Slopa målet om förnyelsebar el

Rapporterna om uteblivna investeringsbeslut som resultat av elbrist i södra Sverige har duggat tätt de senaste veckorna. Företag får nej till nyetableringar och arbetstillfällen hotas. Även om problemen just nu beror på kapacitetsproblem och flaskhalsar i elnätet – effekten finns, men kan inte flyttas in till exempelvis Malmö – kommer liknande bristproblem, ransonering och till och med avbrott bli vardag om målet om 100 procent förnybar elproduktion får styra politiken. I rapporten ”Förnuft och kärnkraft”, som diskuteras på Timbro i dag, visar vi på flera av de problem som den nuvarande energiöverenskommelsen innebär – och som måste leda till en kursomläggning.

Målet om 100 procent förnybar energi gör Sveriges elsystem mer instabilt. När sol- och vindkraft producerar stora delar av elen uppstår produktionstoppar och elunderskott som undergräver långsiktiga investeringar i systemet, och samtidigt gör systemet mer importberoende.

Förespråkare för målet om förnybar energi talar med kluven tunga om de kommersiella förutsättningarna för kärnkraft.

Tyskland, som i den gröna rörelsen ofta lyfts fram som ett föredöme på grund av sin snabba utbyggnad av sol- och vindkraft, har i vissa perioder negativa elpriser – producenterna tvingas betala konsumenter för att ta emot el, för att inte nätet ska överbelastas – och i andra perioder stor elbrist. Samma problem kommer förr eller senare att uppstå även i det svenska elsystemet, och de kommer att bli värre i takt med att den förnybara produktionen blir mer central.

Kärnkraftens avveckling hotar Sveriges förmåga att exportera el i den omfattning som skett historiskt. Denna elexport har varit Sveriges kanske viktigaste klimatverktyg, eftersom svensk el till skillnad från de flesta andra länders nästan helt är fossilfri. Det betraktas i dag inte som klimatpolitik att ett pappersbruk ligger i Sverige i stället för i Kina. Däremot genererar ett pappersbruk som drivs av kolkraft 14 gånger mer koldioxidutsläpp än ett som drivs av svensk el. Kärnkraftsprogrammet har i kombination med vattenkraften inneburit att Sverige kunnat producera ren, leveranssäker och billig el, vilket gjort oss till ett attraktivt land för elintensiva verksamheter som stål- och papperstillverkning, och på senare år datacenter och serverhallar. Även denna förmåga att locka till oss elintensiva verksamheter hotas av energiöverenskommelsen.

Den förnybara energin är svår att bygga ut i den takt som är nödvändig för att klimatmålen ska nås. Som statsvetaren Joshua Goldstein och energiforskaren Staffan Qvist visar i sin bok A Bright Future kommer Tyskland, trots den förment höga takten i utbyggnaden av sol- och vindkraft, att vara dekarboniserat först om 100 år. Detta ska jämföras med den svenska kärnkraftsutbyggnaden under 1970- och 80-talen, som är en av världshistoriens snabbaste energiomställningar, och som adderade fossilfri energi mer än fem gånger så snabbt per capita. Om hela världen byggt ren el i samma takt hade kolkraften varit utfasad långt före 2040. Klimatmålen hade varit inom räckhåll.

Kärnkraftens avveckling hotar Sveriges förmåga att exportera el i den omfattning som skett historiskt.

Förespråkare för målet om förnybar energi talar med kluven tunga om de kommersiella förutsättningarna för kärnkraft. Lönsamheten avgörs ytterst av politiska beslut, som idag verkar till kärnkraftens nackdel. Förlängningen av elcertifikatsystemet, som också ingår i uppgörelsen, innebär att marknaden snedvrids till fördel för sol- och vindkraft, delvis på bekostnad av kärnkraften. Som vi visar i vår rapport underskattas också ofta de systemkostnader som höga andelar förnybar produktion innebär. Det handlar bland annat om högre elnätskostnader och balanskostnader. Samtidigt överskattas ofta kostnaden för ny kärnkraft. I Abu Dhabi bygger exempelvis ett sydkoreanskt konglomerat fyra kärnkraftsreaktorer där priset per kilowattimme troligen matchar förnybara källor om man tar med systemkostnaderna i beräkningen.

