SD i regeringen – vänj er vid tanken

Det mesta är förändrat i svensk politik men en sak består: när rösterna har räknats är Sverigedemokraterna den enda riktiga vinnaren.

För återigen har SD ökat mer än något annat parti. Precis som 2018 och 2014 (2010 ökade Moderaterna med fler procentenheter, men SD stod för den den största procentuella ökningen, precis som 2006).

Att jämföra reaktionerna på SD:s framgångar med fyraåriga intervaller är en så god snabblektion som någon i modern svensk historia. 2006 (2,9 procent) var reaktionen tystnad. Trots att det var uppenbart att något höll på att hända när ett tidigare promilleparti nu var en knapp procentenhet från fyraprocentspärren, och dessutom nådde stora framgångar i flera kommuner Skåne. I efterhand framstår det som smått obegripligt hur få journalister, opinionsbildare och statsvetare som ägnade sig åt Sverigedemokraterna under de där åren. 

Fyra år senare föreföll många vara genuint chockade över valresultatet (5,6 procent), trots att framgången var helt väntad givet opinionsmätningarna. Reaktionerna var genomgående starkt känslomässiga, alltifrån Lars Ohlys vägran att vistas i samma sminkrum som Jimmie Åkesson på valnatten till stora demonstrationer mot det ”osvenska” fenomenet med ett högerpopulistiskt parti i riksdagen. SD:s riksdagsinträde tolkades som en störande repa i självbilden, snarare än som en signal om en signifikant demokratisk förändring. Fyra år gick, med SD i riksdagen, utan att en enda opinionsbildare skrev något positivt om partiet. 

Vilket la grunden för en ny framgång (12,9 procent) och en ny chock 2014. Nu omprövades för första gången på allvar strategin att inte konfrontera eller konkurrera med Sverigedemokraterna, samtidigt som om partierna i riksdagen inledde en synnerligen kreativ process där man genom decemberöverenskommelsen avsåg förhindra SD-inflytande oavsett hur många röster de fick. Och fortfarande var det vanligt att opinionsbildare hävdade att SD-väljarna röstade mot sitt eget bästa.

Flyktingkrisen 2015 tvingade fram en omläggning av migrationspolitiken. En omedelbar konsekvens av detta var att de andra partierna fick svårare att motivera avståndstagandet, som så långe varit så hårt knutet just till invandringspolitiken.

Fortfarande behandlas SD som ett fenomen, snarare än som ett parti i mängden. 

Opinionsmätningarna inför valet 2018 utlovade nya rekord varför resultatet (17,5 procent) blev en besvikelse för SD. Den parlamentariska oredan fortsatte, där DÖ ersattes av Januariavtalet och en vänsterregering återigen omväxlande fick administrera en högerbudget. För första gången blev nu SD en fundamental stridsfråga mellan partierna där M, KD och delvis L valde att lägga sig mycket nära SD, och undvika konflikt, medan C, S, MP och delvis V valde att göra SD:s plats i högerblocket till en huvudfråga i valrörelsen.

Samtidigt som kartan har ritats om har en del förblivit sig likt. Fortfarande behandlas SD som ett fenomen, snarare än som ett parti i mängden. Men den tiden är sedan länge förbi då Sverigedemokraterna behövde analyseras med några särskilda SD-glasögon.

SD är nu riksdagens näst största parti. De är största parti i en rad kommuner i landet. De är ett av Västeuropas just nu mest framgångsrika nationalistiska partier. Det är ett parti som har sitt väljarmässiga genombrott bakom sig och nu står inför nästa stora kliv: att utöva reellt inflytande över regeringspolitiken.

Genast greppar då många efter nästa halmstrå: förhoppningen att ansvaret kommer att tynga ner SD och väljarna svika dem i nästa val. Jens Liljestrand är en av många som av sjunkande väljarstöd för SD:s systerpartier i Danmark och Norge drar slutsatsen att de ”nästan alltid” går tillbaka efter att ha fått ta ansvar. 

Men det är en förhastad slutsats. Visst kostar det att regera. Men det gör det för alla partier. Ser man till den långsiktiga trenden, istället för att zooma in på enstaka hack i kurvan, framträder ett fortsatt stigande väljarstöd för högernationalistiska partier, vare sig de haft inflytande eller ej. 

