Socialdemokraterna dåtidspartiet

Måndagen 10 september i år. Socialdemokraterna i Göteborg, den stad som internt setts som partiets skyltfönster, vaknar upp till det sämsta valresultatet på hundra år. Drygt 20 procent. Det är inte lika lågt som i de mest illavarslande opinionsmätningarna där Socialdemokraterna förutspåtts få omkring 15–16 procent av rösterna, men ändå katastrofalt dåligt.

I kombination med långvariga samarbetsproblem med övriga rödgröna partier och det faktum att uppstickarna Demokraterna lyckats knipa åt sig över 17 procent, är det ingen avundsvärd situation kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) har försatts i. Annat var det på den tiden hon var Göran Johanssons närmaste medarbetare för 12 år och en evighet sedan.

Göran Johansson-effekten

Valkvällen den 17 september 2006 satt man som på nålar i Göteborg. Från borgerligt håll jublades det när det (i likhet med på många andra platser runt om i landet) stod klart att Alliansen med Fredrik Reinfeldt i spetsen hade lyckats samla ihop fler röster än de rödgröna i riksdagsvalet. Ett drygt decennium efter att regeringen Bildt förlorade makten efter tre korta år i Rosenbad, var det återigen dags för en borgerlig regering. Förhoppningarna var höga om att det även skulle bli ett maktskifte i Göteborg.

Det var nu det gällde.

Framåt natten när rösterna till kommunen räknats stod det klart att så inte blev fallet. Socialdemokraterna som i riksdagsvalet tappat ordentligt och bara fått knappt 29 procent – obetydligt fler än Moderaterna vilket i en industristad som Göteborg är en anmärkningsvärt låg siffra – blev i kommunalvalet betydligt större. Med 36 procent av rösterna var Socialdemokraterna ohotat största parti och stadens starke man Göran Johansson satt kvar på sin kommunstyrelsetron.

Den hade han abonnerat på sedan 1988 med endast ett kort avbrott 1991–94 då de borgerliga styrde staden. Dessförinnan hette kommunstyrelsens ordförande Sören Mannheimer, även han socialdemokrat.

Den socialdemokratiska hegemonin var vid mitten av 00-talet total.

Det som skedde i Göteborg 2006 kom att kallas Göran Johansson-effekten. Liknande valresultat, där en politiker och ett parti dominerar lokalt och röstsplittringen är signifikant, har kunnat ses i bland annat Fagersta där vänsterpartisten Stig Henriksson under flera val lyckades lotsa Vänsterpartiet till egen majoritet i fullmäktige, och i Landskrona där liberalen Torkild Strandberg gång på gång sedan 2006 blivit den stora valvinnaren, samtidigt som partiet i riksdagsvalet i princip följt de allmänna valvindarna.

Men i Göteborg hade det under lång tid alltså varit Socialdemokraterna som suttit vid spakarna. Den socialdemokratiska hegemonin var vid mitten av 00-talet total och Göran Johansson var om inte älskad så i alla fall högt uppskattad, även av många inom det lokala näringslivet. I gamla pressklipp har Johansson av människor i sin närhet beskrivits som en person med ”blixtrande snabbt huvud, hästminne, grandiosa vredesutbrott och mångomtalad långsinthet”. Men också som ”flyhänt och resultatinriktad”.

Göteborgs starke man

Göran Johansson fick saker att hända. Och han brann för sin stad, vilket blev tydligt inte minst när regeringen Persson 2005 beslöt sig för att lägga ned Amfibieregementet i Göteborg och därmed göra landets näst största stad och Nordens största hamn närapå skyddslöst i händelse av en attack. Göteborgs starke man valde då att i protest mot Persson lämna Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott och meddelade också att han inte ämnade närvara vid varken partistyrelsemöten eller partikongress. I Expressen (31/8 -05) kommenterade han sitt beslut:

– Jag har känt mig maktlös. Det här är en enmansshow. Varför ska jag hålla på och åka på möten när det man säger inte har något större värde?.

På hemmaplan var Göran Johansson dock långt ifrån maktlös. Det Göran ville ha, det fick han. En fotbollsarena, en Ostindiefarare, ett evenemangsstråk, en ny stadsdel på de gamla varvsområdena på Norra Älvstranden, ett cityuniversitet, ett Världskulturmuseum och så vidare. In med det nya och ut med det gamla. ”Man kan inte backa med röva före in i framtiden”, som Göteborgs starke man uttryckte det.

Han var inte rädd för att peka med hela handen i de politiska församlingarna eller ringa upp enskilda tjänstemän och i skarpa ordalag tala om för dem vad de skulle göra och inte. Inte heller tvekade han för att runda ett och annat demokratiskt hörn för att få sin vilja igenom och driva på förändringsprocesser. Många är de handslag på IFK:s läktare som haft stor betydelse för Göteborgs utveckling.

