Sofia Nerbrand om valfrihet i välfärden:
Skolan behöver mer valfrihet – inte mindre
Samhälle Essä
Många i svensk debatt tycks ha glömt hur det var före valfrihetsreformerna. Med friskolor och valfrihet kan barns och föräldrars olika behov och önskemål mötas på ett helt annat sätt än tidigare. Tvärtemot vad både socialdemokrater och borgerliga i dag anser behöver skolan ökad valfrihet, skriver Sofia Nerbrand.
När vår familj lämnade huvudstaden för Malmö för femton år sedan var jag inte beredd på att det skulle finnas så få privata förskolor. I Stockholm fanns det mängder att välja mellan.
Jag fick förklarat för mig att det knappt startat några fristående dagis sedan 1991–1994, som är det enda tillfälle då kommunen styrdes av borgerliga partier. Före och efter har Socialdemokraterna haft makten i Malmö.
Till slut hittade vi ett föräldrakooperativ inom gångavstånd. Våra två barn trivdes bra, och vi tyckte att det var roligt att lära känna andra föräldrar. Men vi blev också snabbt varse hur Malmö stad motarbetade vår verksamhet. Tjänstemän kom med hitte på-regler för att sätta käppar i hjulet. Vänsterpolitiker kom med i stort sett ouppnåeliga krav för att vi skulle nötas ner.
Successivt tvingades vi bygga om det vackra gamla gårdshuset från 1800-talet till en själlös institution. Byggnaden skulle tvunget handikappanpassas – trots att inga barn eller föräldrar hade funktionshinder. Kostnaderna skulle vi stå för, samtidigt som vi inte fick ta in fler barn och på så sätt öka intäkterna. Kommunen hävdade nämligen bestämt att varje barn skulle ha 30 kvadratmeter utomhusyta i direkt anslutning till förskolan. Det spelade ingen roll att den låg i Malmös täta gamla stad och att en av Sveriges största och vackraste parker låg 100 meter från förskolan.
Även den kringliggande innergården, som alla grannar uppskattade mycket, var tvungen att rivas upp för att täckas av breda stenlagda gångar. Grönskan och trivseln försvann.
***
Hade inte vi föräldrar varit välutbildade, verbala och viljestarka hade förskolan fått lägga ner för länge sedan. På grund av politisk motvilja till valfrihet och konkurrens.
I dag finns det omkring 100 fristående och 190 kommunala förskolor. Det finns 108 grundskolor, varav 83 är kommunala och 25 är fristående.
Jag behöver väl inte berätta att Internationella Engelska Skolan (IES) inte finns i Malmö – för här har det inte funnits några lämpliga lokaler, enligt kommunen. Men IES finns i närliggande Staffanstorp, Lund, Landskrona och Trelleborg. Behöver jag upplysa om att dessa kommuner inte styrs av ideologiskt röda socialdemokrater?
Det saknas fristående grundskolor i 105 kommuner i Sverige.
Det är ett stort problem att det inte finns fler privata alternativ också i mindre kommuner. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har funnit att elevernas skolresultat är sämst i mindre kommuner i glesbygd – till och med sämre än i storstädernas utanförskapsområden.
Det saknas fristående grundskolor i 105 kommuner i Sverige, och valfriheten och konkurrensen är därför obefintlig för elever och föräldrar som bor där.
I grundskolan går det totalt drygt 1 100 000 elever. Cirka 115 000 av dem bor i kommunerna utan fristående alternativ, vilket motsvarar 10 procent. Det är tämligen många, givet att valfrihetsreformerna genomfördes för 30 år sedan.
***
Systemet har dock vuxit betydligt sedan starten i början av 1990-talet. Ursprungligen gick färre än 1 procent i privata skolor, medan cirka 16 procent av grundskoleeleverna och 31 procent av gymnasieeleverna går i fristående skolor 2025. Omkring 85 procent av dessa elever går i vinstdrivande skolor.
Nu för tiden går 417 000 elever i en fristående skola eller förskola. Ungefär en fjärdedel av Sveriges skolor och förskolor är fristående.
Enligt Friskolornas riksförbund finns det fristående förskolor i 245 av landets 290 kommuner. Fristående grundskolor finns i 186 kommuner och fristående gymnasieskolor i 97 kommuner.
Givet det jag har beskrivit ovan är det problematiskt att skoldebatten präglas i så hög grad av ett Stockholmsperspektiv. De flesta debattörerna och beslutsfattarna utgår ifrån att det finns gott om valfrihet som i Stockholm – och inte sällan att privata alternativ utgör ett problem. Men för en majoritet av den svenska befolkningen förhåller det sig inte så.
***
När man som jag befinner sig i 50-årsåldern och minns uppväxten i DDR-Sverige, när man inte kunde byta skola utan att alla utgick ifrån att man var ett mobbingoffer, så blir den svepande kritiken mot friskolor och valfrihet också lite kuslig.
Jag växte själv upp i ett mycket homogent Karlstad. Vi hyrde moviebox på helgerna för att kunna se något annat än SVT – och lärarna bar socialdemokratisk partinål. Att engagera mig politiskt för valfrihetsreformer var en fråga om att skapa mer personlig frihet och möjligheter att kunna leva och tänka som man vill.
När jag talar med yngre slås jag av att de saknar insikt om vad begränsad valfrihet betyder.
