Skattemedel strösslas i socialfondens bidragskarusell

EU:s budget för 2023 omfattar nästan 170 miljarder euro. Av dessa går närmare 70 procent av pengarna till jordbruks- eller sammanhållningspolitiken. I huvudsak handlar det om bidragsutbetalningar för att hålla Europas jordbruk under armarna eller jämna ut skillnaderna mellan olika regioner i EU. 

Trots att Sverige är nettobetalare flödar stora summor tillbaka hit från via EU:s alla fonder eller stödprogram. Jordbruksstödet är kanske det mest välkända och omdebatterade stödet, men Sverige får även annat stöd.  

Exempelvis medfinansierar EU en rad åtgärder i Sverige via den europeiska socialfonden som ska ”bidra till en väl fungerande arbetsmarknad och en varaktigt ökad sysselsättning på lång sikt. Huvudmålet är att minska skillnader i välstånd och levnadsstandard mellan EU:s medlemsländer”.

Totalt har Sverige tilldelats mer är sex miljarder kronor via socialfonden för programperioden 2021–2027. Till detta adderas även en och en halv miljard i statlig medfinansiering samt ytterligare sju miljarder i övrig medfinansiering.

I Sverige är det Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige, ESF-rådet, som hanterar ansökningarna och utbetalningarna från socialfonden. ESF-rådet har med andra ord ett stort ansvar i överseendet av alla dessa bidragsmiljarder. Bara för den föregående programperioden 2014–2020 finns nästan 950 olika projekt i ESF-rådets projektdatabas över utbetalningar. 

Jag har tittat närmare på tre av ESF-rådets projekt i syfte att granska vad vi egentligen får för EU-avgiften. Anledningen till att just dessa tre projekt har valts ut är för att de skiljer sig åt i ekonomiskt omfång och praktisk inriktning. Därmed kan förhoppningsvis en någorlunda representativ bild av socialfondens effekter återges i granskningen. Även om det enbart handlar om tre projekt.   

Projekt 1: Vilka är vi? Avesta och Orsa kommun

Mellan 2018 och 2021 pågick integrations- och inkluderingsprojektet ”Vilka är vi?” i Avesta och Orsa kommun. Projektet syftade till att förbättra mottagandet av nyanlända till kommunerna genom att få kommunernas anställda att se fördelarna med mångfald. Totalt kostade projektet över nio miljoner kronor, varav ungefär hälften finansierades via EU:s socialfond.

I en artikel på ESF-rådets hemsida beskrivs hur projektet har bidragit till att 2 500 medarbetare i Avesta och Orsa kommun fått både ökad förståelse och större insikt kring sina kollegors olika bakgrunder. Orsaken till att de två kommunerna ansåg sig behöva satsa på just ökad förståelse och insikt om olika bakgrunder hos den egna personalen var att ett stort antal nyanlända hade kommit till kommunerna, vilket riskerade att skapa kulturkrockar.

I ESF:s utvärdering av projektet beskrivs målet på följande sätt:

Målet för projektet Vilka är vi? är att skapa en öppen och tillåtande kultur på arbetsplatser i Avesta och Orsa, det vill säga inkluderande arbetsplatser med god sammanhållning. Arbetsplatserna ska bygga upp en beredskap och vilja att ta emot nyanlända och de anställda ska se fördelarna med mångfald på arbetsplatsen. Detta ska ske genom ökad kunskap, förståelse och beredskap hos personal och chefer.

Projektet var alltså en EU-finansierad internutbildning för kommunanställda. Vad själva genomförandet beträffar beskrivs det i utvärderingen hur man inledde med att låta chefer och personer i ledande ställning inom de båda kommunerna delta på en introduktionsdag och en förberedande utbildning kopplad till integration och inkludering. Därefter fick de sprida sina kunskaper på respektive arbetsplats inom kommunerna med hjälp av digitalt stöd och anställda projektledare.

Enligt ESF-rådets hemsida har fem utbildningsfilmer på en timme vardera tagits fram som man sedan tittat på tillsammans och styrt samtalen kring. Just filmtittandet framstår som centralt i projektet.