På kort sikt är frågan om kostnaderna för ny kärnkraft kanske mindre intressant. Som företrädare för energisektorn påpekat (till exempel Unipers vd Johan Svenningsson) kan livslängden på de flesta av våra reaktorer utan större problem eller omfattande investeringar förlängas ända in på 2060-talet. Med tanke på det ökade elbehov som klimatomställningen skapar är det också svårt att tro att det politiskt kommer vara möjligt att utesluta kärnkraften ur det svenska energisystemet kommande decennier, även om viljan finns på sina håll.

Men utöver den negativa signal som målet om 100 procent förnybart sänder till den befintliga branschen finns det starka skäl att tro att både konkurrens och innovation tar skada av den befintliga överenskommelsen. Restriktionen mot att bygga nya anläggningar innebär att aktörer som inte i dag finns på marknaden – och som skulle kunna erbjuda nya lösningar, baserade på ny teknik – i princip inte kan ta sig in så länge överenskommelsen gäller. En övergång till ett mål om fossilfritt i stället för ett mål om hundra procent förnyelsebart skulle alltså inte innebära att man ”bygger fast” Sverige i gammal teknik, utan precis tvärtom.

I stället för att aktivt motarbeta kärnkraften och gynna konkurrerande kraftslag bör politikerna skapa en rättvis spelplan för hela energimarknaden. Vi föreslår fem åtgärder.

1. Riv upp energiöverenskommelsen. Målet om ett 100 procent förnybart energisystem kan inte tillåtas styra vare sig energi- eller klimatpolitiken. Energiuppgörelsen måste rivas upp och en ny antas där utgångspunkterna är fossilfrihet och leveranssäkerhet, så att Sverige får förutsättningar både att ställa om fordonsflottan och att tränga ut fossil energiproduktion i närliggande länder. Politiken bör slå fast att kärnkraften ska vara en del av det svenska energisystemet under lång tid framöver.
2. Tillåt kärnkraftverk på nya platser. Energiuppgörelsen tillåter att nya kärnkraftverk byggs på platser där det i dag finns kärnkraftverk. De bör tillåtas även på nya platser. Detta är viktigt inte minst eftersom den fjärde generationens kärnkraftverk kan komma att innebära små, modulära reaktorer som exempelvis kan byggas i anslutning till en fabrik.
3. Låt den förnybara energin betala för sina systemkostnader. Dagens prissättning på elmarknaden innebär att stabil, leveranssäker och förutsägbar elproduktion är missgynnad, till förmån för variabel produktion. Ett sätt att lösa detta vore att, som Thomas Tangerås på Institutet för näringslivsforskning har föreslagit, låta priserna på den kortsiktiga reglerkraftmarknaden utgöra basen för inkomsterna till den förnybara elproduktionen. På så sätt finns en tydligare koppling till de obalanser som uppstår som ett resultat av förnybar produktion.
4. Avskaffa subventioner till förnybar el. Genom elcertifikatsystemet subventioneras vind- och solkraft med miljardbelopp varje år. Under 2017 subventionerades en kilowattimme förnybar el med 12 öre, vilket finansierades genom att bland annat kärnkraftsproducenter tvingades att betala tre öre per producerad kilowattimme. Det ger vind- och solkraften en oförtjänt konkurrensfördel.
5. Upprätta en handlingsplan för etablering av elintensiva verksamheter. I takt med att priset på koldioxidutsläpp stiger de kommande åren finns en stor möjlighet för Sverige att locka till sig elintensiva verksamheter som pappers- och stålindustri, serverhallar och batteritillverkning. En handlingsplan borde tas fram som med utgångspunkt i kärnkraftsproduktionen ser över vilka hinder som behöver rivas för att Sverige ska bli ännu mer attraktivt för denna typ av verksamheter. Det kan exempelvis handla om skattenivåer eller möjligheter till mineralutvinning.

I debatten talas det mycket om att Sverige ska ”gå före”. Men vilken roll spelar det om vi går före, om ingen följer efter? Bara det land som visar att det går att kombinera ökat välstånd, rättvisa, marknadsliberala, villkor och minskade utsläpp kommer att locka de efterföljare som krävs för att på allvar kunna påverka den globala uppvärmningen. Alternativet är, och förblir, klimatpolitisk hetluft- och näringspolitiskt vansinne.