Samhälle Krönika
Ser vi äntligen slutet för EU:s vetenskapsförakt?
Europas motstånd mot genmodifierade grödor har inneburit att otaliga miljövinster gått förlorade. Tung kemikalieanvändning för att bekämpa bladmögel på potatis är ett exempel bland många. Men nu sker äntligen en öppning för att lägga föraktet för etablerad vetenskap åt sidan, skriver Smedjans krönikör Torbjörn Fagerström.
Jag brukar säga att EU:s attityd till genteknik i jordbruket är ett av efterkrigstidens största misslyckanden för naturvetenskapen. Från vetenskapssamhället har vi framfört öronbedövande starka argument för att växtförädlarna borde få anamma dessa potenta tekniker – men hörselskydden i Bryssel har motstått varje försök att få fram budskapet. Nu är det äntligen en förändring på gång, delvis faktiskt som en följd av forskning som har svenska förtecken.
Det har satsats enorma forskningsresurser på frågan om det finns några specifika miljö- eller hälsorisker förknippade med odling av GM-grödor. Slutsatserna är entydiga: Det finns inga vetenskapligt belagda risker som skiljer GM-grödor från andra grödor. Men ironiskt nog har uppfattningen att det skulle finnas risker fått bränsle av att det har satsats så mycket på riskforskning.
Ironiskt nog har uppfattningen att det skulle finnas risker fått bränsle av att det har satsats så mycket på riskforskning.
Det är alltså själva forskningssatsningarna som har fungerat som en bekräftelse på att det finns risker; resultaten av forskningen (det vill säga att man inte kan belägga några risker) spelar ingen roll i sammanhanget. Mantrat om risker upprepas till leda av miljörörelser, ekologiska odlare, gröna partier, röda partier, diverse aktivister med flera.
Så kommer det sig att även klockrena miljövinster har offrats på GMO-motståndets altare. Det mest flagranta exemplet är nog den svampsjukdom (Phytophthora infestans) på potatis som förorsakar bladmögel på blasten och brunröta på knölarna (samma sjukdom infekterar först blasten och drabbar sedan potatisarna). Det är den växtsjukdom alla kategorier i Europa som kräver mest kemisk bekämpning – det kan krävas mer än 10 besprutningar under en säsong för att hålla sjukdomen i schack.
Men det finns alternativ, som enligt beräkningar skulle kunna reducera kemikalieanvändningen med 85 procent. Man kan överföra resistensgener från en amerikansk potatissläkting (Solanum bulbocastaneum) till vår odlade potatis med hjälp av genteknik. För ett tiotal år sedan var den tyska kemikoncernen BASF på god väg att ta fram en resistent sort för europeiska förhållanden. Men BASF tröttnade på sentimentet, lagstiftningen och vandaliseringen av fältförsök i Europa och flyttade sin forskning till USA. Europa gick miste om den resistenta varianten och blev kvar i tungt kemikalieberoende – allt på grund av det hårdnackade GMO-motståndet.
Men nu kan man äntligen se en vindkantring i EU. Grunden lades för drygt tio år sedan, när den franska molekylärbiologen Emmanuelle Charpentier var gästforskare i Umeå. Där gjorde hon, tillsammans med den amerikanska kollegan Jennifer Doudna, upptäckter som kom att resultera i en ny metod för att förändra arvsmassan – gensaxen CRISPR/Cas9.
I korthet kan man med gensaxen åstadkomma små förändringar i arvsmassan, punktmutationer, på ett förutbestämt ställe. Detta skiljer den från både naturligt förekommande mutationer och sådana som inducerats med hjälp av strålning eller kemikalier och som länge har använts inom växtförädlingen. I alla dessa fall uppstår nämligen mutationerna på slumpmässiga ställen i arvsmassan. Andra tillämpningar av gensaxen medger att man inte bara åstadkommer en mutation på ett förutbestämt ställe, utan även ser till att ett förutbestämt DNA-segment hamnar på mutationsstället. Detta segment kan till exempel vara en resistensgen från en korsningsbar släkting.
***
Gensaxen blev snabbt en succé inom många fält av biologisk och medicinsk forskning, och som bekant fick de två forskarna dela på Nobelpriset i kemi 2020. Men för alla dem som får sitt levebröd genom att agera resande i skrämsel började arbetet med att mångla ut gensaxen på skrämselmarknaden. 2018 fattade EU-domstolen – i strid mot ett enigt forskarsamhälle – ett djupt vetenskapsfientligt beslut, som i korthet innebar att grödor där man skapat mutationer på ett riktat sätt med hjälp av gensaxen ska betraktas som GMO.
Beslutet var tragiskt för europeisk forskning på åtminstone två sätt. Dels visade det att vetenskapliga frågor numera anses kunna avgöras i domstol – vetenskapliga argument ersätts alltså av juridiska hårklyverier. Dels visade det att vetenskapligt okontroversiella frågor kan laddas med sprängkraft om de hamnar i händerna på intressen som har utomvetenskapliga agendor. För forskaren är ju en mutation en mutation, oavsett om den har uppstått spontant (vilket har skett sedan livet började på jorden), är inducerad med strålning eller kemikalier (vilket växtförädlare har gjort sedan trettiotalet), eller är framtagen med en riktad teknik som gensaxen.
Beslutet var tragiskt för europeisk forskning på åtminstone två sätt.
Lyckligtvis vaknade man till i Bryssel. EU-kommissionen initierade en genomgång av den befintliga lagstiftningen kring GMO och dess relevans för gensaxade grödor. Man konstaterade att lagstiftningen inte är ”ändamålsenlig” beträffande de nya teknikerna (en underbar eufemism för att den är åt h-e), och påbörjade 2021 en process för att komma fram till en ny lagstiftning.
I somras presenterade EU-kommissionen sitt förslag. Det innebär väsentliga förbättringar gentemot den befintliga lagstiftningen, och medger att grödor som har förädlats med hjälp av gensaxen i många fall undantas från den komplicerade och dyrbara tillståndsprocess som gäller enligt GMO-lagstiftningen. Bland annat innebär förslaget att miljögagneliga grödor av typen bladmögelresistent potatis skulle kunna bli tillåtna för odling inom EU.
Under hösten kommer förslaget att behandlas av medlemsländernas ministerråd och av EU-parlamentet. Som ett led i denna behandling kallade Landsbygds- och infrastrukturdepartementet för ett par veckor sedan till ett samråd där delar av forskar-, växtförädlar- och jordbrukssverige var representerade. Vi tyckte i stort sett samfällt att förslaget var ett rejält steg i rätt riktning och förmodligen så långt som man för närvarande kan komma, med tanke på de olika intressena i EU som måste sammanvägas (inte minst det ekologiska jordbruket som vidhåller sitt motstånd mot all genteknik). Vi gav regeringen fullt stöd att försöka baxa igenom förslaget i Bryssel.
Det mesta som är värt att veta om gensaxen och växtförädling kan man läsa om i en nyutkommen skrift från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Rekommenderas!