Slaget om ett statligt ölmonopol

Mellanölet var en av de känsligaste politiska frågorna på 1970-talet. Så kallat mellanöl, klass II B, hade införts 1965 och ledde till ett uppsving för bryggerierna med en flora av olika märken och brygder. Efter några år motsvarade mellanölet hela två tredjedelar av bryggeriernas försäljning.

Men det lönsamma mellanölet orsakade en flera år lång moraldebatt och ett förbud låg i luften. Några av de hårdaste kritikerna fanns i Centerpartiet. Thorbjörn Fälldin menade att ölet var en fara för ungdomen. Folkpartiet ville i stället införa det svagare så kallade folkölet.

Det drog ihop sig till en avgörande votering i riksdagen 1976. Finansminister Gunnar Sträng, som ju själv hade blivit storbryggare genom statens ägande i Pripps, lutade åt att mellanölet borde vara kvar. Ett bortfall av mellanölet skulle gräva stora hål i statens kassa. Men förbudstanken hade fått fäste inom socialdemokratin, särskilt hos de kristna falangerna.

Ölens David och Goljat

Mellanölsfrågan splittrade partierna och även riksdagens nykterhetsgrupp. Ölvännerna demonstrerade sin åsikt genom att dricka mellanöl till lunchen i riksdagens matsal. En av dem var Sten Sjöholm (FP) som i talarstolen anklagade sina kollegor för fanatism och naivitet. Alf Wennerfors (M) var mycket kritisk och menade att ett förbud var en skenåtgärd för nykterheten. ”Resultatet blir bara att vi får ett gränslöst dåligt öl till smak och kvalitet”, sade han.

Debatten böljade fram och åter i sex timmar innan ledamöterna med knapp majoritet röstade bort mellanölet. I nästa stund avslogs dessutom förslaget att införa det nya folkölet. Mellanölsförbudet var ett dråpslag mot bryggeriernas lönsamhet och många reagerade med bestörtning. Christer Skantze, direktör för Falkens bryggeri i Falkenberg, sade i DN att ”nykteristerna i riksdagen tog sin sista chans att klämma åt oss”. Gunnar Sträng ansåg att beslutet gick emot svenska folkets uppfattning och att det kom sig av att ”tron tagit över vetandet”.

Mellanölsförbudet, som trädde i kraft 1977, orsakade en ny kris för bryggerierna. En direkt följd blev att Pripps nu tog över två av de största konkurrenterna: Falkenbryggeriet i Falkenberg och Sandwalls i Borås. Pripps andel av marknaden ökade till 75 procent. Det KF-ägda Wårby hade 10 procent, Tillbryggerierna 8 procent och resten fördelade sig på sju fristående bryggerier.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) ville inte motsätta sig affären. Alternativet hade varit en nedläggning eller åtminstone minskning av verksamheten. Då var det ändå bättre att Pripps tog över bryggerierna som ett sätt att säkra sysselsättningen, hävdade NO. Med facit i hand blev det förstås neddragningar ändå. Produktionen på traditionsrika Sandwalls i Borås flyttades successivt över till Falkenberg och 1981 lades bryggeriet ned.

De mindre bryggeribolagen, ofta familjeägda, förde en ojämn kamp mot den statliga jätten. Bland annat ansåg de sig utsatta för ojusta konkurrensmetoder. Pripps använde sig av prisdumpning och särskilda förmåner för att mota bort de mindre bryggerierna från deras hemmamarknader, till exempel i Norrland där Pripps (än så länge) inte hade samma övertag.

Pris- och kartellnämnden fick i uppdrag att utreda frågan. Rapporten visade att Pripps gav högre kvantitetsrabatter än småbryggerierna, särskilt på den norrländska marknaden. Utredningen visade också att alla bryggerier i hög grad gick i borgen för banklån till kunderna och att Pripps kraftigt hade ökat sina borgensåtaganden i Norrland. Henry Lundström, vd på Tillbryggerierna i Östersund, menade att den statliga öljätten gav rabatter som inte täckte företagets kostnader och att målet var att sänka konkurrenterna i Norrland. Pripps informationsdirektör Thomas Teichert förklarade dock att bolaget endast använde sig av gängse affärsmetoder.

