Utblick Reportage
Skräckexemplet Labour visar risken med en S-ledd regering
Brittiska socialdemokrater lovade en ekonomisk politik för hårt arbetande familjer. Efter 18 månader med Labour slår skattetrycket i taket, ekonomin saktar ner och arbetslösheten ökar. Blir resultatet av ett eventuellt svenskt maktskifte något liknande, frågar sig Edward Hamilton efter ett besök i London.
Labour isn’t working. Det är domen efter att regeringen Starmer löpt medialt gatlopp under hösten. Opinionssiffrorna når rekordlåga 19 procent. Tre av fyra britter anser att regeringen inte kan sköta ekonomin.
Historiskt låga 11 procent tycker att Keir Starmers parhäst, finansminister Rachel Reeves, gör ett bra jobb. Allt fler ställer sig nu frågan på allvar om duon sitter kvar vid makten nästa sommar. Brittiska socialdemokrater förväntas straffas i lokalvalen i maj.
Vad är problemet? Mycket faller på de höga förväntningarnas missnöje. Före parlamentsvalet 2024 framstod Keir Starmer som en välkammad mittenpolitiker, som likt Tony Blair för trettio år sedan kunde avancera en pragmatisk tillväxtagenda. Starmers slogan ”Country first, party second” signalerade en uppgörelse med Labours mer socialistiska era under Jeremy Corbyn.
Starmers ledargarnityr lovade politisk och ekonomisk stabilitet som svar på marknadernas oro över landets skenande statsskuld och en kärvande ekonomi post Brexit. Hans ambition ingrep förvisso att täppa igen hålen i statsfinanserna med en strikt finanspolitik. Men också en liberalare skattepolitik än hans föregångare Jeremy Corbyn.
Löftena har varit tydliga: Inga skattehöjningar för hårt arbetande familjer. En tillväxtvänlig politik. Och ett ogenerat flörtande med såväl näringsliv som finansiella institutioner. Det gav resultat: Liberala tidskrifter som The Economist gick så långt som att ge Labour sitt explicita stöd i fjol.
Nu är det annat ljud i skällan. De mer hårdföra elementen i Labour har kört över partiledningen i fråga efter fråga. Som svar på det interna trycket forcerar regeringen nu igenom en klassisk vänsterbudget med stort V. Kritiker i London talar nu om ”Party first, Country second”.
Den ekonomiska politiken är boven i dramat. Hur ser den ut?
***
Här är fakta: Labour har höjt skatterna som ingen annan regering har gjort. Rachel Reeves har höjt skatterna med 70 miljarder pund, vilket motsvarar 2 procent av BNP. Samtidigt uppgår utlovade utgifter till 80 miljarder pund. Skattetrycket uppgår till 38 procent av BNP, vilket är det högsta sedan andra världskriget.
Skattetrycket är det högsta sedan andra världskriget.
En bomb slog ner i höstas då Office of Budget Responsibility (OBR) – motsvarande svenska Konjunkturinstitutet – läckte prognoser för de kommande åren. OBR drar ned bedömningen om tillväxttakten, vilket skakat om regeringen Starmer. Kritiker anför att den stagnerade tillväxten beror på skattehöjningarna.
Förra hösten riktades skattechocken mot höginkomsttagare och personer med förmögenheter. En särskild förmögenhetsskatt för så kallade ”Non doms” (det vill säga förmögna utlänningar bosatta i Storbritannien), högre kapitalinkomstskatter och höga arbetsgivaravgifter utgjorde Labours första budget. Dessa skattereformer utgjorde de största sedan 1990-talet och skulle räcka för den här mandatperioden, enligt Reeves.
Men i höstens budget introduceras ytterligare skattehöjningar. Labour bryter till årsskiftet löftet om att inte beskatta hårt arbetande familjer. Störst inverkan har en frysning av brytpunkten för inkomstskatten, vilket påverkar drygt en miljon löntagare. Regeringen Starmer går också vidare och beskattar pensionärer, trots motsatt besked före valet.
Till det ska läggas ett barrage av ”dolda” punktskatter – totalt 43 stycken. En särskild fastighetsskatt införs för större hus, en så kallad ”Mansion tax”. Därutöver ska spelindustrin skattas hårt och ytterligare pålagor som påverkar arbetsgivaravgiften införs.
