Snart kommer tvärvändningen om euron

”En krone er en krone.” Hela sjuttiotalet och åttiotalet slungade danska pölsemän och taxichaufförer dessa ord mot svenskar i Köpenhamn. Som en valutapolitisk smädelse. Ogenerat och lusfräckt försökte de slippa lämna mellanskillnad på de svenska kronor som erbjöds för korven, ölen eller resan. Danska kronan räckte bara till 80 svenska öre.

Det var då det. Sen svängde balansen till dansk favör. Och ett tag på nittiotalet försöke vi svenskar försynt ge igen med ”en krone er en krone”. No dice.

Sommaren 2023 fullbordades förödmjukelsen. På färjorna mellan Sverige och kontinenten förkunnades med uppfordrande skyltar att ”Swedish kronor not accepted”.

Den svenska kronan var inte ett fungerande betalningsmedel. Kronan klarade inte ens grunduppgiften för en valuta, att möjliggöra handel. Rock bottom, skulle man kunna säga. Men det kan man ju aldrig med svenska kronan.

Nästa nivå av ödmjukhet är växelkursen kring 1,70 när dansk ekonomi tangerar dollarvärdet av svensk BNP trots omkring halva befolkningen. Inte undra på att det blivit debatt.

Och det är en debatt med flera lager. Det finns en slags folklig debatt mest om semesterkassan, en fack-ekonomisk och en politisk.

***

Teoretiskt pratar man ofta om tre ekonomiska målsättningar med en valutapolitik. 

Man vill ha fast växelkurs mot andra valutor, eftersom det underlättar handel och värdestabilitet. Dessutom vill man ha fria kapitalflöden, så att handel kan ske effektivt vilket ökar välståndet. Slutligen vill man ha oberoende finanspolitik, det vill säga att man vill potentiellt ha en skräddarsydd ekonomisk politik för landets (valutaområdets) ekonomiska förutsättningar.

Det klassiska nationalekonomiska problemet är att man bara kan få två av dessa tre på en och samma gång. Problemet kallas ibland för det valutapolitiska ”trilemmat”. Detta gäller mellan valutor. Euron är en slags lösning på problemet genom att frågan om fast kurs hanteras genom att helt enkelt integrera till en gemensam valuta. De fria flödena följer då med naturligt eftersom EU har sina fyra friheter med bland annat fritt kapitalflöde.  Men det lämnar frågan om finanspolitiskt oberoende lite grand i luften. Det är detta som gjort att olyckskorparna kraxat om att euron ska brytas sönder i sina delar.

Och här hamnar vi i den svåra delen med valutor, att det är riktigt mycket politik inblandat.

Detta framgår om man backar till tiden när inre marknaden skapades på 1990-talet. Då hade euron ännu inte införts och det var valutakris i Europa. Flera länder menade att tyska Bundesbank borde revalvera D-marken för att den var på tok för svag vilket påverkade konkurrenskraft och sysselsättning hos alla andra. Bundesbank sade lakoniskt Nein och Tyskland påpekade att man precis höll på att integrera DDR. Det är lätt att nu glömma vilket enormt projekt detta var och är. Återföreningen lever fortfarande och firas årligen i oktober. Det är svårt att veta vad processen kostat, men bedömningarna ligger på att det rör sig om mellan tre och tio gånger mer än alla de grekiska räddningspaketen från finanskrisen.

Detta ledde till att andra länder i stället i praktiken devalverade, vilket hade samma effekt som en tysk revalvering. Länderna övergav dåtidens samarbete valutasamarbete EMS där man låst sig mot varandra.

Det är svårt att tänka sig att våra handelspartners hade accepterat den svenska devalveringsstrategin om Sverige varit större.

Tyskland har en särskild relation till valutan genom sin historia med hyperinflation och hur sedan D-marken blev symbol för ett blomstrande Västtyskland. En gemensam tysk valuta var en stark drivkraft också i återföreningen. Stabil valuta är tysk överideologi och synen på euron präglas av detta, plus den realpoliska vekligheten att inte ens ett stort land som Tyskland styr över sin valuta, vilket 90-talet demonstrerade.

Eller kanske i synnerhet inte de lite större länderna. Som liten aktör slipper man strålkastarna till viss del. Men tänk om Sverige varit dubbelt så stort. Det är nog svårt att tänka sig att våra handelspartners hade accepterat den svenska devalveringsstrategin som vi fört i 50 år om Sverige varit större. Då hade även Sverige fått mer högljudda påpekanden om att vi kanske skulle lösa våra produktivitetsfrågor på egen hand. Inte bara skicka dem till grannarna gång på gång.

***

I dag befinner vi oss i en ekonomisk-politisk verklighet där skillnaden mellan export och import av varor och tjänster börjat lösas upp. Ekonomin är starkt integrerad och en svensk produkt har många valutor i sig. Komponenter har betalats med dollar och euro och yuan. Betalningen kanske sker i yen och kronor växlas flera gånger.

Politiskt sker successivt en ökad integration. Den inre marknaden har funnits länge och kommande år blir det försvarsbudgetar som kommer att flätas samman och koordineras.

Valutaområden är något som växer fram. 

Så växer en allt mer gemensam ekonomi fram och på så sätt byggs det som kallas valutaområde efter hand. För valutaområden blir aldrig riktigt optimala, som ibland framförs i debatten – att man ska ha ekonomiska enheter som perfekt sammanfattas av en gemensam växelkurs. Valutaområden är något som växer fram. Det är tillblivelse, inte ett tillstånd. Den federala US-dollarn grundades 1792 men blev ensam valuta i USA först 1857, och det tog nästan 90 år innan den kröntes som global kung i Bretton Woods 1944. Inom USA är skillnaderna i produktivitet lika stora som inom Europa. I New York skapar en arbetad timme värden motsvarande 120 dollar, men i Mississippi inte ens häften.

Euron är yngre men har nu överlevt finanskris och pandemi och möter sitt första test som valuta i ofredstider.

Därför behöver perspektiven på en valuta vara historiska, ekonomiska och politiska. Och de behöver vara realistiska.

***

Åter till Öresund. Här kan en sjuksköterska i Malmö enkelt få jobb på Riket i Köpenhamn, den sjukhuskoloss som är lika ful på utsidan som den är hypermodern på insidan.

2020 kunde man välja mellan att tjäna 25 000 svenska som ingångslön i Malmö eller nästan 40 000 svenska i Köpenhamn. Sedan dess har valutan vidgat klyftan. Det är samma jobb, men det värderas högre i Danmark och en stor del av skillnaden handlar om allt annat än medicinsk kompetens. Nämligen valuta.

Det handlar om hur omvärlden ser på ett land som ibland pratar om stark valuta, men i handling envist i ett halvt sekel alltid valt att sänka värdet. Det har implikationer som inte kan utvecklas här. Men ska Sverige få ordning på det så är det genom euron som möjligheten finns. Så lär det också bli. 

Förmodligen kommer det lika snabbt som Ingvar Carlssons EU-ansökan och vår plötsliga Nato-ansökan. Först aldrig i livet och sedan plötslig beslutsamhet med röda kinder.

Frågan är väl mest om vi tillåts en sista svensk devalvering när växelkursen ska spikas.