I såväl ansökan som utvärderingen är det ganska svårt att tränga igenom alla värdeord och omskrivningar, men till utvärderingen finns resultaten av två enkäter som innehåller en del intressant information. Det är exempelvis anmärkningsvärt att färre än 40 procent av de som deltog i utbildningen svarade på enkäterna. Den låga svarsfrekvensen gör det svårt att förstå hur ESF-utvärderingen kan slå fast att ”projektet har fungerat och upplevts som relevant av deltagarna”.

Om färre än hälften av deltagarna svarar är risken nämligen stor att de som inte har fått ut något av utbildningen har fallit bort, vilket ger ett falskt positivt resultat. Trots detta tycks inte deltagarna som faktiskt har svarat på enkäten vara entydigt entusiastiska över projektet. Exempelvis ansåg endast ca tio procent av de svarande att filmträffarna i hög grad eller helt och hållet hade lett till att det har blivit lättare att samtala om komplexa och obekväma frågor på arbetsplatsen. 

Det finns visserligen ett antal enkätsvar som visar på god måluppfyllelse, men givet den låga svarsfrekvensen och de tydligt negativa resultaten i ovanstående exempel är det svårt att se hur projektet verkligen kan ha uppnått sina mål. Trots detta konstaterar ESF-utvärderingen att projektet har engagerat många medarbetare och att kommunerna har skickat en tydlig signal om att frågorna är viktiga. Exakt vilket mervärde som skattebetalarna har fått ut av alla filmtimmar, samtal och internutbildningar är dock svårt att förstå.

Via mejl understryker dock Avesta kommun att “det inkom nästan 1 100 svar på enkäterna, något som är ett bra underlag för att bedöma ett resultat”. Att bortfallet riskerar att ge ett falskt positivt resultat bemöter man inte och den låga svarsfrekvensen skyller man såklart på pandemin. 

Kommunen har heller inte gjort någon beräkning för bortfall av arbetstimmar som genererades av att personalen tittade på film i stället för att ägna sig åt sina ordinarie arbetsuppgifter. På en direkt fråga hänvisar man till att insatsen var en del av det reguljära arbetsmiljöarbetet. 

Vad gäller de mer konkreta resultaten på exempelvis arbetslösheten i Avesta menar kommunen att arbetslösheten bland utomeuropeiskt födda minskade med nästan 18 procent under projektperioden. Det går dock inte att belägga något kausalt samband mellan projektet och den minskade arbetslösheten eftersom trenden började redan innan projektet startade.

På en direkt fråga tillstår en tjänsteman på kommunen att det är “omöjligt att veta hur stor del projektet haft i nedgången av arbetslöshet bland utrikesfödda”. Trots detta är alltså projektet att betrakta som en framgång med ESF-mått mätt. 

Projekt 2: Samordningsbron, Östergötland 

Mellan 2018 och 2021 pågick projektet ”Samordningsbron” i Östergötland. Projektet drevs av Samordningsförbundet centrala Östergötland (en finansiell konstruktion där Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommuner och regionen samordnar insatser för personer som står långt från arbetsmarknaden) och syftade till att få deltagarna att komma in på arbetsmarknaden genom en ”individuell handlingsplan där den enskilda individens kompetens, behov och önskemål tydliggörs”.

Totalt kostade den första delen av projektet över 35 miljoner kronor, varav nästan 20 miljoner finansierades via EU:s socialfond. En andra del av projektet genomfördes också till ungefär samma kostnad.

På projektets webbplats beskrivs Samordningsbron som en oerhörd framgång. Man lyfter fram att 63 procent av deltagarna hade nått studier eller arbete efter deltagandet, vilket uppenbarligen betraktas som en jättebra siffra i sammanhanget.

Det låter onekligen som att projektet har varit en succé. Att nästan två tredjedelar av de som deltog nu studerar eller arbetar bör betraktas som en vinst för samhället givet att det rör sig om personer som tidigare hade stått långt från arbetsmarknaden.

