Samhälle Krönika
Skicka fler poliser till Turkiet
Det är bra när de som skjuter döms, men när en fängslas tar en annan vid. Vi måste åt huvudmännen för att stoppa gängen. Och då behövs svenska polisresurser på plats där gängbossarna bor, skriver Carolin Dahlman.
Svenska fängelser är fulla. Polisen och rättsväsendet gör ett bra jobb. Man fångar och fängslar. Problemet är bara att de som ligger bakom kriminaliteten inte hamnar hos Kriminalvården, utan allt oftare befinner sig i en glammig tillvaro utomlands. När bovarna längre ner i kedjan åker in tar nya, hungriga vid. Bossarna sköter allt på distans.
Någon beskrev det frustrerat som att vi inte kommer åt stammen. Rättsväsendet kapar grenarna, men det växer hela tiden ut nya. Jag skulle lägga till att vi inte heller når rötterna, så länge inte föräldrar tar ansvar för uppfostran, vilket resulterar i att unga sjukt nog tävlar om att få bli mördare.
Visst grips några i toppen. De senaste månaderna har ett tjugotal gripits i andra länder, rapporterade medier i februari. Svenskar med koppling till de kriminella nätverken har gripits i bland annat Turkiet, Irak, Tunisien, Serbien, Norge och Egypten.
Men det finns fler som flytt Sverige. Ett tag fanns de i Spanien, ofta i Marbella. I somras berättade svensk polis för Uppdrag granskning att det fanns uppemot 1 000 aktiva gängkriminella på den spanska solkusten.
Ett antal har förflyttat sig till Turkiet, där de kunnat köpa sig medborgarskap och därmed slippa bli utlämnade. Enligt SVT Nyheter fanns i höstas över 100 utpekade kriminella individer i Turkiet som svensk polis har ett direkt intresse för, inte kommer åt. Aftonbladet avslöjade i höstas att Rawa Majid, den så kallade kurdiske räven, ska ha befunnit sig i Turkiet i ett par år, och skyddats av en turkisk polischef i Istanbul, och till och med av tjänstemän på inrikesdepartementet.
Men även andra länder lockar, som Somalia och länder i Nordafrika eller Sydamerika. En del nämner Dubai, Irak eller till och med Syrien.
Från villor i solen fjärrstyr de barnen som springer deras ärenden i Sverige.
Och från sina villor i solen fjärrstyr de barnen som springer deras ärenden i Sverige, som spränger och skjuter på order i svenska förorter.
Enligt Dagens Nyheter har flera efterlyst ett bättre samarbete med Turkiet både när det gäller utlämning och rättslig hjälp. Ekobrottsmyndigheten, Riksenheten för internationell och organiserad brottslighet och Riksenheten för säkerhetsmål, har bett om det.
Chefsåklagaren Lise Tamm, sa i SVT:s Utrikesbyrån nyligen: ”För att nå framgång i vårt samarbete med andra länder krävs det personliga mötet. Vi måste ha personliga kontakter med våra kollegor i andra länder.”
Med tanke på detta är det anmärkningsvärt att svensk polis har en enda sambandsman som verkar i Turkiet, och att åklagarväsendet har en enda åklagare. Visserligen finns resurser hos Interpol och Europol, men även de har att göra.
Vad den svenske polisen faktiskt gör är omöjligt att säga. Han var mycket förtegen när jag pratade med honom i veckan. ”Kan inte berätta”, ”kan inte kommentera” och ”kan inte svara” var de svar jag fick på de flesta frågorna. Än så länge har han inte blivit hotad, men risken finns.
Sambandsmannens jobb är att förstå olika myndighetskultur, samt förmedla kontakt med rätt personer, hitta den bästa vägen in. Han har lång erfarenhet från polisen, men kan inte turkiska, och har nu jobbat i enbart ett halvår.
Men åklagare och poliser jag pratar med grymtar bakom kulisserna.
Om detta är nog för att, som Tamm efterlyste, få personliga kontakter, är oklart. Men åklagare och poliser jag pratar med grymtar bakom kulisserna. Ingen vill citeras, men missnöjet finns där. Hur ska en person räcka till?
”Svensk polis växlar upp efter helgens skjutning i Turkiet”, skrev Expressen häromdagen. Det lät hoppfullt, men verkade bara gälla punktbevakning på adresser i Stockholmsområdet. Inte i Turkiet. Vad vi vet. Mycket kan pågå som vi journalister inte får reda på.
Men även om Interpol sägs ha upparbetade kanaler som hanterar de flesta kontakterna tycks flera inom rättsväsendet inte vara nöjda med det.
Tack och lov tillsatte Riksåklagaren i oktober en ny sambandsåklagare med uppgift att få Turkiet att agera mot de kriminella svenskarna. Hanna Lemoine kommer från Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet (Rio), och ska utgöra en operativ kontaktpunkt och bistå åklagare när de har kontakt med tredje land. Initialt Turkiet.
”Min roll blir att hjälpa till att skapa förutsättningar för att vi ska få den bästa tänkbara hjälpen”, sa hon till TT. Hon ville inte avslöja vad hon skulle göra, men berättade att det handlade om att skapa förståelse för varandras rättssystem och genom personliga kontakter så kan vi bidra till en effektivisering i samarbetet.
Jag försöker få till en intervju, men det går trögt, och sannolikheten är låg att jag får ut svar från henne heller. Till TT sa hon att hon inte kan svara på hur många ärenden med koppling till Turkiet hon hanterar, om hon har haft kontakt med turkiska kollegor, eller kommer att resa dit.
”Jag kommer inte nu, och sannolikt inte framöver heller, kommentera vilka kontakter jag har med turkiska kollegor”, var hennes svar.
Det är säkert rimligt att vara försiktig och hålla klaffen. Vi som är beroende av att svenskt rättsväsende lyckas gripa och fängsla höjdarna inom gängen får vara tacksamma över att frågan hanteras med internationell blick. Äntligen. Om än i mycket liten skala.
Jag hoppas att det bakom dessa enstaka personer finns en långt större, hårt arbetande grupp, men det är nog tyvärr inte sannolikt.
Grenarna fortsätter att kapas av, men stammen står kvar. Och ut växer nya grenar. En efter en.