Italienska Lega, som med omkring tio procent av väljarna bakom sig satt i flera regeringar redan på 1990-talet, var uträknade i början av 2000-talet med halverat väljarstöd. I senaste valet fick de 17 procent och om några veckor lär de återigen bilda regering, nu tillsammans med ännu mer radikala Fratelli d’Italia. I Österrike tog FPÖ plats i regering första gången 2000 och straffades hårt i efterföljande val. Ett decennium senare var man tillbaka på nya rekordnivåer.

I Danmark blev Dansk Folkeparti stödparti till en borgerlig regering 2001, med tolv procents väljarstöd i ryggen. Den nivån höll man i de tre efterföljande valen för att 2015 slå rekord med 21 procent. Först i det förra valet kom en kraftig nedgång. Då hade det gått nästan tjugo år efter att man först fick ansvar. Och i Finland, där Sannfinländarna hade 19 procent när man satte sig i regering 2011, har partiet idag, en partisplittring senare, cirka 17 procent.

I fyra av fem sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna haft makten sedan valet 2018 har SD fortsatt att växa.

Vill vi istället lära av svenska exempel kan vi titta på färska resultat från de sydsvenska kommuner där Sverigedemokraterna haft makten sedan valet 2018. I fyra av fem kommuner har SD fortsatt att växa.

Slutsatsen är förstås inte att SD är välsignat med evigt tillväxthormon. Som sagt, de är ett politiskt parti, inte ett främmande objekt. Precis som alla andra partier kommer de så småningom att förlora väljare i ett val, vilket redan hänt i enstaka kommuner (och i mätningarna mellan val, som under Coronapandemin).

Desto mer sannolikt är att den så kallade normaliseringen kommer att fullföljas. Efter valet 2018 bröts tabut att bilda politisk majoritet på kommunal nivå. Den här gången har M, KD och L gått till val på att genomföra ett maktskifte med stöd av SD. 

Nästa steg vore förstås att öppna upp för reguljär regeringsmedverkan. Vi är många som inte önskar en sådan utveckling. Men det är vad som har skett i de flesta andra jämförbara länder. Det är också vad som redan nu efterfrågas av en stor andel av Moderaternas och Kristdemokraternas väljare. Så vad talar emot? På lite längre sikt egentligen ingenting, utöver att det inte är en självklar prioritering för Sverigedemokraterna att sitta i en regering, åtminstone inte i ett första skede.

Det vore dumt att upprepa gamla misstag. Kanske hade tillväxtkurvan inte behövt bli lika brant om Alliansregeringen redan 2010 punkterat bubblan genom att göra upp med SD – som då var ett femprocentsparti – i enstaka sakfrågor. Istället gav man löften som inte kunde hållas. Det skadade trovärdigheten både gentemot dem som inte ville se ett närmande till SD, och gentemot dem som ville se just en sådan utveckling.

M och KD bör lära av 2010-talets misstag och undvika att kategoriskt utesluta framtida regeringsmedverkan för SD.

Det var också ett misstag att inte motivera omsvängningen bättre när den väl skedde. Den mognad som Moderaterna hänvisat till är inte uppenbart synlig för särskilt många andra som snarare ser ett parti som är snarlikt det som 2010 behandlades som något katten släpat in. Ståndpunkter har skiftat, personer har lämnat/tvingats lämna, men radikaliteten kvarstår.

Det finns ingen anledning att  bädda för en ny svekdebatt . Moderaterna och Kristdemokraterna bör lära av 2010-talets misstag och undvika att kategoriskt utesluta framtida regeringsmedverkan för SD. Villkora gärna (på ett begripligt sätt), men uteslut inte. 

Och ta heller inte för givet att Socialdemokraternas absoluta nej till SD-samarbete kommer hålla särskilt länge. Varför skulle det göra det? Om Moderaterna kunde svänga 180 grader i syfte att bryta ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav kan naturligtvis Socialdemokraterna göra det samma. Särskilt om huvudmotståndaren redan gjort samma dansnummer. Och till skillnad från Moderaterna så behöver Socialdemokraterna inte ha någon annan med sig. S och SD har tillsammans en betryggande riksdagsmajoritet. I ett spel där den som snabbast kan summera till 175 vinner kommer det så småningom att ha betydelse.