SD har blivit den svenska politikens golfpeg
Ingen vill förhandla med Sverigedemokraterna, men ingen vill heller avstå från segrar som kan vinnas med hjälp av Sverigedemokraterna. Därför kretsar det pågående spelet om nästa budget kring frågan om hur Sverigedemokraternas gunst kan vinnas utan förhandlingar. Partiet har blivit riksdagens golfpeg, en sån där pinne man ställer bollen på för att lättare kunna slå iväg den. Den ordningen kommer inte att hålla i längden.
Man kan inte förhandla med Sverigedemokraterna. På den punkten är riksdagens övriga sju partier i stort sett överens. Däremot är det helt enligt reglerna att vinna en votering i riksdagen med hjälp av Sverigedemokraterna. Även på denna punkt råder en enighet som är fullt logisk, då alla sju övriga partier har gjort så vid många olika tillfällen. Det är Sverigedemokraterna som gör att Alliansen lär kunna köra över regeringen om vinststop i välfärden, och det är Sverigedemokraterna som låter regeringen riva upp Lex Laval.
Sverigedemokraterna har blivit riksdagens golfpeg, alltså en sån där liten pinne som man lägger bollen på för att den ska vara lättare att slå iväg. För i skärningspunkten mellan att förhandla med dem och att råka vinna voteringar med hjälp av dem finns ett kryphål. Det är nämligen fullt möjligt att utforma politiken så att den blir mer aptitlig för SD än vad motståndarens för tillfället råkar vara. Då kan man vinna Sverigedemokraternas stöd utan att förhandla med dem. Eller, för att se det från motsatt vinkel, då kan SD få vad de vill ha utan att partiet behöver betala det pris som en riktig förhandling hade medfört.
Det är detta som är bakgrunden till den budgetröra som nu tycks vara på gång. Allianspartierna har nämligen olika åsikter om hur man ska hantera det där kryphålet. Moderaterna vill att Alliansen lämnar in en gemensam budgetmotion, som SD eventuellt kommer att stödja, och har öppnat för att ”samtala med dem i utskotten men inte om budgeten”, vad nu det betyder. Kristdemokraterna vill också sätta ihop en gemensam alliansbudget som SD kan få rösta på, men inte föra samtal med partiet i någon form.
Centerpartiet utesluter å sin sida alla kontakter med SD, och vill heller inte lägga någon alliansbudget, med hänvisning till att det kommer leda till parlamentariskt kaos. Däremot har partiet nyligen öppnat för att alliansen ska tvinga igenom ändringar i regeringens budget, givetvis med den tysta förhoppningen att SD ska stödja ändringarna. Liberalernas bidrag till förslagslådan är ett slags omvänd centervariant. De vill på förhand slå fast vad i en kommande budget inte får innehålla och, om regeringen inte lyder, rösta för en misstroendeförklaring mot finansministern som i så fall måste avgå. (Däremot ska inget misstroende riktas mot statsministern, eftersom det skulle tvinga hela regeringen att avgå, se paragrafen om kaos.)
Väljarna må vara ursäktade om de inte helt begriper alla nyanser i detta. Den tid då man kunde vara lite så där halvinformerad och sedan utifrån personliga bedömningar rösta på det parti man gillar mest/ogillar minst, tycks vara förbi. I dag räcker det inte att ha åsikter om sakpolitik, man måste även förstå de olika partiernas spelupplägg. Ungefär som inbitna hockeyfans som diskuterar hur forwardspelet förändrades när tvåzonspassningen blev tillåten. Och motsvarigheten nu är alltså frågan om huruvida det är bättre att utlösa ett större kaos som kanske, eller kanske inte, gör att man kan återvända till Rosenbad (M och KD). Eller om det är bättre att öppna för regelbundet mini-kaos vid varje framtida budgetprocess (C och L).
En sak har de båda modellerna gemensamt. Båda innebär att SD som enda parti ges ett gratis veto mot inte bara nästa utan mot alla kommande budgetar, så länge ingen majoritetsregering kan bildas. M/KD-lösningen är förmodligen den mest hållfasta, då det är fullt tänkbart att en Alliansregering har större chanser att utforma en politik som SD sväljer än vad den rödgröna oppositionen har. Inte minst eftersom Miljöpartiet har goda skäl att gå solo, och på sätt börja återbygga sitt varumärke, om partiet tvingas i opposition.
Men några garantier finns inte, det framgår av 2013 års budget som ändrades retroaktivt av de rödgröna och SD tillsammans. Och det finns inte heller några garantier för att SD släpper fram en annan regeringsbildare utan att kräva en serviceavgift. C/L-lösningen är mindre dramatisk, men gör större skada eftersom den etablerar en nyordning som låter riksdagen lägga till eller ta bort budgetposter utifrån vad som för tillfället är mest populärt. Och alla som någonsin ansvarat för en budget borde inse att hela vitsen med en budget är att slå fast en helhet bestående av både vill och måste. En barnfamilj kan inte öka kostnaderna för semesterresor utan att minska budgetutrymmet för mat och boende.
Hela denna röra hänger ihop med golfpeg-politiken. Och den kommer bestå så länge riksdagens partier både vägrar förhandla med Sverigedemokraterna och lägger förslag med det halvuttalade syftet att vinna SD:s gunst. Först när SD uteslutits på allvar, och Stefan Löfvens återkommande begäran om blocköverskridande förhandlingar är det återstående alternativet, eller när något parti faktiskt testar vad ett mer långsiktigt åtagande från SD kan tänkas kosta, kommer vi återfå den stabila och förutsebara dagspolitiken igen.
Men nu är våren här, och Alliansen verkar vara fast besluten att tillbringa den på golfbanan. Vi får se om beslutsamheten överlever nästa höstrusk.