Vid den här tiden fanns politiker och debattörer som ville att staten ensam skulle kontrollera ölproduktionen. Mönstret var tydligt och hade så varit ända sedan andra världskriget: staten tog ett allt större grepp om näringslivet och det verkade inte finnas någon hejd för socialiseringsivern. Angreppen kom på flera fronter. Nu lanserades också idén om löntagarfonder, en gradvis avveckling av det privata näringslivet, och Sverige verkade i snabb marsch vara på väg mot öststatssocialism.

Statlig detaljplan för bryggerinedläggningar

Vad gällde framtiden för bryggerierna hade den statliga bryggeriutredningen lösningen klar för sig. De ännu fristående småbryggerierna i södra och mellersta Sverige måste slås ihop i två block, Sydbrygg och Bergslagsbrygg. I detaljerade anvisningar gjordes det klart vilka bryggerier som måste läggas ned och vilka som skulle få överleva. Ett statligt investmentbolag, Brygginvest, skulle få i uppdrag att genomföra samordningen och effektiviseringsåtgärderna.

Efter valet 1976 flyttade en borgerlig regering in på Rosenbad, men det verkade inte spela någon roll för synen på statens expansion – tvärtom. Utredningen hade föreslagit att Brygginvest till 51 procent skulle ägas av staten; den borgerliga regeringen drev igenom att Brygginvest skulle vara helt statligt. Industriminister Nils G Åsling (C) var övertygad om att utredningens förslag var vägen framåt för att klara småbryggeriernas problem och budgetminister Ingemar Mundebo (FP) menade att man skulle se inrättandet av Brygginvest som en kraftfull motåtgärd för att förhindra ett statligt monopol.

Över de privata bryggeriernas huvuden började staten nu se över vilka som borde få överleva och inte. Det fanns de som befarade att denna utslagning av mindre bryggerier bara var ett sätt att komma ännu närmare ett enda statligt bryggeri.

Ute i landet jäste motståndet, bland annat i Norrland. Den jämtländske entreprenören och högerpolitikern Sven O Persson, ”Sven Persa”, stod emot trycket från Pripps och bildade 1974 en regional koncern, Tillbryggerierna, med säte i Östersund. Perssons bryggerier låg som ett pärlband från Gävle till Luleå.

Ett annat exempel kan hämtas från Bergslagen där den nya generationen av bryggarfamiljen Spendrup började utveckla familjeföretaget Grängesbergs bryggeri. Bröderna Ulf och Jens Spendrup såg en framtid för bryggeribranschen. De hade på licens börjat tillverka tyska Löwenbräu och investerade i moderna maskiner och anläggningar. År 1979 lanserades det första ölet med namnet Spendrups på Café Opera i Stockholm, ett premiumöl med tjusig etikett som var inspirerad av champagnemärket Mumm. Med en ny marknadsföring började bryggarfamiljen Spendrup tvätta bort stämpeln på öl som något fult och förlegat.

Över de privata bryggeriernas huvuden började staten nu se över vilka som borde få överleva och inte.

År 1980 kom förslaget från Brygginvest: 10 av Sveriges 22 bryggerier borde läggas ned. Återstående bryggerier utanför Pripps, men inklusive Pripps dotterföretag Falken, borde gå samman i ett bolag. Det kom kritik, bland annat från facket. Livs ordförande Bert Ekström, styrelseledamot i Brygginvest, ville i stället se ett statligt monopolföretag som köpte upp alla 22 bryggerier.

Pressen hade en resignerad ton. Till och med Svenska Dagbladets ledarsida skrev föga stridslystet: ”Det låter bra teoretiskt (…) Det kan inte vara meningen att en statlig myndighet – ty med en sådan måste man jämföra Brygginvest – utan vidare och utan motstånd skall bestämma över traditionsrika, enskilda företags öden. De skall självfallet ha sin chans att kämpa vidare på en fri marknad.”

