Skogstokiga myndigheter undergräver förtroendet för staten
Klåfingriga myndigheter riskerar att lägga en död hand över både skogsnäringen och turistindustrin skriver Hanna Wagenius, tidigare förbundsordförande för CUF, i sin första krönika i Smedjan.
Skogstokig är, tvärtemot vad man skulle kunna föreställa sig, ett ganska nytt begrepp som betyder att någon är vansinnig eller galen. Det låter som om det skulle kunna härstamma ur att fredlösa levde ensamma i skogen och uppfattades som farliga, men faktum är att det verkar ha dykt upp först i slutet av 1900-talet.
Kanske är det ändå passande, för ordet skulle kunna beskriva hur statliga myndigheter agerar i just skogsfrågan.
Min egen pappa fick en gång papper hem från Länsstyrelsen där de ritat in områden med olika beteckningar på hans mark. En av beteckningarna var ny och saknade förklaring, så han ringde upp dem och frågade vad det handlade om. Jo, förklarade de, det är mark som vi vill skydda i framtiden, för att hålla kvar fukten kring berget där det växer en skyddsvärd lav. Jaså, svarade han, har ni möjligen noterat myrmarkerna och den trettioen kvadratkilometer stora kraftverksdammen som ligger intill? Att bevara fukten var, så att säga, inte ett problem.
Man får höra många sådana här historier när man växer upp i Norrlands inland. Om hur markägare lär sig att vara blixtsnabba med att röja undan stormfällda träd, innan någon hittar en insekt där och myndigheterna bestämmer att det är ett så pass hotat habitat att skogen där inte får röras igen. Om hur man snabbt tvingas ansöka om avverkningstillstånd om insekten redan är upptäckt, så att avverkning kan se innan marken hinner skyddas
Någonstans måste ju de här insekterna komma från, har en vän till familjen filosoferat över en middag. De uppstår inte ur tomma intet när ett träd faller. Kanske mår de bättre i skogen än vad de tror där inne på myndighetskontoren? Och ska vi behöva avverka varje gång det faller ett träd så får de ju i slutändan mindre områden att leva på.
Det finns såklart tillfällen när det kan vara motiverat för staten att skydda arter och områden. Men myndigheternas agerande gentemot skogsägare kan också undergräva förtroendet för dem. I västra Jämtland nekades en skogsägare avverkning av Skogsstyrelsen – med hänvisning till att det gick ett elljusspår genom avverkningsområdet. Skulle sådant få genomslag så vore det att lägga en död hand över antingen skogs- eller turistnäringen på många orter som lever av båda.
I förra veckan gick Skogsstyrelsens generaldirektör ut på DN Debatt med att man avbryter inventeringen av så kallade nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Nyckelbiotop är inte en formell skyddsstatus för ett område, men omöjliggör i praktiken avverkning då ingen köper virke som kommer därifrån. Metoden för inventering är utvecklad i södra Sverige, men har ändå använts i Norrland, trots att det är betydligt svårare att ens avskilja de fysiska gränserna för biotoperna i fråga där. Att avbryta inventeringen är ett steg i rätt riktning, men det finns mycket kvar att göra för att inte fler markägare ska drabbas av vad som i praktiken är ett nyttjandeförbud av deras egen mark.
I landsbygdsdebatten pratas det ofta om subventioner och stöd för att hålla de glest befolkade delarna av landet levande. Personligen undrar jag om det inte skulle räcka med att staten betedde sig mindre skogstokigt för att fler skulle kunna leva och verka där de vill.