Men vid en närmare granskning av siffrorna över hur många av deltagarna som faktiskt fick ett riktigt jobb och inte låg skattekollektivet till last är bilden en annan. Av totalt 421 unika deltagare hade bara 39 fått ett icke-subventionerat arbete. Totalt arbetade visserligen 191 deltagare, men 152 av dessa hade alltså gått från projektet in i en subventionerad anställning, enligt samordningsförbundets enhetschef. Färre än tio procent av deltagarna fick alltså ett riktigt jobb när insatsen avslutades.

Även media tycks ha köpt bilden av Samordningsbron som en succé. I ett inslag på SVT-Öst från februari 2022 med rubriken ”Arbetsmarknadsinsatsen som lyckas – två av tre får jobb” beskrivs det hur en av insatserna som genomförs är dubbelt så bra som Arbetsförmedlingens motsvarighet och att 63 procent av deltagarna går vidare till jobb eller studier. Ingenstans nämns att de flesta av deltagarna får ett subventionerat arbete och att de därmed fortfarande delvis försörjs av skattemedel.

Samordningsförbundets enhetschef menar dock att det inte är så enkelt att utvärdera projektets eventuella framgångar och att man måste titta på mer än bara graden av icke-subventionerade anställningar. I ett mejl skriver förbundschefen följande:  

Tyvärr saknas ett enhetligt system för uppföljning av arbetsmarknadsinsatser, vilket gör att det är extremt svårt att jämföra vad som är vad och om en insats lett till önskad effekt eller inte. Vi, liksom många andra aktörer, har få eller inga möjligheter att följa individer över tid vilket gör att resultaten från ett projekt mest blir en ögonblicksbild.

Förklaringen väcker fler frågor än svar. Varför finns det inget enhetligt system för att följa upp arbetsmarknadsinsatser? Och hur kommer det sig att man inte följer de individer som deltog under en längre tid? För en utomstående framstår dessa två parametrar som centrala för att över huvud taget kunna värdera olika projekts framgång. Och varför spenderar EU:s socialfond nästan 20 miljoner kronor på något som inte följs upp ordentligt?

Sannolikt är inte Samordningsbrons dystra resultat något unikt. Att få människor som står långt från arbetsmarknaden (ofta nyanlända med låg utbildning och dålig språkförståelse) att slå sig in på Sveriges högkvalificerade arbetsmarknad är inte lätt. Men det förklarar inte varför man inte mäter resultaten bättre eller varför media beskriver de usla resultaten som en framgång.

Projekt 3: Hälsosam arbetsplats, ABF Malmö    

Mellan 2020 och 2022 pågick projektet ”Hälsosam Arbetsplats” hos ABF Malmö. Totalt beviljade ESF-rådet över 400 000 kronor till projektet som hade som mål att personalen hos ABF skulle känna sig trygga och bli inspirerade av sitt uppdrag.

När man läser beskrivningen av projektet på ESF-rådets webbplats samt tar del av ABF:s bidragsansökan är det vid en första anblick svårt att förstå exakt vad projektet innebär rent konkret. Exempelvis motiverar ABF Malmö sin ansökan om medel från ESF med att folkbildningen har behövt möta fler krav för att behålla bidragen och att de därför har rationaliserat sin verksamhet. 

Enligt ansökan har ABF och andra organisationer under de senaste decennierna tvingats arbeta hårdare för att få behålla sin finansiering, och därför bör EU:s socialfond betala ut över 400 000 kronor för att förbättra den interna arbetsmiljön hos ABF Malmö. Det är onekligen en intressant motivering för att få ta del av EU-bidrag.

När Riksrevisionen granskade studieförbunden 2022 slog man fast att:

Staten ger årligen närmare två miljarder kronor i statsbidrag till studieförbundens folkbildningsverksamhet. Riksrevisionens granskning visar att kontroll och uppföljning brister i alla led, och att det finns tydliga indikationer på att statsbidraget går till annat än folkbildning.

Givet Riksrevisionens slutsatser är det kanske inte så konstigt att ABF tvingats arbeta hårdare för att få behålla sin finansiering. Uppenbarligen har delar av statens bidrag försvunnit till sådant de inte var ämnade för. Trycket som ABF Malmö upplever från staten kan således ses som motiverat.

