Slöseri av olympiska mått
Regeringen vill utsätta Sveriges skattebetalare för vinter-OS 2026. Det vore både dyrt, dumt och onödigt. Försök att ”sätta kommunen på kartan” med lokala prestigebyggen är sorgliga nog, men Sverige sitter redan på kartan och har ingen ursäkt för att lägga pengar på skrytprojekt.
Sverige har den tvivelaktiga äran att vara en av tre slutkandidater till värdskapet för vinter-OS 2026, och i går meddelade regeringen att den ger projektet tummen upp. För de potentiella finansiärerna – du är en av dem – finns det anledning att oroa sig.
Projektet är tänkt att kosta 13 miljarder kronor. Nio miljarder skjuter Internationella olympiska kommittén till och resten ska finansieras privat. I teorin. I praktiken är det snarare regel än undantag att OS-budgetar spricker, och notan har en tendens att landa i skattebetalarnas knä. När sommar-OS i London 2012 gick över sin budget fick skattebetalarna till exempel hosta upp en summa motsvarande mer än 50 miljarder svenska kronor i dagens penningvärde. Som jämförelse ligger Sveriges årliga försvarsbudget på drygt 40 miljarder.
Budgeten för vinter-OS i Stockholm är visserligen mycket lägre än genomsnittet, som Svenska olympiska kommittén glatt meddelar. 13 miljarder kronor blir dock inte småpotatis bara för det. Och om inte ekona av många decenniers spräckta budgetar för otaliga kommunala arenabyggen räcker som varningsklocka, fastslår även Tommy Andersson, professor i turismekonomi, att budgeten för 2026 inte kommer att hålla:
– Det är så himla onödigt att det alltid bluffas fram en minimibudget som aldrig hålls. Dessutom räknas de framtida intäkterna för högt, enbart för att kunna visa på plus.
Mycket riktigt har endast två olympiska spel någonsin gått med vinst: Los Angeles 1984 och Salt Lake City 2002. Och när det gäller positiva bieffekter för ekonomin, visar siffrorna att OS ofta har negativa effekter på turismen. Dels är det fullt begripligt om den olympiska turismen skrämmer bort ordinarie turister, dels kan det bli som i fallet med sommar-OS i Sydney 2000, där turismen visserligen ökade med 16 procent på kort sikt, men därefter upplevde en treårig svacka, eventuellt eftersom många av dem som tänkt besöka Australien ändå passade på under olympiska spelen.
Endast två olympiska spel har någonsin gått med vinst: Los Angeles 1984 och Salt Lake City 2002.
I Sverige har olika opinionsmätningar givit olika svar på frågan om majoriteten skulle vilja ha vinter-OS här 2026. I Calgary, en av Stockholms konkurrenter om värdskapet – som redan har varit värd för vinterspelen en gång – ledde en folkomröstning däremot till ett nej. Canadian Tax Payers’ Association gick till och med ut och stödde Sveriges kampanj för vinter-OS i syfte att bespara kanadensiska skattebetalare kostnaden.
När en TV4-reporter försökte få kultur- och idrottsminister Amanda Lind (MP) att svara på frågan var pengarna ska tas ifrån om budgeten spricker var hon påfallande undvikande. Till slut fick hon ur sig ett betryggande ”det är något vi får hantera inom ramen för ordinarie budgetprocess”.
Kommunala prestigeprojekt i syfte att sätta [valfri medelstor ort] på kartan med en ny supermultiarena misslyckas i princip alltid, även om man enligt principen ”all publicitet är bra publicitet” räknar kritiken mot slöseriet som en marknadsföringsvinst. För Stockholm och Sverige blir det desto mer misslyckat, eftersom såväl Sverige som dess huvudstad redan finns på kartan. Fråga vem som helst som försökt ta sig fram genom Gamla stan sommartid.
Amanda Lind verkar dock inte främst vara ute efter att locka turister, utan att visa hur bra Sverige är på social hållbarhet och klimatengagemang. Att Sveriges ivriga försök att lansera sig som moralisk supermakt hittills främst har resulterat i försmädliga leenden avskräcker henne inte. Inte heller de ekonomiska problem Olympiska spelen brukar skapa. Men vem vet, just den här gången kanske det fungerar? Ingen annan vinter-OS-stad har ju bjudit sina besökare på feministisk snöröjning.