Samhällets hårda skal har brustit
Lämningarna efter kustartilleriet påminner oss om att det fanns en tid då staten tog sina grundläggande uppgifter på allvar. Idag när Sverige saknar såväl fungerande försvar som polis kan det vara värt att påminna sig att statens roll inte är att vara samhällets kärna, utan dess hårda skal.
I havsbandet kan man se resterna från en stat som tog sin uppgift på allvar: att skydda och försvara medborgarna. På karga och otillgängliga platser syns igengjutna bunkrar och kvarglömda artilleripjäser, monument över den gigantiska kapitalförstöring som nedrustningen av det svenska försvaret har inneburit, men också över en stat som tog sitt uppdrag på allvar.
Statens relation till samhället är en fråga som sällan eller aldrig diskuteras i Sverige. Antagligen eftersom begreppen på ett försåtligt sätt tillåtits flyta samman så till den grad att obetänksamma personer använder dem som synonymer. ”Samhället måste gripa in” säger de, när de i själva verket efterfrågar statliga ingripanden.
Men staten är inte samhället. Samhällen existerar även om det inte finns någon stat, men stater kan inte existera utan samhällen. Samhällen är de nebulösa organismer som utgör summan av alla mellanmänskliga relationer. En stat är en organisation, tillika en juridisk person. En stat kan till exempel driva en rättsprocess mot enskilda medborgare. Det kan inte ett samhälle göra.
Det som skiljer staten från andra organisationer i moderna samhällen är dess tvångsmakt.
Det som skiljer staten från andra organisationer i moderna samhällen är dess tvångsmakt. Staten har rätt att med våld eller hot om våld tvinga människor att rätta sig efter dess lagar och påbud, det har vare sig privata företag, ideella föreningar, religiösa samfund, familjer eller några andra av alla de organisationsformer som finns i ett samhälle.
Våldet är statens själva raison d’être. Oavsett om man ansluter sig till teorin om ett ”samhällskontrakt” där stater skulle ha uppstått genom att människor gått samman för att säkerställa sitt behov av skydd, eller den mindre romantiska men mer trovärdiga teorin att stater uppstod när mer våldsamma grupper tilltvingade sig makt över fredligare sådana, så är det tvångsmakten som står i centrum.
Våldet är statens själva raison d’être.
Ibland talas det om rättsstaten, eller nattväktarstaten, som samhällets hårda kärna. En mer relevant liknelse vore att beskriva den som samhällets hårda skal. En välfungerande stat skyddar och försvarar samhället och låter det frodas på sina egna villkor. Samhällets kärna utgörs snarare av familjer, civilsamhälle och näringsliv.
Under efterkrigstiden har staten kommit att ägna mer och mer energi åt att lägga sig i dessa delar av samhället, som borde vara fredade från statlig inblandning, och mindre och mindre åt att försvara dem, mot inre och yttre fiender. Enligt den så kallade statsindividualismen är det staten som med sin tvångsmakt skall befria individerna från de frivilliga gemenskaperna i samhället.
Så har vi fått en situation där svenskarna trots ett av världens högsta skattetryck inte ens har ett försvar som kan skydda en plats i Sverige längre än en vecka, och en skriande brist på poliser som kan hantera den nya och brutalare kriminalitet som eskalerat på senare år. I stället ägnar sig staten åt att detaljreglera medborgarnas privatliv.
I stället för att lägga sig i när Svensson köper sprit eller hur familjer fördelar föräldraledigheten sinsemellan bör staten ägna sig åt det den gör bäst: försvar mot yttre och inre fiender. Det är hög tid att staten retirerar från samhällets kärna ut till periferin där den här hemma.