I ansökan pekar ABF Malmö på att ett ifrågasättande av folkbildningen, minskade statsbidrag och ABF:s gränslösa uppdrag skapar en osäkerhet hos medarbetarna. Projektet ”hälsosam arbetsplats” (där arbetsplatsen tycks vara ABF Malmös eget kontor) skulle råda bot på detta i tre steg. Först skulle man analysera och göra en individuell kartläggning av medarbetarna. Därefter inföll planeringsfasen som bland annat innehöll ett framtagande av individuella kompetensplaner. Sist genomfördes projektet genom att utbildningar och workshops anordnades samt att modellen spreds till andra ABF-avdelningar genom en handbok som ABF-Malmö tog fram.

Sammanfattningsvis fick alltså ABF Malmö över 400 000 från EU:s socialfond för ett internt arbetsmiljöprojekt. Tyvärr utvärderades aldrig projektet externt, vilket gör det svårt att kontrollera huruvida pengarna nyttjades korrekt. På en direkt fråga meddelar ESF-rådets handläggare att det inte gjordes någon upphandlad projektutvärdering av projektet, men att en delrapport inkommit till dem från ABF Malmö.

Tyvärr är inte delrapporten så fyllig. Det är ett bildspel på 18 sidor som beskriver vad deltagarna tyckte om projektet och vilka tips man har delat med sig av för att förbättra personalens hälsa. Bland annat framgår det att man kan använda ståbord på jobbet, skaffa hund eller gå och sova en timme.

Men ABF Malmö tog som sagt även fram en handbok. I den återfinns bland annat rekommendationer för hur man kan skapa en hälsosam arbetsplats. Det är inte direkt några revolutionerande tips sett till priset. Att betala 400 000 kronor för klyschor som ”Ha hälsa som ett prioriterat mål på arbetsplatsen” och ”Påminn varandra om vikten av vardagsrörelser i arbetet” känns inte som väl spenderade skattemedel. Generellt är det svårt att förstå varför just ABF och andra idéburna verksamheter behöver en egen handbok för att må bra på jobbet.    

Tyvärr vill inte ABF Malmö dela med sig av den fullständiga utvärderingen av projektet. De vägrar att mejla över den och motiverar inte varför, vilket är problematiskt av flera skäl. För det första försvårar det skattebetalarnas och medias möjlighet att granska hur offentliga medel används. För det andra blir det svårt för ESF-rådet att utvärdera hur väl pengarna i EU:s socialfond har använts när projekten utvärderas internt.

Drygt 400 000 är visserligen en liten summa sett till hela socialfondens budget. Men det är principiellt viktigt att följa upp och granska även mindre projekt för att undvika slöseri. Exakt vilket mervärde som EU-medborgarna har fått av att ABF Malmö har haft arbetsplatsträffar med fokus på hälsa och tagit fram en handbok för andra ABF-avdelningen är nu svårt att följa upp.

Hela projektet väcker även fler principiella frågor som; varför EU finansierar ABF:s arbetsmiljösatsningar och om inte medlen hade kommit till bättre nytta på annat håll? 

Så vad får vi för EU-pengarna egentligen?

Att enbart närstudera tre av nästan tusen projekt ger inte en heltäckande bild av hur mycket nytta EU-bidragen från socialfonden verkligen gör. Men det är onekligen illavarslande att alla tre projekt väcker fler följdfrågor än svar, och att de inte kan visa på betydande mervärde för skattebetalarna. 

Sannolikt vore det bättre om EU:s socialfond minskade rejält och enbart riktades till ett fåtal fattiga medlemsländer. Sverige lider knappast av brist på projektmedel för allehanda arbetsmarknads- och integrationsinsatser. 

Principiellt är det även fel att EU ägnar sig åt att pytsa ut bidrag till lokala och regionala arbetsmarknadsprojekt, i stället för att fokusera på genuint gränsöverskridande europeiska frågor. Det finns inget europeiskt mervärde i att svenska skattepengar skickas ned till Bryssel och därefter skickas tillbaka hit via diverse fonder och stödprogram. 

Själva granskningen och handläggningen av projektansökningarna sysselsätter säkert ett par hundra personer, men samhällsekonomiskt är denna bidragskarusell vanvettig. Enbart överträffad av Europaparlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg.