Romers idéer kan lyfta länder ur fattigdom

När Kungliga Vetenskapsakademin nyligen meddelade vilka som tilldelats årets nobelpris i ekonomi kom de sedvanliga kommentarerna som nigeriabrev i spamfiltret. Det är inget riktigt nobelpris, det är bara vita amerikanska män som belönas och nationalekonomi är en ideologiskt snedvriden vetenskap. Och så har William Nordhaus läxats upp av vänsterskribenter för att han egentligen inte alls bryr sig om miljön, bara för att han inte forskar ut deras perspektiv.

Den andre pristagaren, Paul Romer, har kommit lindrigare undan, trots att han borde vara urtypen för den sortens tänkare som det svenska kultur- och medieetablissemanget älskar att avsky. Han sysslar inte bara med den förhatliga företeelsen tillväxt och driver kontroversiella ståndpunkter som att ackumulerad sådan utgör grunden för förbättringar i mänskliga levnadsvillkor. Dessutom pekar Romer på att det inte räcker med att öka den materiella insatsen för att höja välståndet, utan att det krävs innovationer, något som luktar kapitalism. Och så har han till råga på allt varit chefsekonom i Världsbanken, denna påstått nyliberala bastion som är världens största biståndsgivare.

Men den aspekt av Romers gärning som fått mest uppmärksamhet internationellt det senaste decenniet är de så kallade ”charter cities”, något som verkar ha gått de svenska kritikerna förbi. Det är en företeelse det inte finns något riktigt bra svenskt uttryck för. Kanske skulle man kunna kalla det kontraktstäder, men vad det handlar om är att fattiga länder låter ett rikt lands institutioner gälla på en del av landets territorium.

Romers idé var att knyta ihop tre olika spår. För det första har omfattande forskning i ekonomisk historia och nationalekonomi visat att den mest avgörande faktorn för ett lands framgångar när det gäller mänsklig utveckling är dess institutioner, det vill säga de spelregler som avgör mänsklig samverkan. Lagar, regler och normer påverkar om vi beter oss produktivt, improduktivt eller destruktivt. Den stora utmaningen när det gäller tillväxt och fattigdomsbekämpning har därför varit att skapa goda institutioner i fattiga länder, men försöken har hittills inte varit framgångsrika. Det måste finnas något sätt att få ett centralamerikanskt område att bli som USA, skulle man på lekmannaspråk kunna sammanfatta utmaningen som.

Den mest avgörande faktorn för ett lands framgångar när det gäller mänsklig utveckling är dess institutioner.

Den andra inspirationen var Hong Kong, denna ö precis utanför det kinesiska fastlandet som fram till 1997 var en brittisk kronkoloni. Medan (övriga) Kina svalt under ordförande Maos katastrofala styre utvecklades Hong Kong till en av de asiatiska tigrarna och närmade sig den västerländska levnadsstandarden. 1980 var den genomsnittliga inkomstnivån tio gånger högre i Hong Kong än i (resten av) Kina. Samma folk, språk och kultur, men helt olika institutioner skapade helt olika resultat för människors liv.

Det tredje spåret var den roll som särskilda ekonomiska zoner spelade i den tidiga utvecklingen i Kina efter Maos död, under ledning av Deng Xiao Ping. Det var i främst Guangdongprovinsen som områden undantogs från den hårda kinesiska kommunismen och man tillät större marknadsinslag. Företagandet och tillväxten tog ganska snart rejäl fart och såväl realekonomin som idéerna spred sig snart över resten av landet. Det var denna utveckling som lade grunden för det som vi i dag känner som det största ekonomiska undret sedan den industriella revolutionen.

Dessa tre ben knöts ihop i idén om ”charter cities”. Det skulle gå till så att ett land överlåter en bit oanvänd mark och låter ett annat lands lagar och regler – institutioner – gälla där. En främmande stat står som garant för sådant som att äganderätter är väl definierade och trygga, att det finns rättssäkerhet som får ner transaktionskostnader och att lagar och regler för ekonomisk verksamhet såväl som den offentliga administrationen gynnar det stora flertalet i stället för bara några få. I en annan version får ett utländskt företag ansvaret att utforma områdets politiska och juridiska system.

I Honduras – landet med högst mordfrekvens i världen – var det meningen att det skulle fungera så att en investerare bygger infrastruktur – en hamn, en gruva eller en fabrik – på en bit land som får status som ”autonom zon”. Företaget anställer poliser, utformar ett utbildningssystem och tar i gengäld in skatter. På så sätt skulle människor kunna komma undan både den korruption och inkompetens som präglar Honduras offentliga administration och rättssystem, och förhoppningsvis även det våld som präglar landet.

En central regering för de olika zonerna – bestående av en kommitté av oberoende experter utsedd av Honduras president – skulle se till att arbetsvillkor, miljöskydd och rättssystemet håller acceptabel nivå. Efter en övergångsperiod skulle zonerna styras av folkvalda representanter.

Det är inte självklart att ”charter cities” är kompatibla med dagens demokratiska system.

På Madagaskar omfattade planerna alltifrån att låta en rikare och bättre fungerande ö i Indiska oceanen, Mauritius, ta över styrningen av en del av landet till att låta det koreanska företaget Daewoo få sköta ett område stort som Connecticut i 99 år. Sedan fördes idén fram att två zoner skulle införas, med var sitt rikt förvaltarland. Då skulle helt enkelt det rika landets lagar och regler gälla inom respektive geografiska område.

Företag skulle startas och människor skulle flytta dit för att dra nytta av möjligheterna. Människorna skulle fortfarande vara medborgare i det fattiga landet, men de skulle lyda under det rika landets lagar och regler. Att staden börjar från noll och att den befolkas av personer som frivilligt flyttar dit talar för att regelverket uppfattas som legitimt av invånarna och att deras normer och beteendemönster anpassar sig till det.

Det finns starka kopplingar till olika libertarianska projekt som ”seasteading” – nyliberala politiska enheter till havs på konstgjorda öar eller stora fartyg där ingen stat har jurisdiktion, eller det omtalade Liberland som ligger på ett område på gränsen mellan Kroatien och Serbien men som ingendera stat har kontroll över på grund av en tvist angående gränsdragningen. Men till skillnad från dessa mer utopiska underjordsrörelser har ”charter cities” varit seriösa projekt drivna av riktiga länder, som på Madagaskar och i Honduras.

Kritikerna har talat om neoimperialism, att rika länder fortsätter att kränka fattigare länders suveränitet och att det bara är ett nytt sätt för Väst att sprida kapitalismen globalt. Och bortom slagorden har projekten stött på patrull på riktigt. På Madagaskar föll det hela när den drivande politiska ledningen förlorade makten och i Honduras – där Romer själv varit drivande – tog det stopp när landets högsta domstol förklarade att det hela gick emot landets konstitution.

Kritiken mot Paul Romers idéer saknar inte helt tyngd. Det är inte självklart att ”charter cities” är kompatibla med dagens demokratiska system, och det finns flera tänkbara problem att ta hänsyn till. Samtidigt vore det dumt att helt avfärda Romers tankar på detta område. Andra satsningar för att utifrån få till förbättrad institutionell kvalitet i fattiga länder – som bistånd för utbildning av tjänstemän och politiker eller att med militärmakt försöka bygga upp nya stater – har hittills visat sig fruktlösa. Att skapa speciella zoner eller särskilda villkor i vissa områden för att få igång ekonomisk utveckling har däremot bevisligen fallit ut väl och sparkat igång nya utvecklingskurvor. Idéerna bör ges fler chanser.