Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Socialdemokratin är ett ämne för historieböckerna

I kväll talar finansminister Magdalena Andersson på Socialdemokraternas dag i Almedalen. Det mest intressanta med detta är inte vad hon kommer att säga – det lär inte innehålla några politiska sensationer givet det parlamentariska läget – utan Stefan Löfvens frånvaro.

Olof Palme talar i Almedalen 1968.

Oavsett att det skämtats något om Löfvens budskap att han i stället ska träffa folket, så är just den markeringen det mest intressanta med denna dag. Löfven gör ett litet försök att inta en position i svensk politik som har likheter med de framgångar som olika politiker på den internationella arenan haft genom att markera distans till maktens centrum.

Här kan vi röra oss från Donald Trumps förakt mot ”the swamp” – makthavarträsket i Washington DC – till Emmanuel Macrons valseger i det franska presidentvalet med tydlig förnyelseprofil, om än sakpolitiskt i en helt annan riktning än Trump.

Det sägs – med rätta – mycket negativt om Trump, men man ska då inte glömma bort den stora likheten mellan honom och segraren i presidentvalet 2008, Barack Obama. De var båda outsiders med ett tydligt förnyelsebudskap.

Det brittiska parlamentsvalet hade en liknande utgång. Väljarna övergav småpartierna och markerade samtidigt dels att andra frågor än Brexit ter sig viktigare för dem, dels att de inte alls känner sig säkra på att utfallet av Brexitfolkomröstningen 2016 verkligen är ett steg i rätt riktning. Genom att röra sig bort från sin revolutionsromantiska retorik kunde Labourledaren Jeremy Corbyn framstå som något ingen före valdagen trodde vara möjligt: en inte helt osannolik premiärminister efter det nyval som sannolikt kommer att följa på Torypartiets partiledarbyte (förmodligen i höst). Eller kommer Corbyn då att te sig lika lite valbar som en svensk Juholt skulle ha varit 2014?

Annars kan det gå helt åt skogen, som vid valet av Håkan Juholt

Det finns egentligen bara ett socialdemokratiskt parti i världen som haft och har lika svårt som det svenska att frigöra sig från sin klassiska roll som makthavarparti. Det är de norska socialdemokraterna. De står inför ett stortingsval i september vars utfall vad gäller regeringsfrågan ter sig högst oklart. Även här pekar opinionsmätningarna på en tidigare oväntad valsegrare: Trygve Slagsvold Vedum, partiledare för Senterpartiet. Han är en vardagens politiker utan stora ideologiska visioner, men intimt förknippad med de intressefrågor som står i centrum för det Norge som finns utanför storstäderna.

Jonas Gahr Støre, utbildad vid den franska elitskolan Sciences-Po, är en företrädare för norsk elit precis som sin företrädare Jens Stoltenberg, nu Natos generalsekreterare. Om det blir han eller nuvarande statsministern Erna Solberg som blir landets statsminister framöver får framtiden utvisa men Senterpartiets framgång pekar mot att det kan bli en komplicerad regeringsbildning.

Den svenska socialdemokratins maktbesatthet har åtminstone två sidor. Å ena sidan är det bara makten som enkelt kan leverera resultat. Å andra sidan har maktinnehavet varit det instrument som kunnat användas för att bibehålla partiet som ett självklart statsministerparti. Annars kan det gå helt åt skogen, som vid valet av Håkan Juholt, S-partiledare mellan den 25 mars 2011 och den 21 januari 2012. I höst tillträder han som vårt lands ambassadör på Island.

Om man sätter in det svenska socialdemokratiska partiet i ett internationellt perspektiv finns där viktiga likheter med vad som händer på andra håll.

För det första är givetvis klassröstningen förmodligen nu en del av historien. I ett svenskt perspektiv handlar det bland annat om socialdemokratins oförmåga att släppa sin nostalgiska koppling till ett LO vars betydelse i det svenska samhället avtagit dramatiskt.

Ett litet, mycket exportberoende land kan inte låtsas som om post-materialismen vore en framgångsväg.

För det andra gjorde SAP aldrig något försök att närma sig den anglosaxiska tredje vägen-politiken. När man ser på Göran Perssons regeringstid finns det onekligen sådana reforminslag i politiken, men de varken försvarades eller förklarades som en offensiv framtidspolitik. Boken Den som är satt i skuld är icke fri: min berättelse om hur Sverige återfick sunda statsfinanser av Göran Persson (spökskrivare Peeter-Jaan Kask) som kom 1997 markerar hur defensiv politiken var. Här fanns ingen Tony Blair, ingen Bill Clinton. Ingen framtidsagenda. Ingen ansats att gå från klasstänkandet på LO till en genuin kontakt med den verkligt betydande delen av den fackliga rörelsen – tjänstemännen särskilt i Unionen.

För det tredje mötte SAP under Göran Persson en konflikt som är genuint omöjlig att hantera, nämligen spänningen mellan materialism och post-materialism. Socialdemokraternas allians med Miljöpartiet, har sin grund i Perssons gröna retorik, men ett litet, mycket exportberoende land kan inte låtsas som om post-materialismen vore en framgångsväg. Eftersom de borgerliga partierna i Alliansen också sökt sig i samma riktning i föreställningen att den politiska framtiden finns här, har det materialistiska budskapet i stället övertagits av SD med sin nationalism, anti-invandringspolitik och allmänt anti-islamska inställning.

SAP har en historisk roll som den svenska 1900-talsvälfärdens parti. Det var en ganska unik position, men i dag är den ett kapitel för historieböckerna, ett forskningsområde för statsvetare och andra forskare.

Den enda ljusglimten för Stefan Löfven är den svaga oppositionen.

Den enda ljusglimten för Stefan Löfven är den svaga oppositionen, men även om dess allmänna oförmåga skapar förutsättningar för en fortsatt Löfven-ministär, är det högst osäkert om detta på sikt kommer att leda till nöjda väljare.

Kanske kommer förnyelsen från andra håll. Det kraftfullt tilltagna svenska partistödet och den höga fyraprocentspärren i riksdagsval gör att svensk politik inte alls är så ombytlig som dansk (spärrgräns 2 procent och mindre generöst partistöd). Men på samma sätt som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kunde få in Ny Demokrati i riksdagen 1991 så är det inte osannolikt att nya partier kommer att dyka upp när riksdagen öppnas någon gång på 2020-talet.

Då kommer socialdemokratins era som det dominerande maktpartiet att vara över. Partiet kan mycket väl klyvas på samma sätt som väljarströmmen bort från partiet indikerat (både till V och SD och tidigare till M, nu kanske till C).

Socialdemokratins berättelse finns i historieböckerna, inte i morgondagens politiska centrum.