2006 hade samtliga partier i Göteborgsregionens kommunalförbund lovat att Göteborg inte skulle införa trängselskatt.

En sak som Göran Johansson definitivt ville ha var infrastruktur. Och han irriterade sig på att Stockholm alltid tycktes kunna räkna hem så mycket större satsningar än Göteborg. Efter att huvudstaden 2007 (efter försök ett år tidigare) infört så kallad medfinansiering vid större infrastrukturprojekt genom att låta bilisterna ta en del av notan via trängselskatt insåg (och ansåg) Göran Johansson att det var lösningen även för Göteborg.

I en intervju med GP-journalisten Christer Lövkvist (2/9–12) berättade han hur allt hade gått till och hur han våren 2009 kommit att samtala med dåvarande statssekreteraren Leif Zetterberg (C):

– Vi tjôtade en stund och jag fick se Stockholms avtal om medfinansiering. Så jag frågade, om vi också inför trängselskatt, får vi ett paket då? Ok, sa han. […] Vi gjorde upp. Bara han och jag visste om det, så visst kan man säga att det var en överenskommelse i slutet rum. Men ibland måste man göra så, undersöka förutsättningarna innan man kan dra det i en öppen process.

Saken var bara den, att 2006 hade samtliga partier i Göteborgsregionens kommunalförbund lovat att Göteborg inte skulle införa trängselskatt. De borgerliga var absolut emot. Och 2008 hade Göran Johansson och Socialdemokraterna i Göteborg återigen intygat att om frågan om trängselskatt överhuvudtaget skulle komma på tal, så skulle Göteborgarna få säga sitt i en folkomröstning.

Hur det gick sedan är ingen hemlighet. Redan i november 2009 undertecknades Västsvenska paketets första avtal. Efter förhandlingar ställde sig samtliga etablerade partier bakom satsningen som bland annat innehöll planer på en ny Göta Älvbro, Marieholmstunneln (en ny vägtunnel under älven), fördubblat kollektivtrafikresande till år 2025 och en 6 kilometer lång pendeltågstunnel under centrala Göteborg vid namn Västlänken. Staten skulle stå för hälften av de 34 miljarder kalaset skulle kosta. Resten skulle staden, regionen och framför allt trängselskatten bekosta.  

Den nedåtgående spiralen

Västsvenska paketet blev Göran Johanssons sista stora stadsutvecklingsprojekt. En sviktande hälsa i kombination med en önskan om att trappa ned gjorde att han i januari 2009 lämnade över ordförandeposten i kommunstyrelsen till Anneli Hulthén (han satt kvar i fullmäktige ytterligare några år).

Johansson fick sin infrastruktur. Samtidigt lade han dock grunden för den nedåtgående spiral som Socialdemokraterna i Göteborg har befunnit sig i sedan dess och för det kommunalpolitiska kaos som förstärkts för varje val.

Många Göteborgare var rasande över vad de upplevde som ett totalt svek från den person och det parti de litat på. I en glest bebyggd stad vars identitet i hög grad vilar på bilindustri och med en kollektivtrafik som lämnar en hel del att önska var – och är – trängselskatt ett rött skynke. Likaså en pendeltågstunnel som primärt gynnar människor utanför kommunen och som riskerar att förlama innerstaden under lång tid då leran i marken kräver att tunneln byggs i öppna schakt.

Inget blev bättre när det gick upp för de göteborgare som inte insett det redan på förhand att folkomröstningen bara var en chimär.

2010 backade S i Göteborg från 36 till 29 procent. Samtidigt fick missnöjespartiet Vägvalet, vars enda politiska fråga var nej till trängselskatten och Västsvenska paketet, över fem procent och tog plats i fullmäktige.

Då sprängkraften i frågan om trängselskatten och Västlänken inte minskade drog Expressens västsvenska edition GT 2012 igång en kampanj för folkomröstning. Året dessförinnan hade lagen om förstärkt folkinitiativ införts och om minst tio procent av de röstberättigade i en kommun efterfrågar en omröstning kan man begära att fullmäktige tar ställning till en sådan.

Efter att GT-kampanjen lyckats samla in 57 475 giltiga namnunderskrifter och Vägvalet, Sverigedemokraterna, merparten av de moderata ledamöterna och tre politiska vildar lyckats få igenom ett ja för folkomröstning i fullmäktige, blev denna ett faktum i samband med valdagen 2014.

