Skolan har inte gjort någon ”comeback”

”Väljarna har missat skolans comeback”, deklarerade SvD tidigare i veckan. I ett försök att kartlägga svenskarnas verklighetsbild har de undersökt hur bra koll vi har på olika aspekter av samhällsutvecklingen. Först ut är skolan. Det visar sig att nästan hälften tror svenska elevers Pisa-resultat fortsatte sin störtdykning i mätningen 2015, trots att resultaten faktiskt svängde uppåt sedan de bedrövliga siffrorna 2012. Bara 25 procent kände till att den ökat.

Det är en kunskapslucka – men någon comeback väljarna har missat är det inte tal om. De som svarat att Pisa-resultaten blir värre har fel i att siffrorna sjunkit, men helt rätt i att den svenska skolan är dålig. Det gäller jämfört med våra nordiska grannländer, och – framför allt – jämfört med vilken nivå skolan borde ligga på.

2015 skrev Ebba Lisberg Jensen, docent i humanekologi vid Malmö högskola, i Axess om hur hennes studenter i allt högre grad saknade förmågan att uttrycka sig på svenska. Motsvarande problem var sällsynta hos studenter från Norge och Danmark.

Vad vi såg var att allt fler studenter skrev allt sämre. Ibland så illa att det inte längre gick att förstå vad de menade. Vi rättade, som vanligt, men alltmer utmattat när hela sidor blev fyllda med korrektur. Ofta försvann innehållet i bakgrunden i vår strävan att försöka få något slags klarhet i själva texten.

Jensen skriver alltså om universitetsstudenter. Att den som passerat genom grundskola, gymnasium och högskolornas antagningssystem inte kan använda sitt eget modersmål ordentligt säger mycket om den grundläggande utbildningen. Att Pisa-undersökningen samma år visade ett uppsving för svenska grundskoleelever trollar inte bort så stora problem.

De som svarat att Pisa-resultaten blir värre har fel i att siffrorna sjunkit, men helt rätt i att den svenska skolan är dålig.

Att Pisa-resultaten i viss utsträckning återhämtade sig 2015 säger inte heller någonting om regeringen Löfvens skolpolitik. I veckan före valtider är det viktigt att komma ihåg att den sittande regeringen varken ensam bär ansvaret för de senaste fyra årens misslyckanden eller deras framgångar. Ett problem alla demokratier dras med är att politiska beslut tar lång tid att implementera, och ännu längre tid att få resultat. Det är lätt att som väljare tänka att den sittande regeringen ligger bakom alla förändringar, positiva och negativa, som skett de senaste fyra åren. Tyvärr skapar det incitament för politiker att producera kortsiktiga resultat, och skjuta nödvändiga beslut framåt av rädsla för att de på kort sikt ska vara impopulära.

För att åtgärda den svenska skolans problem krävs drastiska åtgärder. Exempelvis skulle kraven på lärarutbildningen behöva höjas kraftigt, vilket inledningsvis skulle minska antalet lärare. Yrket skulle bli mer attraktivt, respekterat och välavlönat, men vägen dit leder förbi en tillfällig lärarbrist. Även om ett sådant beslut skulle implementeras från och med nästa termin är lärarutbildningen mellan tre och fem och ett halvt år. Och även då skulle under en lång tid majoriteten av lärarna i skolsystemet ha genomgått sin utbildning före reformen. Dessutom tar varje elevs grundskoleutbildning nio år – något som påverkar resultatet av även de snabbaste reformer.

För den som vill bli omvald finns med andra ord mer effektiva metoder än att åtgärda skolans problem. Den sittande regeringen kommer delvis att bedömas utifrån de reformer den ställt till med, men även utifrån effekterna av tidigare regeringars reformer. Den dagen den svenska skolan faktiskt gör en comeback, kommer förmodligen någon helt annat än de ansvariga att få beröm för det.