Snart kommer utspelen om höjda skatter

Med knappt hundra dagar kvar till valet går det att konstatera att alla svenska valrörelser är unika. Viktiga faktorer som stämningsläge i väljarkåren, ekonomisk konjunktur och oförutsedda omvärldsskeenden varierar stort mellan valen. I år har ett antal dramatiska händelser avlöst varandra.

Men samtidigt kan alla valrörelser i hög grad ändå sägas vara uppbyggda kring samma logik. Detta gång efter gång, valkampanj efter valkampanj. För oavsett andelen unika inslag, så gäller alltid vissa förutsättningar. 

Jag har varit med om att vinna fyra valrörelser, men också om att förlora tre. 

En sådan är att den som lyckas skapa dominans i det politiska samtalet för sin önskade huvudkonflikt har störst chanser att vinna. Om valkampanjens ledande konfliktområden definieras så att motståndarlaget får återkommande målchanser så gäller förstås det omvända. 

Jag har varit med om att vinna fyra valrörelser, men också om att förlora tre. Detta under de tjugotalet år jag hade olika roller i svensk rikspolitik. Numera har jag lämnat all partipolitik bakom mig. Dessa sju valrörelser har alltså på sätt och vis alla liknat varandra.

För den politiska kraft som har lyckats definiera det spänningsfält som dominerat medierna och andra plattformar, i synnerhet i det viktiga slutskedet, har varje gång kommit ut som vinnare. Också de turbulenta dagar vi precis har bakom oss i upptakten till årets val ska läsas med dessa glasögon. Om misstroendet mot en justitieminister handlar om en svag regering som under lång tid misslyckats grovt med statens grundläggande kärnuppdrag om inre säkerhet – ja, då är detta tillräckligt skäl för många väljare att inom några månader byta ut hela ministären. 

Här sticker Sverige ut i statistiken under de gångna mandatperioderna, med fler skjutningar och grövre brottslighet än något annat jämförbart land. Men om konflikten kring den impopulära justitieministern i stället kan laddas med ett annat spänningsfält, det om en kompetent regering som strävar att göra det bästa för Sverige men i tid och otid fälls av en ansvarslös opposition – ja, då suddas sakfrågan ut och en ny liten socialdemokratisk enpartiregering blir trots mandatperiodens turbulens ett inte lika svagt svar i regeringsfrågan.

Bräckligheten i Magdalena Anderssons försök att byta berättelse om misstroendeomröstningen var denna gång för stor.

Bräckligheten i Magdalena Anderssons försök att byta berättelse om misstroendeomröstningen var denna gång för stor. Hennes utspel gav inte intryck av en lugn statsminister som höll huvudet kallt mot en opposition som ville göra kaos. Ingen regeringschef har heller i modern tid agerat på liknande sätt och gjort samma tolkning av grundlagen.

Nu klarade sig regeringen undan med blotta förskräckelsen, samtidigt som svagheten demonstrerades. Resten är, som man säger, historia. Men det som kommer att vara giltigt hela återstoden av valrörelsen är den stenhårda konkurrensen om vems konfliktfrågor som ska dominera det politiska samtalet. Detta faktum kommer att kasta in väljarna i nya politiskt regisserade påstådda vägval. Jag ska här ge er en pusselbit kring hur och varför.

Men först lite mer om nuläget. Regeringens nuvarande opinionssiffror har lyfts av pandemikrisen och kriget i Ukraina. Den gryende valdebatten domineras samtidigt av frågor som inre säkerhet, yttre försvar, migration, integration och kärnkraft – och dessa måste samtliga sägas vara bortaplansfrågor för den sittande regeringen. Här finns därtill en allt starkare berättelse om ett samhällskontrakt som på allt fler områden inte levererar.

Socialdemokraterna har därför under lång tid ansträngt sig för att lyfta fram konflikten om vinstutdelning i det de kallar för marknadsskolan. Hit vill regeringen förskjuta fokus. Problemet med vinstkonflikten är att väljarna inte alls listar den som viktig för deras partival. Den är tvärtom kontraproduktiv sett från den rödgröna planhalvan. Enligt Valu 2018 var det dubbelt så många väljare som mobiliserades av vinstfrågan till försvar för valfriheten genom att rösta borgerligt, än den triggade socialdemokratiska eller vänsterpartistiska röster vid valurnan. Detta stämmer även med dagens mätningar.

Ändå väljer regeringen att driva frågan. Förklaringen ligger i att svenska valrörelser lär partierna att det är värt att gå långt för att försöka bryta huvudkonflikternas dominans, om de som nu spelar bortalaget i händerna. 

Så här tänker därför regeringen. De flesta väljare anser sedan flera år att samhällsutvecklingen går åt fel håll. Feelgood-faktorn sjunker också av att hushållens levnadsstandard minskar till följd av ökande priser och stigande boräntor. Men väljarna har i alla tider upplevt samhällsproblem i sin vardag, mer avgörande är vad de anser dessa bero på.

Just nu domineras narrativet av samhällsproblem som växer av kulturella orsaker. Hot som kommer utifrån, rotat i för hög migration och usel integration. Det är den viktigaste förklaringen till varför många väljare upplever att pensionen inte alltid räcker, att samhällsservicen brister och att brottsligheten ökar. 

S kommer därför i augusti, med alltmer konkretion i valmanifestet, att försöka göra huvudkonflikten mer klassiskt socioekonomisk.

I en sådan sociokulturell konflikt blir regeringen den elit som länge dolt sanningen och står i vägen för lösningarna. Partierna för maktskifte behärskar detta spänningsfält, trots regeringens försök att parera. Fastlåst i en sådan huvudkonflikt har regeringspartiet grava svårigheter med att kanalisera den frustration som finns hos kärnväljarna, något de lyckats med historiskt. Socialdemokraterna kommer därför i augusti, med alltmer konkretion i valmanifestet, att försöka göra huvudkonflikten mer klassiskt socioekonomisk.

Där folket, enligt känt manér från västliga valrörelser, fortfarande står mot eliten, men där rollerna ska bli ombytta. Med löften och krav om höjda kapital- och företagsskatter, skatter på direktörer, miljonärer och ”rika” ska en bildsättning målas av ett vägval mellan mer pengar till samhällsservice, sjukvård och pensionärer – eller höga aktievinster för några få, fortsatta avregleringar och fördjupade samhällsklyftor.

Eftersom partierna som vill ha ett maktskifte inte vill skatta jobb och kapitalinvesteringar ur landet och inte heller minska incitamenten för högre utbildning, så räknar regeringen med att delar av valrörelsens viktiga slutdebatter kan föras bortom dagens förhärskande narrativ. 

Även om ingen valrörelse är den andra lik, så lär oss svenska val att alla politiskt skapade konfliktområden kan bryggas över till egna framtidsvisioner. Kanske kan regeringens planer bädda för en valdebatt om en svensk framtidsresa? Där investerares och entreprenörers vinster, framgång och rikedom genererar många miljontals svenskars månadslöner och livschanser? Där Sverige med ett innovativt och växande näringsliv kan nå framgångar i tävlan med allt fler globala och smarta konkurrenter. Tekniska revolutioner som öppnar nya och spännande möjligheter för jobbskapande och välståndsbildande företagare – en utveckling som skulle generera verkliga förutsättningar att ta itu med samhällsproblemen.