Folkomröstningen S glömde

Debatten var infekterad. Båda sidor saknade helt förståelse eller respekt för den andra sidans argument. Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) uttryckte gång på gång i det närmaste hånfulla omdömen om de medborgare som var kritiska till hela eller delar av Västsvenska paketet. Resultatet blev ett rungande nej till fortsatt trängselskatt. 56,8 procent av göteborgarna ville avveckla biltullarna medan bara 43,2 procent ville behålla dem. Samtidigt gjorde S ännu ett historiskt dåligt valresultat och backade från 29 till 22,4 procent.

Bilden av partiet som maktfullkomligt hade ytterligare förstärkts och inget blev bättre när det gick upp för de göteborgare som inte insett det redan på förhand att folkomröstningen bara var en chimär. Det fanns inte och hade aldrig funnits några planer från Socialdemokraterna eller de andra etablerade partierna att tänka om i frågan om trängselskatten. Oavsett resultat i folkomröstningen. Göran Johanssons handslag från 2009 gällde. Punkt.

Med 20 procent av rösterna är Socialdemokraterna i dag bara ett parti bland andra.

Den enda egentliga vinnaren i valet 2014 var tidningen GT, som lyckades förbättra sin läsarstatistik. Under de fyra år som gått sedan dess har Socialdemokraterna inte haft en chans till återhämtning. Tvärtom har tonläget i den politiska debatten ytterligare försämrats och när Ann-Sofie Hermansson tog över ordförandeskapet i kommunstyrelsen efter Anneli Hulthén i januari 2016 var det en stad fylld av ilska och frustration hon fick i knät.

Det kan vara svårt för utomstående att förstå hur en enda fråga så totalt kan dominera den samhällspolitiska debatten och valresultaten i en stad såsom frågan om Västsvenska har dominerat i Göteborg. Hur infrastruktur på bara drygt ett decennium kan sänka det parti som varit stadens största i generationer. Skälet är att det inte bara handlar om biltullar eller om en tågtunnel.

Arvet efter Johansson

Frågan går djupare än själva infrastrukturen. De flesta göteborgare förstår mycket väl att staden behöver omfattande satsningar på vägar och kollektivtrafik om Göteborg skall kunna utvecklas och vara attraktivt under lång tid framöver.

Vad det här egentligen handlar om är arvet efter Göran Johansson (som för övrigt gick bort hösten 2014 efter en tids sjukdom). Om dåtiden och om framtiden. Om det som har kallats Göteborgsandan och som för många är något positivt, men för andra något djupt negativt och starkt förknippat med Muteborg. Om en stad i förändring från industristad till kunskapsstad, men där bilen fortfarande är en förutsättning för många att klara vardagen. Om en stolt fordonsindustri som i dag i allt väsentligt bekämpas av det parti som många inom samma industri tidigare röstat på.

När resten av landet under lång tid haft migrationen som den stora tvistefrågan och diskuterat alltifrån brinnande bilar i förorten till hedersvåld och extremism har det i Göteborg – trots att allt detta finns i många göteborgares vardag – varit Västlänken som får det att spåra ur för västsvenskar på sociala medier och människor i Göteborg att säga upp kontakten och om inte brunmåla så döma ut varandra efter konstens alla regler.

Socialdemokraternas storhetstid i rikets andra stad är över.

En vecka efter valet 2018 vet heller ingen vem som skall styra Göteborg under de kommande fyra åren. Varken de rödgröna eller de borgerliga har majoritet. Demokraterna, med före detta politiker från M, S och MP sitter i toppen och 17 procent i ryggen, kräver en omförhandling av Västlänken. Tillsammans med Sverigedemokraterna (som har drygt 8 procent) är Demokraterna vågmästare och vägrar att kompromissa. Den eller de som lyckas hitta en väg ut ur denna till synes omöjliga politiska trasselsudd är bara att gratulera.

Ett kan man dock konstatera. Socialdemokraternas storhetstid i rikets andra stad är över. Oavsett om man lyckas klamra sig fast i ett minoritetsstyre i ytterligare fyra år eller ej. Med 20 procent av rösterna är Socialdemokraterna i dag bara ett parti bland andra och utrymmet för fackpampsmässiga handslag i slutna rum är lika med noll.

Göran Johansson hade en viktig poäng när han påtalade att ”man kan inte backa med röven före in i framtiden”. Ändå är det precis vad hans parti i dag är synonymt med i Göteborg. I många väljares ögon håller Socialdemokraterna fast vid vad som – framför allt till följd av Västsvenska paketet – uppfattas som maktfullkomlighet och bristande demokratisk förankring. Den stämpeln kommer det att ta lång tid innan man lyckas tvätta bort, om det ens är möjligt.