Stödet var alltså inte översvallande och de enskilda företagarna var chockade. Sven-Erik Eriksson, ägare och vd i Bancobryggeriet i Skruv med 55 anställda, menade i en intervju med SvD att förslaget var skräddarsytt för att Pripps skulle slå ut sina mindre konkurrenter. Enligt Brygginvest skulle hans bryggeri avvecklas, samtidigt som Eriksson hade planer för framtiden med nyanställningar och flera nya produkter. ”Det är Pripps som har överkapaciteten och inte småbryggerierna. Det ter sig löjligt att konkurrenterna ber oss lägga ned.”

Sven Persson från Tillbryggerierna var också missnöjd med förslaget. ”Visst finns det överkapacitet i branschen, men det kan man lösa på andra sätt”, sade han.

”En konkurrens lika avslagen som Prippsöl”

De utpekade bryggerierna gav sig inte så lätt. Hotelserna gav i stället förnyad motivation och småbryggerierna började vinna tillbaka marknadsandelar. Bancobryggeriet i Skruv gjorde 1981 en jätteaffär med landstingen i Stockholm, Malmö och Kristianstad värd 10 miljoner kronor, vilket säkrade sysselsättningen för lång tid framåt.

Inom jätten Pripps gjordes samtidigt fler neddragningar av den klassiska ölkulturen. Bland annat upphörde tillverkningen av starkölsportern Carnegie klass III. Några av Pripps mindre bryggerier med hängiven personal av den gamla stammen levde på övertid, som i Sundsvall och Arboga. De flesta hade inlett sin anställning i familjeföretag och knappast föreställt sig en framtid som statligt anställda.

I början av 1980-talet skulle Arbogabryggeriet med traditioner från medeltiden bort, trots lokalt motstånd. ”Det kommer efter som Arboga öl” var ett ordspråk känt över hela Sverige. Det saknades en ölkultur i Sverige, menade den siste bryggmästaren i Arboga, Karl-Axel Dahm, och att brygga öl i Sverige var en otacksam uppgift. ”Folket har icke alltid förstånd om vilket öl som är gott”, sade han. ”Svensken vill ha sött öl i flaskor med guldpapper, tvi vale!” Själv föredrog han beskt ljust öl, som det en gång bryggda Royal Pale Ale, en delikatess till våfflor med hjortronsylt.

Under tiden pågick alltmer invecklade diskussioner om hur bryggeribranschen skulle omstruktureras. En ny idé var att grunda ett nytt statligt bryggeri ägt av en stiftelse som skulle dela ut pengar till sociala och kulturella ändamål. Förebilden var hämtad från danska Carlsberg.

Samtidigt försökte de små uppstickarna konsolidera sig och kom med egna framåtsyftande förslag. Grängesbergs bryggeri (Spendrups) ville köpa det statliga Falken, men bolaget nekades att låna pengar av statliga Brygginvest för att genomföra rekonstruktionen. Brygginvest ville inte delta i finansieringen utan delägarskap eller annan kontroll. När Saléninvest senare lade ett bud på Falken blev det även då nobben från staten.

Det var tydligt att statsmakterna, nästan oavsett politisk färg, verkade ha bestämt sig för att staten skulle ha ensam kontroll över öltillverkningen.

Det var tydligt att statsmakterna, nästan oavsett politisk färg, verkade ha bestämt sig för att staten skulle ha ensam kontroll över öltillverkningen. Nästa idé var att skapa ett paraplybolag för Pripps genom ett samgående mellan Pripps och statliga Brygginvest. Det skulle fungera som moderbolag för två till tre konkurrerande marknadsbolag, samtidigt som produktion och distribution skulle ligga kvar i moderbolaget.

Idén var med andra ord att skapa en konstlad konkurrens, ungefär som mellan Kanal 1 och TV 2 i Sveriges Television. ”En helt meningslös konkurrens – avsedd att lura beslutsfattare och myndigheter”, påpekade liberala Katrineholms-Kuriren. ”En konkurrens lika avslagen som en Prippsöl”, skrev Nerikes Allehanda.

Våren 1983 lade finansminister Kjell-Olof Feldt (S) fram förslaget i riksdagen. Staten skulle ha 75 procent av det nya bryggeribolaget och Volvo 25 procent. ”Jag förutsätter att det kommer att finnas fyra–fem bryggerier i Sverige även i framtiden. Regeringen vill ha kvar konkurrensen”, sade Feldt.

Det här var samma år som den stora striden stod om löntagarfonderna med massiva protester på gator och torg och debatten om statens inflytande började få en alltmer principiell karaktär. Det handlade om synen på vem som bör och får vara företagare i framtidens Sverige. Är staten verkligen bäst på allt eller ska det finnas konkurrens till gagn och valfrihet för konsumenterna, var frågor som ställdes. Varför ska staten överhuvudtaget driva bryggerier? Tidigare hade det funnits nykterhetspolitiska motiv, men nu verkade det mer och mer handla om strukturella och ekonomiska drivkrafter.

Rebellerna i Bergslagen

Kritiken började sippra fram inifrån Socialdemokraterna. Nationalekonomen och riksdagsledamoten Bo Södersten (S) varnade för en monopolsituation. Till och med kommunisternas Jörn Svensson (VPK) oroade sig för en strävan att slå ut lokala bryggerier med förlorade arbetstillfällen som följd.

De borgerliga partierna krävde avslag. Staffan Burenstam Linder (M) yrkade på en utförsäljning på börsen av statens bryggeriaktier. Centerpartiet målade upp ett alternativt scenario med en utveckling av små, självständiga bryggerier. Folkpartiet ville se privata konkurrensalternativ till Pripps. Även Näringsfrihetsombudsmannen satte ner foten. NO Torsten Löwbeer menade att regeringens planer riskerade att ge Pripps produktionsmonopol.

Voteringen skulle äga rum den 18 maj 1983, ett ödesdatum för näringsfriheten i Sverige. Det ursprungliga förslaget hade mildrats i näringsutskottet och klubbades nu igenom för att inte chikanera Feldt. Enligt de borgerliga var beslutet, trots förändringarna som gjorts, ett steg på vägen mot ett statligt bryggerimonopol.

Till och med kommunisternas Jörn Svensson (VPK) oroade sig för en strävan att slå ut lokala bryggerier.

På politisk väg verkade det utsiktslöst att spräcka planerna på ett statligt ölmonopol. Nu fanns snart ingen privat konkurrens kvar. Alla hade dock inte gett upp. I Bergslagen smiddes nya planer, som fick historien att ta en annan vändning.

Nyheten ruskade om: denna försommar tillkännagav bröderna Spendrup på Grängesbergs bryggeri att bolaget skulle introduceras på börsen och byta namn till Spendrups. Initiativet hade stöd från bland annat ICA-handlarna och Saba. Genom sin slogan ”Det privata alternativet” vann Spendrups många investerare och kunder som ville värna näringslivet från statlig inblandning.

Bröderna Spendrup var inte ensamma om en optimistisk syn. I Vimmerby köpte familjen Dunge tillbaka de aktier i Åbro bryggeri som statliga Brygginvest tidigare hade förvärvat. ”Vi tror på framtiden som ett självständigt bryggeri”, sade vd Per Dunge.

Samtidigt knöts Pripps ännu närmare Socialdemokraterna och staten. Till ny vd utsågs Bill Fransson (S), tidigare talskrivare och hjälpreda till Olof Palme och senare budgetchef på Finansdepartementet. Efter utnämningen sade Fransson själv att han saknade erfarenhet av att leda företag. Utnämningen var ett tecken på ökad politisk korruption i Sverige, menade den förre statssekreteraren Mats Svegfors (M), som senare blev politisk chefredaktör i SvD.

Statens fortsatta inblandning i bryggeribranschen skulle även i fortsättningen leda till misstankar om otillbörligt gynnande. När Spendrups ansökte hos Industriverket om lokaliseringsstöd för en utbyggnad av ett nytt bryggverk och en saftfabrik, en investering som skulle ge ett 30-tal nya jobb i glesbygden, blev det nej. Detta trots att länsstyrelsen i Kopparberg hade tillstyrkt ansökan om statligt lokaliseringsstöd. Industriverket gav ingen motivering, men frågan väcktes om avslaget berodde på en oro för ökad konkurrens gentemot statliga Pripps.

Vid mitten på 1980-talet började man ändå tala om en ölkultur igen, trots att många klassiska bryggerier hade lagts ned och jämnats med marken. Konkurrensen från småbryggerierna ledde till ett större utbud och det togs nya grepp. Vissa dagstidningar började med öltester och det ordnades ölprovningar. Men visst märktes det att man i viss mån måste åka snålskjuts på nyss omkullkastade traditioner för att nå fram. Pripps lanserade till exempel ”Preppens”, som skulle ge en känsla av det gamla Göteborg – samtidigt som den gamla Prippska tomten på Stampen låg som en ödetomt. Och för de allra flesta var öl på krogen fortfarande synonymt med ”en stor stark”.

Pripps nedgång och fall

Bryggerijätten Pripps visade upp allt sämre resultat och bolaget utvecklades inte jämfört med de små oberoende bryggerierna. Grossister bojkottade Pripps på olika sätt för att inte uppmuntra till en koncentration på marknaden. Hos de anställda och i facket fanns också förhoppningar om en privat ägare som skulle kunna tillsätta en mer professionell ledning.

Nu hade staten verkligen svängt och ansåg inte längre att det fanns några skäl att behålla bryggeriet i statlig ägo. Volvo hade anmält intresse för att köpa hela Pripps. Alfa Laval fanns också bland intressenterna. Även amerikanska Anheuser-Busch lämnade ett bud, en lösning som dock motarbetades av facket.

Resultatet av förhandlingarna blev till slut: fortsatt statlig ägo. Statliga Procordia, tidigare Statsföretag, köpte 1986 Pripps för 850 miljoner kronor. En kosmetisk operation och fortsatt missnöje hos både anställda och kunder.

Hotet om ett statligt bryggerimonopol var dock över. Pendeln hade svängt. Den främsta symbolen för motståndet blev bröderna Spendrup, som på tio år förvandlade det lilla avlägset belägna Grängesbergs bryggeri med svag ekonomi till en storspelare. Marknadsandelen ökade från tre procent år 1976 till 13 procent år 1986. Detta trots mellanölsförbud, överkapacitet, prishöjningar, skattetryck och skärpta reklamregler. (År 2017 uppgick Spendrups marknadsandel för öl till 33 procent.)

Hela det bryggerihistoriska arv som Pripps representerade, en lång rad klassiska svenska bryggerier, blev mer eller mindre utplånat.

Med Sveriges EU-inträde 1995 kom dödsstöten för det statliga vin- och spritmonopolet och vi fick en avreglerad importmarknad för alkoholdrycker. Sedan den tiden har vi också fått se nya bryggerier grundas i Sverige igen, främst hantverksbryggerier som tar tillvara olika traditioner och smaker. Höga råvarupriser, höjda skatter och en explosiv ökning av antalet bryggerier de senaste fem åren innebär att vinstmarginalerna i branschen är små, men det finns också möjligheter till export och specialnischer. Alkoholfritt öl av god kvalitet är en växande trend. Valfriheten för ölkonsumenterna har förmodligen aldrig varit så stor som i dag.

Men vad blev egentligen kvar av Pripps? Under Bildtregeringen kom staten slutligen att avveckla sitt ägande och Pripps övertogs av Volvo. Bryggerikoncernen kom sedan att genomgå växlande öden med osäkra investeringar i Baltikum och Ryssland och hamnade efter en vända i Norge slutligen i danska Carlsberg, med Carlsbergfondet som majoritetsägare. Samtliga Prippsanläggningar i Sverige lades ned. I dag lever Pripps endast kvar som varumärke.

Hela det bryggerihistoriska arv som Pripps representerade, en lång rad klassiska svenska bryggerier, blev mer eller mindre utplånat. Hade det gått så även utan statens ägande och inblandning? Det kommer vi aldrig att få veta. Men 1900-talet kan utan tvekan betraktas som ett århundrade då staten förde krig mot ölkulturen på flera fronter.

---

Läs del 1 av reportaget om hur staten nästan tog över hela bryggerinäringen, och fördärvade den svenska ölkulturen på kuppen, här.