Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Skolpolitikerna struntade i larmrapporterna

Redan på 1970-talet varnades det för sjunkande läsförståelse och allt mer stök i klassrummen. Men de svenska skolpolitikerna ignorerade varningssignalerna, och lät förfallet fortsätta. Det skriver Håkan Lindgren i den avslutande delen i artikelserien om några av de beslut som försämrat den svenska skolan.

Rapporter om allt sämre PISA-resultat har präglat karriärerna för både förre utbildningsministern Jan Björklund (L) och den nuvarande utbildningsministern Anna Ekström (S). Foto Bertil Ericson/SCANPIX

Sveriges dåliga PISA-resultat i början av 2000-talet startade den skoldebatt som fortfarande pågår, men de borde inte ha förvånat någon. Långt före PISA-larmet fick vi tillräckliga varningar om att elevernas kunskaper och läsförmåga sjönk i den nya grundskolan.

Trots årtionden av oroande lägesrapporter har skolpolitikerna fortsatt på det inslagna spåret: sänk nivån och håll samman klasserna till varje pris. Den yrkesförberedande utbildningen har skjutits allt längre fram, vilket inte har gynnat skoltrötta elever.

Redan de nationella utvärderingar som Skolverket gjorde efter kommunaliseringen och friskolereformen borde ha varit tillräckliga. Utvärderingarna, som genomfördes 1992 och 2003, ”visar att elevernas studieresultat försämrades drastiskt under den perioden och att andelen elever som inte slutfört sin gymnasieutbildning har ökat sedan mitten på 1990-talet”, konstaterar Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) i rapporten Decentralisering, skolval och fristående skolor: resultat och likvärdighet i svensk skola (2014).

Resultatskillnaderna mellan skolor och kommuner har på kort tid ökat markant – vilket vem som helst kunde ha förutsett. Oavsett vad de påstod hade våra politiker gett oss en segregerande skola. Men varningstecknen syntes långt tidigare.

De sammanhållna klasserna fungerade inte som det var tänkt. De svagaste eleverna förlorade mest.

Flera riksdagsmotioner i början av 1970-talet ”innehöll alarmerande beskrivningar av förhållandena i skolan”, skriver Karin Hadenius i Jämlikhet och frihet (1990). Av Margareta Grogarns undersökning Dålig läsning (1979) framgår att ”många elever har allvarliga läs- och skrivsvårigheter, tycker illa om svenskämnet och har aldrig läst en hel bok.” Sämst gick det för barn som saknade läsvana hemifrån. Carina Spenke konstaterade (Läsa lära förstå; 1982) att de sammanhållna klasserna inte fungerade som det var tänkt. Tvärtom sjönk läsförståelsen, och de svagaste eleverna förlorade mest.

Redan på 1970-talet kom larmrapporter om allt sämre läsförståelse bland pojkar. Foto: Roger Lundberg (CC BY-NC)

”Sedan 1970 har systemet med sammanhållna klasser genomförts på hela högstadiet. Detta betyder att de pedagogiska problemen har accentuerats ännu mer, eftersom skillnaderna i läsförmåga mellan elever i den enskilda klassen nu ofta är ännu större än de tidigare var”, skrev Gunnar Hansson (Svensk skola i internationell belysning, 1975). Han oroade sig också för att pojkars läsförmåga var sämre än flickors. Hade vi tagit det på allvar redan då, skulle PISA inte ha behövt larma om att 24 procent av pojkarna saknade funktionell läsförmåga 2009. Motsvarande siffra för flickorna är 12 procent.

Skolöverstyrelsens Sixten Marklund har sett samma problem. ”Vi har under 1970-talet även fått bevittna, hur de svårigheter man förbundit med årskurserna 7–9, ofta nog disciplinproblem och bristande motivation, i oroväckande grad börjar tränga ned även i lägre årskurser, ja ända ner till nybörjarstadiet. Och vad mera: även de studiebegåvade har tenderat att gå samma väg, dvs uppvisa brister i punktlighet, allmänt uppträdande och studiemotivation” (Läroplaner arbetsplaner; 1980).

Man lyckas varken förmedla några kunskaper eller nå de sociala målen.

Vad nu – är det bråk i skolan? Har inte våra skolideologer vid det här laget pratat i 30 år om att skolans viktigaste uppgift är social fostran? Man lyckas varken förmedla några kunskaper eller nå de sociala målen, men det är ingen anledning att omvärdera skolpolitiken.

