Självklart finns det redan en litteraturkanon

Debatten om litteraturkanon har fått förnyad intensitet efter att Tidöavtalet presenterades. Där finns ett förslag om att fristående expertkommittéer ska ta fram en kulturkanon. Nyligen gick ett antal författare till angrepp mot förslaget i en debattartikel i Expressen. Artikeln avslutades med orden: ”Att styra över litteraturen är att styra över människors tankar och liv och hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Övergången från demokrati till ett totalitärt statsskick sker alltid först genom att strypa det fria ordet och begränsa dess utövares arbete.”

På vilket sätt en lista över viktiga böcker skulle leda till ett ”totalitärt statsskick” framstår dock som oklart. Totalitära stater brukar utmärkas av att man bränner böcker, fängslar eller dödar författare, inte av att man rekommenderar klassiker. Man kan undra om undertecknarna anser att Danmark, där man har tagit fram en kanon, numera är totalitärt. Formuleringarna illustrerar det extremt höga tonläge som debatten om litteraturkanon dessvärre ofta har präglats av.

Den moderna diskussionen i ämnet kan sägas ha börjat med den amerikanske litteraturhistorikern Harold Blooms The Western Canon (1994, i svensk översättning som Den västerländska kanon år 2000). I boken presenterar Bloom de, enligt honom, 26 viktigaste författarna genom tiderna. I centrum står den oöverträffade William Shakespeare. Hans betydelse underströks ytterligare när Bloom 1998 utkom med den tjocka volymen Shakespeare: The Invention of the Human.

The Western Canon fick snabbt uppmärksamhet i Sverige. I Svenska Dagbladet publicerades 1994 två längre artiklar om boken av kulturchefen Peter Luthersson och författaren Lars Gustafsson. I anslutning till Bloom pläderade Luthersson för att litteraturforskarna i huvudsak borde ägna sig åt mästerverken. Därefter kom repliker från litteraturvetaren Lars Lönnroth och idéhistorikern Svante Nordin. Lönnroth menade att det var kritikernas uppgift, inte litteraturvetarnas, att bedöma vilka verk som skall ingå i kanon. Nordin hävdade däremot att estetisk sensibilitet var helt avgörande för en litteraturvetare.

Denna diskussion var ganska beskedlig och handlade framför allt om litteraturforskning. Under 2000-talet blev debatten i frågan betydligt hårdare. Det började med att folkpartisten Cecilia Wikström 2006 presenterade ett förslag om en litteraturkanon för skolan. Reaktionerna blev hätska. I en artikel i Dagens Nyheter associerade den marxistiske litteraturvetaren Stefan Jonsson – som också tillhörde undertecknarna till det ovan nämnda uppropet – förslaget till en lång rad av 1900-talets hemskheter:

”Det ekar lite från Nordkorea, talibanerna och röda khmererna. Ty inför detta ska man vara glasklar. Närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död.”

I en replik skrev den feministiska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström: ”Sverige är förmodligen det enda land i världen där en etablerad kulturskribent kan komma på tanken att jämföra en folkvald riksdagsledamot med några av samtidshistoriens värsta folkmordsanstiftare.” Witt-Brattström menade också att Sverige förmodligen är det enda land där skolan inte har som uppdrag att undervisa om de litterära klassikerna.

En del av ilskan mot Wikströms förslag hängde samman med den nationella inriktning man uppfattade att det hade. Folkpartiet hade i valrörelsen 2002 lanserat ett förslag om språktest för personer som ville bli svenska medborgare, vilket vid denna tid ansågs mycket mer kontroversiellt än vad det gör idag. På ett liknande sätt hänger nog en del kritik mot det nya förslaget om litteraturkanon samman med att det sammankopplas med andra inslag i Tidöavtalet.

Å andra sidan fick även Harold Bloom mycket kritik, trots den internationella inriktning hans urval hade. Att överhuvudtaget fastslå att vissa böcker är särskilt betydelsefulla uppfattas av vissa som provocerande. Men en kanon existerar alltid, oavsett Bloom eller olika expertkommittéer. Personer med intresse för svensk litteraturhistoria känner till namn som Bellman, Strindberg, Lagerlöf, Söderberg och Ekelöf.

Svensk borgerlighet har periodvis varit alltför ensidigt inriktad på ekonomi

Även om del namn ständigt återkommer är en kanon också föränderlig. Att man rekommenderar vissa böcker innebär självklart inte något förbud mot att läsa andra. En lista på särskilt viktiga böcker, filmer, konstverk eller musikstycken utgör aldrig sista ordet. Tvärtom öppnar de för spännande diskussioner. Den film som oftast vunnit kritikeromröstningar om historiens bästa är Orson Welles Citizen Kane. Det är inte min favorit. Det är lätt att ha invändningar mot Harold Blooms urval. Han inkluderade inte Fjodor Dostojevskij, i mitt tycke den främsta romanförfattare som existerat. Inte heller är någon äldre författare än Dante med, hela den antika litteraturen saknas. Många som läst Bloom har nog själva börjat skissa på en egen lista.

Det finns starka skäl att lyfta fram en litteraturkanon när vi vet att unga människor läser mindre än tidigare och då kunskapen om äldre epoker generellt är för dålig. Dessutom borde frågan vara naturlig för borgerliga partier att profilera sig i då det finns konfliktytor mot både vänstern och högerpopulismen. Svensk borgerlighet har periodvis varit alltför ensidigt inriktad på ekonomi. På senare tid har det funnits ett visst fokus på invandring och kriminalpolitik. Allt detta är naturligtvis viktigt. Men det är beklagligt att man inte varit mer engagerad i frågor om kultur, bildning och historia.

Vänstern har ofta en politiserad syn på kultur och ett problematiskt förhållande till äldre verk, skrivna under epoker med en annan värdegrund än vår. Det blir allt svårare att ge ut klassiker i nytryck om de innehåller ord som vi idag finner olämpliga, vilket de flesta äldre verk gör. Här borde borgerligheten resa motstånd, försvara konstens autonomi och understryka betydelsen av kunskap om historia och klassiker.