Till det kommer en ideologiskt driven beskattning av fristående skolor. Redan förra hösten introducerades en momsbeskattning om 20 procent. Det innebär en direkt avgiftshöjning för hushåll som har sina barn på privata skolor, eller skolor med specialinriktning.
Problemet är att Labour säger sig vilja skyffla igen ett ”svart hål” i statens finanser, men samtidigt sätter på sig spenderbyxorna.
Vän av ordning skulle säga att britterna behöver få ordning på sina statsfinanser. Obligationsmarknaden har tidigare straffat landet när statsskulden dragit iväg. Allt detta är sant. Problemet med Labour är att de säger sig vilja skyffla igen ett ”svart hål” i statens finanser, men samtidigt sätter på sig spenderbyxorna.
Den dyraste reformen i år är barnbidragen som höjs kraftigt för familjer med fler än två barn. Till det kommer en rad bidragshöjningar, bland annat till personer med funktionsnedsättning samt särskilda energisubventioner för uppvärmning av hus.
Vilka blir effekterna av Labour radikala vänstersväng?
***
Skatt på kapital, inkomster, förmögenheter och skolor har lett till talang- och kapitalflykt. Så många som 10 800 miljonärer har lämnat landet, enligt ansedda Henley Institute. Det motsvarar en brittisk miljonär var 45:e minut som sätter sig på flyget och trycker på exitknappen.
När journalister pressar regeringen om att framgångsrika entreprenörer väljer att dra, svarar näringsminister Peter Kyle att Storbritannien minsann samtidigt attraherat fler läkare till landet genom en ”talangstrategi”.
På plats i London berättar bankirer i city med svensk bakgrund för mig att argumenten att faktiskt stanna i London minskar. Nej, det är inte synd om dem, men ställen som Dubai, Schweiz och Frankfurt ter sig allt mer lockande.
Ingen gå i god för att Keir Starmer och Rachel Reeves sitter på sina poster om ett år.
I kvarteren runt Whitehall talas det samtidigt om ett ord som utmärker den rådande stämningen i landet: ”Förakt”. Personer nära Labour tonar samtidigt ner krisen. Nej, Starmer och Reeves ryker inte i sommar. Labours stadgar gör det svårare att kicka en partiledare. Men trots det kan ingen gå i god för att Keir Starmer och Rachel Reeves sitter på sina poster om ett år.
Labour har nämligen också problem med arbetslösheten. Den är förvisso låg, endast 5 procent, men klart högre än före pandemin. Regeringen Starmer har kraftigt höjt minimilönen, inför nya striktare uppsägningsregler samt backar tillbaka på samtliga strejkrättsförändringar som infördes av den förra Tory-regeringen för tio år sedan. Näringslivsorganisationer i Storbritannien varnar för att de höga trösklarna kommer slå särskilt hårt mot unga jobbsökare.
Och så här håller det på. Den intressanta frågan är: Kan detta bli verklighet i Sverige med en rödgrön regering?
***
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson låter i retoriken ungefär som Labours Keir Starmer gjorde innan han blev premiärminister. S ska anamma en ekonomisk politik för hårt arbetande familjer. Vaga löften om stabilitet och regeringsduglighet ska kombineras med stora välfärdssatsningar. Tillväxt poängteras, men riktiga strukturreformer betonas sällan.
De skattehöjningar som presenteras ska dessutom endast slå med välbeställda. Bankskatt, höga marginalskatter och en kapitalinkomstskatt ska införas. På ett magiskt sätt kommer skattechocken inte att påverka vanligt folk.
Exemplet Storbritannien visar att otydlighet och oklara slogans snabbt kan omsättas till drakoniska åtgärder. I Sverige är S dessutom beroende av Mp och V som vid givna tillfällen kan trycka på för en tydlig vänstersväng.
Labours kollaps i Storbritannien och dess tydliga vänstersväng torde utgöra en varningsklocka inför riksdagsvalet 2026.
Sveriges ekonomi är skör. Omvärldsläget är prekärt. Regeringen Starmer är ett skräckexempel.
Vi har inte råd med socialistiska experiment.