Den dåvarande utbildningsministern Ingvar Carlsson reagerade på rapporterna om bråk och sjunkande kunskaper genom att tillsätta Utredningen om skolans inre arbete, känd under förkortningen SIA. Utredningen leddes av Lena Hjelm-Wallén, skolminister 1974–76 och utbildningsminister 1982–85. Hennes linje kan kortfattat beskrivas så här: strunta i problemen, vi ska ha sammanhållna klasser till varje pris.

Ingvar Carlsson (S) som var utbildningsminister i början av 1970-talet tillsatte en utredning för att komma till rätta med bråk och sjunkande skolresultat. Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna.

I SIA-skolans proposition 1975/76:39 förklarade hon att ”elevernas skiftande behov måste tillförsäkras dem inom en enhetlig organisation, dvs. inom undervisningen i den allsidigt sammanhållna klassen”. Grupper av duktigare eller svagare elever ”får under inga omständigheter tillåtas bestå längre än ett bestämt undervisningsmoment kräver det. Studieledare och skolledning är ansvariga för att arbetet utvecklas så att någon fast nivågruppering inte uppkommer.” De problem hon inte kunde blunda för ville hon lösa genom att sänkan undervisningens nivå: ”Utredningen anser att skolan fortfarande är alltför abstrakt, verbal, teoretisk och isolerad. Fakta och stoff dominerar i hög grad skolarbetet”.

Kanske handlade hennes ansträngningar helt enkelt om att alltför många elever inte fick gå i specialklass – då skulle det synas att grundskolan hade misslyckats. Vid 1970-talets början gick omkring 40 procent av eleverna i någon form av specialundervisning, att jämföra med ett par tre procent i det äldre skolsystemet. ”Det var nästan uteslutande intellektuella svårigheter och ’beteendeproblem’ som tog resurserna i anspråk”, kommenterar Karin Hadenius i boken Jämlikhet och frihet.

Lösningen: sänk nivån ytterligare och skjut problemen på framtiden.

Blev det bättre efter att Hjelm-Wallén hade fått som hon ville? ”Den allvarligaste ojämlikheten är att många elever har stora och irreparabla kunskapsblottor i elementära avseenden”, konstaterade Birgit Rodhe (biträdande utbildningsminister; fp) i sin proposition 1978/79:180 om en ny läroplan för grundskolan. Vad ville hon göra åt det? Man skulle kunna mjuka upp skillnaden mellan låg-, mellan- och högstadium, föreslog hon – det vill säga sänka nivån ytterligare och skjuta problemen framför sig. Hon hänvisade till Skolöverstyrelsen, som ansåg att läroböcker kan vara ”ett hinder för utvecklingen.”

För Lena Hjelm-Wallén (S) var sammanhållna klasser det allt annat överordnade målet för skolpolitiken. Foto: Marco Gustafsson/FLT-PICA

Att elever på högstadiet kunde välja lättare och svårare kurser (”allmän” och ”särskild”) i engelska, matematik och främmande språk har på 1980-talet börjat framstå som ett jämlikhetsproblem. ”Liksom all tidig differentiering förstärker [valet] en social snedfördelning”, skriver Rodhe i proposition 1978/79:180. Tillvalet ”missgynnar barn från hem utan studietradition.” Sker differentieringen på högstadiet kan den väl inte kallas tidig? Rodhe drar inte slutsatsen att skolan har misslyckats med att uppmuntra elever från ”hem utan studietradition” att välja den svårare kursen – hon föreslår istället att valet tas bort.

Att eleverna inte reagerar som politikerna önskar sig spelar ingen roll.

I det kommentarmaterial som Skolöverstyrelsen ger ut till 1980 års läroplan uppmärksammar författarna att det oftast är barn från arbetarklassen som har svårt med läsningen. Men det var för att motverka den sortens sociala skiktning som vi fick den sammanhållna grundskolan, som vid det här laget har existerat i tjugo år.

De skoltrötta, som sannolikt skulle uppskatta en utbildning som snabbt ledde till jobb, förväntas bli mindre bråkiga om de får läsa mer teoretiska ämnen. Att eleverna inte reagerar som politikerna önskar sig spelar ingen roll. Yrkesutbildningen, som först var tänkt att börja på högstadiet, flyttas framåt till gymnasiet, där de tvååriga linjerna sedan förlängs till tre år. Av dem som inte är skoltrötta förväntar man sig inget annat än vad duktiga barn alltid förväntas göra: att de håller tyst och anpassar sig.

De progressiva pedagogerna vill ta ifrån barnen den lärdomsmiljö de skulle behöva.

För Skolöverstyrelsen, Utbildningsdepartementet och regeringen har sammanhållna klasser hela tiden varit ett självändamål. Det är viktigt att inse att detta inte skyddar elever mot samhällelig sortering – tvärtom, det konserverar den.