När jag talar med yngre människor i dag, de som föddes efter murens fall och implementeringen av friskolesystemet under tidigt 1990-tal, slås jag av att de saknar insikt om vad begränsad valfrihet betyder. Och de begriper inte att det måste finnas politiskt och praktiskt utrymme för ägare av fristående alternativ att sköta verksamheten på sitt vis, givetvis inom ramen för lagar, regler och läroplanen.
Men gör man det för svårt för verksamheten, till exempel genom att föreslå att privata företag ska behöva följa offentlighetsprincipen, förstår man inte att man måste tillåta fri företagsamhet för att få ett utbud av alternativ. Hur ska annars skolentreprenörer orka bedriva sin verksamhet? Och vad är poängen om allt ändå måste strömlinjeformas in i varje detalj?
Konkurrens och ett stort utbud leder till bättre kvalitet, större bredd, högre effektivitet och mer valfrihet. Det vet vi säkert från fria marknader. Samtidigt är självfallet skolan betydligt mer komplex. Det handlar om barn, det råder skolplikt, finansieringen är gemensam och det finns långtgående regler och lagar för vad skolor måste leverera.
Min poäng är i all enkelhet att för att få pluralism och valfrihet behöver fler lärare starta eget. Barbara Bergström som startade IES var från början lärare och hon startade sin första skola utan så mycket som en kateder, men med en dröm om att skapa en tvåspråkig, kunskapsfokuserad friskola. Tiotusentals barn och ungdomar har aktivt valt att få denna undervisning. Anmälningslistorna är långa och skolresultaten goda.
***
Det finns också en utbredd missuppfattning om att skolföretag går med stora vinster. Det är fel. Genomsnittet för alla friskolor sammantaget är ett överskott på cirka 2,5 procent av omsättningen efter skatt. Det finns alltså inte stora marginaler och merparten av överskottet återinvesteras i verksamheten.
Att skolsystemet av vänstern framställs som en förfärlig ”marknadsskola” som berikar stora internationella ansiktslösa ägare är olyckligt. Dels för att fokus läggs på ägandet i stället för vad eleverna faktiskt får för utbildning, dels för att förståelsen för vad det innebär att bedriva privat verksamhet minskar.
Men det är inte bara socialister som ifrågasätter profiten. Även borgerliga partier som stod bakom 1990-talets valfrihetsreformer har tyvärr slutat försvara de grundläggande värdena frihet, pluralism, institutionell konkurrens och entreprenörskap. I stället kommer krav på förstatligande, mer regleringar och vinstbegränsningar.
Trivs man inte på sin skola kan man byta, oavsett var ens föräldrar har råd att bo.
Sverige har ett av världens mest dynamiska skolsystem, tack vare skolpengen. Trivs man inte på sin skola kan man byta, oavsett var ens föräldrar har råd att bo. Stigmatiseringen att komma ny till en klass från en närliggande skola har tack och lov försvunnit. Många fler kan också hitta miljöer, inriktningar och pedagogiker som passar dem än vad jag kunde som barn.
De senaste TIMSS-mätningarna (Trends in International Mathematics and Science Study) visar också att elever i årskurs fyra och åtta presterar riktigt goda resultat i en internationell jämförelse. Elever som talar svenska hemma är bland de bästa i världen på matematik och naturvetenskap. Bara några länder i Östasien ligger före. Svenska elever får alltså till och med bättre resultat än våra finska grannar, som under lång tid har presterat bättre än oss.
Det är häpnadsväckande bra. Elever med svenska som modersmål är riktigt duktiga, även internationellt sett.
Baksidan av samma mynt är att barn med invandrarbakgrund är de som har dragit ner resultaten på totalen under många år. Men även deras resultat har vänt uppåt.
***
De största utmaningarna står således att finna bland elever med en eller två föräldrar som är födda utomlands och inte behärskar svenska väl, samt i glesbygd (där det alltså på många ställen inte finns några friskolor).
Att råda bot på problemen med bristande kunskap och färdigheter hos de elever som har underkända betyg torde alltså inte lösas genom att racka ner på de grundläggande principerna bakom friskolesystemet. Man kanske snarare borde underlätta för fler skolkoncerner eller enskilda entusiaster att starta privata alternativ på ställen som Munkfors och Älvdalen.
Valfriheten är också avgörande för att bryta boendesegregationens betydelse för skolresultaten. Många elever med invandrarbakgrund kan tack vare skolpengen välja att gå i skolor utanför deras egna bostadsområden, vilket inte hade varit möjligt om närhetsprincipen tillämpades fullt ut.
Till syvende och sist handlar det dock om grundläggande värderingar: Vem är det som ska bestämma var ett barn ska gå i skola – är det föräldrarna eller politiker och kommunala tjänstemän?
Och är det inte bra att lärare, föräldrar, entreprenörer och aktörer inom civilsamhället har en möjlighet att starta och driva skolor? Det ger också medarbetare fler arbetsgivare att välja mellan än bara kommunala skolor.
Människor är olika och har olika preferenser. Det är nödvändigt med en pluralism och valfrihet inom skolväsendet för att kunna möta deras behov och önskemål.
Artikeln är ett utdrag ur antologin När du får bestämma som är utgiven av Valfrihetens vänner och finns att ladda ner här.
Omslagsfoto: Stefan Jerrevång/TT