonomiska zoner (EEZ) och det mellanstatliga informationsutbytet är centralt för att hålla den maritima lägesbilden aktuell och precis.
Nyligen hölls även ett toppmöte i Nato-regi i Helsingfors på inbjudan av Finlands president Alexander Stubb. Nato:s generalsekreterare och EU-kommissionens vice ordförande deltog, liksom Natoländerna runt Östersjön. Det inte så lågmälda budskapet från Nato och dess östersjömedlemmar var att Så här kan vi inte ha det. En rad åtgärder beslutades som ska få effekt på kort och längre sikt. En Nato-ledd marin säkerhetsoperation, Baltic Sentry med fartyg, drönare och havsövervakningsflygplan har inletts för att öka chanserna till upptäckt av sabotageförsök och verka avskräckande. En grupp havsrättspecialister från östersjöländerna ska söka praktiska lösningar inom internationell rätt förhindra sabotage, som ofta sker i den exklusiva ekonomiska zonen utanför kuststaternas territorialhav, där rättigheterna att ingripa är begränsade.
I samband med toppmötet gav också de nordiska och baltiska stats- och regeringscheferna uppdraget till Jens Stoltenberg, Natos förre generalsekreterare, att ta fram förslag för hur de nordiska och baltiska staterna kan vidareutveckla sitt försvars- och säkerhetssamarbete. Rekommendationerna ska finnas framtagna inför Natos toppmöte i slutet av juni i Haag.
Parallellt med Natos agerande har Joint Expeditionary Force (JEF), ett brittisklett samarbete mellan tio nordeuropeiska nationer, påbörjat operation Nordic Warden för att bidra till lägesbilden till havs. Operationsområdet omfattar förutom Östersjön, Skagerrak, Kattegatt, Nordsjön och Engelska kanalen. Intressant i sammanhanget är att JEF använder sig av ett AI-verktyg för att kunna få fram den relevanta informationen i den maritima lägesbilden. Det gäller att hitta de viktigaste nålarna i höstacken bland de uppåt 4 000 fartyg som dygnet om, året runt, rör sig i Östersjöregionen.
***
Utvecklingen i Östersjöregionen rymmer många osäkerheter. Men passivitet är inte ett alternativ inför det som nu händer. Flera frågor anmäler sig.
För det första, är agerandet på nuvarande nivå och signalerna till Ryssland tillräckliga för att ge en tillfredsställande grad av avskräckning så att beteendet upphör?
För det andra, om de åtgärder som nu vidtas mot skuggflottan och sabotage av infrastruktur på havsbotten ger effekt, på vilka sätt kan då angriparen komma att anpassa sitt agerande?
För det tredje, kommer de nationella resurserna, Natos och JEF:s samlade resurser att räcka till över tid? Med ett högt operationstempo kan behovet av fartyg, drönare, havsövervakningsflygplan och inte minst personal i olika roller slå i taket. Redan i dag råder brist på resurser. Vad kan göras för att öka den totala operativa kapaciteten under de närmaste åren? Är de nu valda nationella organisatoriska lösningarna optimala? Räcker de tillförda medlen?
För det fjärde, på vilket sätt påverkar utvecklingen i Östersjön planerna om en öppen konflikt skulle utbryta i regionen? Nato-medlemskapet påverkar i grunden svensk och regional militärstrategisk planering. Nyligen skedde en överskeppningsoperation av den svenska mekaniserade bataljon ur armén som regelbundet kommer att bidra till Nato:s avskräckning av Ryssland i landdomänen i Baltikum. Kan farlederna hållas öppna och säkra också i öppen konflikt?
För det femte, har den internationella rättens möjligheter utnyttjats fullt ut? Här pågår ett arbete med havsrättsspecialister från Natoländerna i Östersjöregionen för att anpassa agerandet. Detta kommer sannolikt att ta tid och är inte enbart en fråga för kuststaterna själva – den internationella rätten sätter ramarna. Men det är möjligt att Östersjöns status som öppet hav fritt för handel och samfärdsel för alla kan på sikt komma att kompletteras med utvecklad regeltolkning enligt internationell rätt, nya bestämmelser för sjösäkerhet, försäkring och utbildning för handelsflottan som vill verka i Östersjön.
En kombination av resurser för att beivra brott och sabotage till havs, ett uppdaterat regelverk och fördjupat regionalt samarbete ser ut att ligga i korten. Det sker mot fonden av en utveckling där den regelbaserade världsordningen utmanas – sjödomänen är inget undantag.
Hur kan då konturerna av en mer långsiktig strategi för den maritima domänen i Östersjöregionen se ut? Hur bör den utvecklas för att fungera som ledstång i en svårförutsägbar värld?
De långa linjerna bakåt i historien pekar på att utomstående stormakter har tagits in i regionen som balanserande faktor mot Ryssland. Den nuvarande lösningen heter kollektiv avskräckning inom Natos ram. En kombination av aktiva resurser för att skydda den fria sjöfarten över haven, och hålla en trovärdig militär kapacitet för att i händelse av krig kontrollera Östersjöregionen – och hindra alla försök att använda havet för offensiva operationer mot oss.