Har du inte fått med dig läslust och studievana hemifrån kan skolan inte ge dig det. En underlig tankeparadox har nämligen lett till att de progressiva pedagogerna vill ta ifrån barnen den lärdomsmiljö de skulle behöva – och de enda som tjänar på det är de som har en gynnsam miljö hemma. När skolan inte kan göra eleverna delaktiga i ett gemensamt kulturellt kapital blir det enda kulturella kapital som räknas det som de mest gynnade eleverna har fötts in i. Så reproducerar man ett socialt skiktat samhälle samtidigt som man ägnar sig åt akademisk maktkritik och talar högt om sociala orättvisor. Det är ett svek.

I läroplanerna prioriterades systematiskt jämlikhet mellan elever framför deras kunskapsinhämtning.

Personerna bakom våra grundskolereformer har konsekvent nedvärderat kunskap till förmån för allmänt hållna fraser om social fostran, skriver Inger Enkvist och Magnus Henrekson (Sans 1/2019). Detta märks i läroplanerna från 1962, 1968/69, 1980, 1994 och 2011. ”I dessa läroplaner prioriterades systematiskt jämlikhet mellan elever framför deras kunskapsinhämtning.” Med tiden blir den sociala biten så viktig att kunskap framstår som en begränsning. Skolan ska ”främja elevernas allsidiga utveckling”; dess uppgifter ”begränsas således inte till kunskapsmeddelelse och övning av färdigheter”, skriver Britta Stenholm i Skolans ledning, en handbok för skolstyrelser (1968).

Att träning i social förmåga är minst lika viktigt som kunskaper är ett av de argument som har använts för att motivera att skolan till varje pris ska hålla samman elever med olika intressen och förutsättningar – som om de alltför studiemotiverade eleverna behövde lära sig social kompetens av de bråkiga och skoltrötta. ”Målet måste vara en betygsfri skola där undervisningen präglas av en metodik, vilken har social fostran som främsta syfte”, skriver LO i sitt remissvar till den viktiga SIA-utredningen (Prop. 1975/76:39).

Tänk om du tvärtom blir mer socialt kompetent om du har en trygg bas av grundkunskaper?

Efter att skolan prioriterat social förmåga i snart 60 år måste man till sist fråga sig hur bra det har gått. Får vi socialt kompetenta elever? De okunniga och lättkränkta studenter som Maciej Zaremba har skildrat i sin artikelserie om lärarhögskolan (DN, februari 2008) – är de socialt kompetenta? Tänk om du tvärtom blir mer socialt kompetent om du har en trygg bas av grundkunskaper?

”Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10–17 år har ökat med över 100 procent” åren 2006–16, enligt Socialstyrelsen (13/12 2017). Eftersom ångest och depressioner växer hos hela åldersgruppen, förklarar Socialstyrelsens Peter Salmi, beror det sannolikt på den miljö där barnen vistas, det vill säga skolan.

Sverige är ett av de länder som har störst problem med skolk och sena ankomster (PISA, 2015). Enligt en enkät som Lärarnas riksförbund gjorde 2014 ansåg över hälften av lärarna i årskurs 1–6 att en stor del av tiden går åt att hantera bråk i klassrummet. Var fjärde skola misslyckas med att upprätthålla studiero i klassrummet, konstaterade Skolinspektionen i en undersökning som gjordes 2016. De som vill göra eleverna socialt kompetenta verkar alltså inte veta någoting om hur det går till.

Det ger oss en skola som sviker de elever som behöver hjälp att ta sig ur sitt sociala underläge.

Om 60 års skolreformer med syfte att avskaffa en segregerande skola konsekvent får motsatt resultat måste man till sist fråga sig hur uppriktig den ursprungliga målsättningen var. Jag tror att det parallellt med målsättningen att avskaffa en segregerande skola har funnits en annan, mer outtalad målsättning: att avskaffa en auktoritär skola. Dessa båda mål står i konflikt med varandra, även om de emotionellt sett ser ut att passa perfekt med varandra – är inte auktoritära samhällen segregerande? Därför har vi fått politiker och pedagoger som år efter år slåss mot en fantasibild av en auktoritär skräckskola: vi får grupparbeten, försvagade lärare, otydliga kunskapsmål, förakt för allt som liknar pluggkunskaper.

Allt detta är logiskt om man vill bryta ner en auktoritär skola av den sort som fanns före andra världskriget – men i praktiken ger det oss en skola som sviker de elever som behöver hjälp att ta sig ur sitt sociala underläge. Vad som behövs för att hjälpa sådana elever är välkänt vid det här laget – traditionella lärarlektioner, tydliga kunskapsmål, lugn och ordning.

