Sluta fokusera på SD och börja driva borgerlig politik

I går kväll ringde en journalist för att få en kommentar till Jan Björklunds utspel. Inga konstigheter. Men så bad han mig sammanfatta de borgerliga partiernas positioner gällande budgeten.

Plötsligt uttalade jag mig med samma tyngd som vore det en distriktsfinal av Vi i femman. Ett trevande svar fyllt av reservationer om jag verkligen mindes rätt eller möjligen blandade ihop partierna.

Det här säger något. Att två personer (reportern och jag delade kunskapsnivå) som ägnar en stor del av sin arbetstid åt att följa svensk politik endast med ansträngning kan reda ut de borgerliga partiernas positioner är förstås ett jätteproblem. För partierna.

Valförlusten 2014 var även för borgerliga anhängare ganska enkel att bära. Efter åtta år i regeringsställning insåg de flesta behovet av idéutveckling. Man tänker friare utanför Rosenbad. Och utan nya idéer blir det ingen återkomst 2018.

Men tiden för nya idéer börjar rinna ut. Det är nu mindre än ett och ett halvt år till valet och tre av partierna har usla opinionssiffror. Av idéutvecklingen märks ärligt talat inte särskilt mycket.

I stället för att profilera sig med reformförslag slösas energi på att formulera mer eller mindre obegripliga positioner kring hur regeringens budget ska hanteras. Det är en anmärkningsvärd politisk felprioritering. Väljarna kommer inte värdera Allianspartierna 2018 på basis av hur de hanterat Stefan Löfven i opposition utan utifrån de idéer de vill förverkliga om de själva får makten.

Om Alliansen går till val 2018 med synen på Sverigedemokraterna som primär inomborgerlig skiljelinje är förlusten given på förhand. Det borde därför vara i alla partiers intresse att genast stänga den debatten.

Enklast genom att säga följande: 2018 avser vi vinna regeringsmakten och presentera en gemensam budget. Valresultatet och de efterföljande styrkeförhållandena i riksdagen avgör om vi behöver förhandla med andra partier och i så fall vilka eftergifter som kommer att krävas. I sådana förhandlingar är inte Sverigedemokraterna uteslutna, men det är däremot uteslutet att kompromissa om grundläggande liberala, demokratiska värderingar. Till dess sitter vi still i båten. Hellre ett förberett maktskifte 2018 än kaos 2017.

Det finns åtminstone tre påtagliga fördelar med denna strategi:

För det första är den begriplig och logisk. Inga trick, ingen semantik, inga konstigheter. Ingen mer utspelscirkus kring budgeten. Raka besked, som det är upp till varje väljare att utvärdera.

För det andra är den realistisk. Ovanstående är förmodligen vad som kommer att hända, oavsett vad partierna säger nu. Bättre då att söka mandat för det i förväg och slippa en svekdebatt efteråt.

För det tredje ringar den in problemet med Sverigedemokraterna. De högst legitima skälen till tvekan inför förhandlingar är nämligen ideologiska, inte metafysiska. Men låt det då bli en öppen fråga: är SD på allvar beredda att göra upp med sina auktoritära idéer? Vill man ens ta ansvar? Sannolikheten att svaren är nej är ganska höga, men då har man testat.

Tiden fram till valet är mer än tillräcklig för att förankra denna linje internt i partierna. Och under tiden frigöra kraft för politisk idéutveckling. Det börjar bli bråttom.