Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Skatten ska inte dansa efter politikens nycker
Dansbandsmomsen sänks och kulturen frodas. Nu är det dags för en större reformering av mervärdesskatten. Det skriver Adam Furustam.
En mulen onsdagseftermiddag i februari 1992 rullar en konvoj av bussar i kulörta färger och med namnen på några av landets största dansband in framför riksdagshusen. Bakom initiativet står den dåvarande partiledaren, entreprenören och dansbandsproducenten Bert Karlsson. Budskapet är tydligt: ”sänk dansbandsmomsen”.
Trots att dansbandsmusiken årligen lockar hundratusentals besökare till festivaler såsom Dansbandsveckan i Malung och Fryksdalsdansen i Sunne har deras bidrag länge förminskats av en oproportionerligt hög momssats. Medan konserter med ABBA och Taylor Swift haft en momsbeskattning på 6 procent har dansbandsmusiken tvingats betala 25 procent. Det fördyrar tillställningarna och premierar en viss kulturell framställning. Lyckligtvis har momssatserna, från och med idag, harmoniserats.
Anledningen till den högre momssats som under decennier följt dansbanden likt en mörk skugga är att en dansbandskonsert där publiken följer rytmen räknas som en danstillställning och inte en konsert. Detta till följd av att dans betraktas som ”nöje” och inte ”kultur”. Gränsdragningen fastslår Högsta domstolen, i en dom från 2020, beror på om ”deltagarnas uppmärksamhet är i huvudsak riktad mot sin danspartner (…) och inte mot scenen”.
Samtidigt som en sådan distinktion öppnar upp för skilda tolkningar har politiken även historiskt landat i motsättningar som får de flesta att höja på ögonbrynen. Under pandemin fastslog politiken exempelvis att dansband är berättigade kulturstöd, vilket i motsats till ovanstående slutsats klassade genren som ”kultur” och inte ”nöje”. Därutöver har träning, idrott och hälsa (liksom dans) en momssats på 6 procent. En klassificering som rimligen borde ha fått dansbandsmusiken att, om den inte räknats som kultur, falla under idrottens paraply.
Att klåfingriga politiker ska diktera villkoren för individer, företag och civilsamhälle ligger bortom rimlighetens gräns.
Gränsdragningsproblematiken återfinns samtidigt även inom andra områden. För persontransport, innefattande exempelvis tåg- och taxiresor, är momsnivån 6 procent. Detsamma gäller färd med luftballong, fisketurer samt transport av döda. Den som däremot åker hundspann eller låter en främmande köra den egna bilen beskattas med 25 procent. För ridturer beror momssatsen på om färden ”består av en upplevelse av spänning och äventyr”.
Differentierade momssatser öppnar således upp för en godtycklighet i det offentligas tillämpning samtidigt som den administrativa bördan ökar för såväl den enskilde som det offentliga. Därutöver försvinner förutsägbarheten i systemet, vilket kan avskräcka från att exempelvis starta företag eller testa vingarna inom en ny bransch. I en tid med ett strukturellt utanförskap och en åldrande befolkning behöver politiken tydligare än någonsin prioritera. Att behålla ett system som öppnar upp för motsägelsefulla tolkningar och en svällande administration är inte rätt prioritering.
Oaktat intention är det uppenbart att den differentierade momsen börjat sjunga på sista versen. Att klåfingriga politiker och blankettväsendets apostlar utifrån stundens nycker ska diktera de skattemässiga villkoren för individer, företag och civilsamhälle ligger bortom rimlighetens gräns. Låt oss hoppas att dansbandsmomsen inte är slutet på vägen, utan en första skymt av en större reformering.