***

Vilken slutsats ska man dra av allt det här? Skollagens nionde paragraf – ”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas” – framstår idag enbart som en dekoration. Lagom till de stora invandringsvågorna hade vi skapat en skola med sämsta möjliga förutsättningar att ta emot nyanlända.

Under åren 1980–2010 ökade andelen elever som är födda utomlands eller har invandrade föräldrar från 10 till 18 procent, enligt IFAU. Dessutom var elevkullarna större än på länge, och som om inte det räckte kom 1990-talets ekonomiska kris. ”Det medförde avsevärda neddragningar i skolan, och utbildningsutgifterna per elev sjönk som andel av BNP”, skriver IFAU. Det var med andra ord upplagt för a perfect storm.

Ingen samhällsinstitution är lika viktig för integrationen som skolan. Om skolan misslyckas med sitt integrationsuppdrag sträcker sig konsekvenserna långt in i framtiden. ”Av inrikes födda niondeklassare uppnår drygt 90 procent gymnasiebehörighet medan motsvarande siffra för utrikes födda är omkring 65 procent”, skriver Isak Skogstad (”Vi vet redan vad som fattas skolan”, Kvartal 21/3 2018).

***

Den mogna, upplysta medborgare som alla saknar utvecklas i skolan. Har skolan gett dig gedigna grundkunskaper behövs inga extrainsatta kampanjer av typen ”Om detta måste vi berätta” och inga specialkurser i kritiskt tänkande, medieanalys eller vad som för tillfället står på modet för att någon har fått panik. De som oroar sig för faktaresistens, konspirationsteorier, rasistiska fördomar eller väljare som lockas av missnöjespartiernas retorik – vad de allesammans önskar sig är den allmänbildade befolkning som skolan inte längre ger oss.

Att grundskolan aldrig blev vad den kunde ha blivit började med Alva Myrdals inflytande över 1948 års skolkommission.

Att grundskolan aldrig blev vad den kunde ha blivit började med Alva Myrdals inflytande över 1948 års skolkommission. De som har haft makten över skolan vill helst behandla barn som vuxna; grundskolans elever ska forska själva, som om de var universitetsstudenter. Tanken må vara vacker, men det är inte att göra barnen en tjänst. Om man behandlar lågstadieelever som doktorander, slutar det med att man har sänkt nivån så mycket att man måste börja behandla doktorander som lågstadieelever. 1981 förklarar Gunnar Myrdal att nivån på svenska universitet har sjunkit så mycket att han skulle tveka att acceptera en professur i Sverige.

Om jag vågar mig på en avslutande framtidsspaning skulle jag säga att den destruktiva skolpolitik som den här artikelserien har handlat om går mot sitt slut. Inte för att vi har blivit klokare eller för att idéerna har besegrats av goda argument (motargument har funnits i 60 år utan att någon lyssnat på dem), utan av det enkla skälet att varje trend har en begränsad livslängd. Den kulminerar och därefter ebbar den ut. Frågan är vad som kommer härnäst. Det finns inga garantier för att nästa skoltrend kommer att bli ett dugg mer förnuftig.

Det är populärt att ropa på enkla lösningar – höj lärarlönerna! återförstatliga skolan! – men de svårigheter som skolan har idag beror på årtionden av dåliga beslut, därför kan de inte lösas med en quick fix. Innan de som har makten över skolan själva är villiga att lära sig någonting kommer eleverna att möta en sämre skola än de förtjänar.

Läs också de andra delarna i serien: 
Skolideologer som hatar skolan
När de sociala ingenjörerna tog makten över skolan

Litteratur
Jag har bland annat använt mig av följande källor.
Inger Enkvist, De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem. Gidlunds förlag, 2016.
Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar och Ingrid Wållgren, Kunskapssynen och pedagogiken. Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas. Dialogos förlag, 2017.
Karin Hadenius, Jämlikhet och frihet. Politiska mål för den svenska grundskolan. Almqvist & Wiksell, 1990.
Helena Holmlund m fl, Decentralisering, skolval och fristående skolor: resultat och likvärdighet i svensk skola. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), rapport 2014:25.
Christer Isaksson (redaktör), Grundskolan 50 år. Från folkskola till folkets skola. Ekerlids förlag, 2012.
Bengt Jacobsson och Kerstin Sahlin-Andersson, Skolan och det nya verket. Skildringar från styrningens och utvärderingens tidevarv. Nerenius & Santérus förlag, 1995.
Per Kornhall, Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Leopard förlag, 2013.
Hans Albin Larsson, Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria. SNS Förlag, 2011.
Niklas Stenlås, En kår i kläm. Läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier. Finansdepartementet, Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:6.