Blanche Sande: Sociala medier börjar bli för mäktiga för det offentliga samtalets bästa

I flera år har den så kallade ”organiska räckvidden” – hur många som per automatik ser ett inlägg man gör – varit sjunkande för Facebooksidor. Den som betalar för räckvidd placeras däremot i strålkastarljuset.

Nyligen började Facebook experimentera med att helt ta bort organisk räckvidd. I den nya testversionen får de sponsrade inläggen uppmärksamhet, medan de obetalda stuvas undan i ett särskilt så kallat flöde. Enligt en talesperson finns inga planer på att lansera testversionen globalt, men förmodligen är det bara en fråga om tid. När något som tidigare har varit gratis blir så värdefullt för användarna att de är beredda att betala, kommer det att börja kosta.

Många andra har redan gått före. Flera tidningar tar betalt för artiklar på nätet. Spotify slutade redan 2011 att erbjuda obegränsad tillgång till musik för den som hade ett gratiskonto. Vid det laget var de flesta redan så fästa vid tjänsten att de valde att betala.

Den som vill få spridning för sina nyheter och sina idéer är vid det här laget i praktiken beroende av Facebook.

Samma sak håller nu på att ske i relationen mellan Facebook och exempelvis tidningar. En överväldigande andel av antalet läsare av digitala artiklar kommer från Facebook. En oligarki av stora sociala medier styr det offentliga samtalet. Dess makt över vem som tar del av vilken information är enorm. Den som vill få spridning för sina nyheter och sina idéer är vid det här laget i praktiken beroende av Facebook. Det är en lysande affärsplan.

När sociala medier först slog igenom var många teknikentusiaster övertygade om att de nya plattformarna skulle vara en revolutionerande god kraft i demokratin. Vem som helst skulle plötsligt kunna starta en publikation, eller skaffa en följarskara, och nå ut med sitt budskap. Konkurrensen om uppmärksamheten skulle befrias från tidningsredaktionernas stängda dörrar och debattredaktörernas krav.

Optimisterna visade sig – som optimister så ofta gör – ha fel i ett grundläggande antagande. Visst har sociala medier utgjort en revolutionerande kraft. Många karaktärer som i dag har enorma följarskaror och stort inflytande, skulle antagligen inte ha haft det för tjugo år sedan. Men många av dem gör så dåliga analyser och har så dåliga idéer att de knappast kan definieras som en god revolutionerande kraft.

Mekanismen bakom är enkel. Ju mer djup och komplex en analys eller en idé är, desto svårare blir den att ta till sig, och desto fler detaljer finns det att invända mot. En kraftigt förenklad analys eller idé är mycket lättare för stora grupper att enas kring. Lägg till det ett klimat på sociala medier där åsikter – ju mer högljudda desto bättre – fungerar som identitetsmarkörer, och det blir ganska tydligt varför sociala medier inte har den positiva inverkan på det offentliga samtalet som många hoppades på.

Den makt över det offentliga samtalet som tidigare delades av ett stort antal tidningsredaktioner, ligger allt mer hos ett fåtal globala företag.

Givetvis har det kommit en hel del gott ur det nya digitala landskapet också. Det är inte bara raljanta dokusåpastjärnor och vulgära Flashbacktroll som har utnyttjat det tillfälle som sociala medier har skapat. Men nu håller möjlighetsfönstret på att stängas. Medier som Facebook har, genom att göra sig oumbärliga för många av dagens skribenter och debattörer, börjat ersätta tidningarnas redaktörer som det offentliga samtalets portvakt.

Med andra ord dröjer det nog inte många år nu innan vi är tillbaka i medielandskapet som det såg ut före sociala medier. Med några få skillnader. Smådesperata klickrubriker och enerverande videomaterial verkar tyvärr vara här för att stanna. Och så har makten över det offentliga samtalet, makt som tidigare delades av ett ganska stort antal tidningsredaktioner, flyttats till ett fåtal globala storföretag. De som väntade sig en demokratisering av det offentliga samtalet riskerar att, inom en snar framtid, bli väldigt besvikna.