Samhälle Krönika
Socialdemokratisk kontroll är inte det samma som demokratisk kontroll
Magdalena Andersson talar om att ta tillbaka den “demokratiska kontrollen” över välfärden. Men att 20-åriga SSU-broilers inte längre får bestämma över människors vardag är inget nederlag för demokratin, skriver Fredrik Johansson.
I den regeringsförklaring som Magdalena Anderssons läste upp i riksdagen för snart en månad sedan hette det att ”Politisk vilja avgör. Det går att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden. Låt oss göra det.”
Uttrycket ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden” återkommer i tal och artiklar från den nytillträdda statsministern och från andra ledande företrädare för regeringspartiet. Det är ett högst medvetet ordval.
I det förra ledet, återtagandet av kontrollen, är det en uppenbar import från den brittiska Brexit-kampanjen. Ett försök att på samma sätt kapitalisera på en medborgerlig känsla av osäkerhet och just otillräcklig kontroll. I det senare ledet handlar det om att likställa de egna politiska ambitionerna med inte bara det som är bäst för medborgarna, utan med det som helt enkelt är legitimt. Om vi ska återta den demokratiska kontrollen så måste rimligen den nuvarande ordningen på något sätt vara odemokratisk, eller åtminstone inte tillräckligt demokratisk.
Påståendet att offentligt finansierad verksamhet som inte uteslutande utförs i offentlig regi inte skulle vara fullt ut ”demokratisk” – eller ens bortom demokratisk kontroll – är naturligtvis nonsens. Det är en övertalningsdefinition där man försöker framställa den egna uppfattningen som mer legitim än motståndarens.
Beslut fattade av politiska församlingar ska få övertrumfa elevers, föräldrars, patienters och boendes egna val.
Varje beslut som reglerar allt från det fria skolvalet till upphandlingar av äldrevård är fattade i god demokratisk ordning. Inte sällan med socialdemokratiskt stöd. Läroplaner, system för inspektion och uppföljning, regler för köer och antagning och så vidare, allt är ett utflöde av beslut fattade av valda politiker. Det råder redan demokratisk kontroll. Den ser inte ut på det sätt som Magdalena Andersson önskar, men det beror på att hon inte har tillräcklig makt för att göra det hon säger sig vilja. Också det är demokratisk kontroll.
Vad Magdalena Andersson menar – men inte säger – är POLITISK kontroll. Vilket är något helt annat. Att beslut fattade av politiska församlingar och av hennes regering återigen ska få övertrumfa elevers, föräldrars, patienters och boendes egna val. Ordvalet ”demokratisk kontroll” är därför också ett sätt att flytta frågan från en medborgerlig vardag – där den slutligen kommer att landa – till en konflikt mellan legitima beslut å ena sidan och manipulativa och illegitima krafter å den andra.
Det är en retorik på bekvämt avstånd från konsekvenserna av vad dess realiserande skulle bli.
En Göran Persson i tjugoårsåldern lutad över tygproverna är en slående symbol för hur samhället i många avseenden var organiserat.
På 1990-talet berättade Göran Persson – av skäl som inte var helt uppenbara, utöver att han antagligen ville visa på lång erfarenhet av att bestämma saker – hur han som SSU:are i Katrineholm hamnade i socialnämnden och att ett av de första beslut han ställdes inför var att välja gardiner till ett ålderdomshem. Man kan se framför sig tjänstemännen paradera fram olika tygprover och hur nämnden efter votering bestämmer sig för en storblommig variant med särskild god förankring i folkviljan.
Hur det hela egentligen utspelade sig vet vi inte, men en Göran Persson i tjugoårsåldern lutad över tygproverna är en slående symbol för hur samhället i många avseenden var och blev organiserat vid den här tiden. Hur åldringarna på hemmet ställde sig inför sina nya demokratiskt förankrade gardiner förtäljde inte historien.
Vilken roll makten över gardinvalet spelade vet vi väl inte, men däremot vet vi att detta var ett samhällssystem som under 1980-talet stelnade och alltmer kom att alienera människorna. Det är nu väldigt länge sedan, men det finns anledning att påminna sig om varifrån valfriheten och mångfalden i den offentliga verksamheten en gång kom ifrån. Den kom underifrån och från en djupt känd frustration hos medborgarna. ”Demokratisk kontroll” i meningen politisk kontroll hade ett medborgerligt och samhälleligt pris. Som systemet och ansvariga politiker till slut tvangs betala.
Läs också:
1985 tillsatte Ingvar Carlsson – som vid tiden bland annat uppbar den grandiosa titeln ”Framtidsminister” – en stor maktutredning som kom att arbeta under det högst omvälvande sena 1980-talet. När slutbetänkandet kom var utredningens kanske viktigaste slutsats att medborgarna uppfattade en växande vanmakt inför politiskt kontrollerade välfärdssystem.
Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ.
Det tidiga 1990-talets valfrihetsreformer genomfördes mot bakgrund av just denna ”tysta vanmakt”. Man fick inte bara välja sina egna gardiner, man skulle få välja sitt eget äldreboende.
Det demokratiska systemets legitimitet underminerades när medborgarna var fråntagna viktig makt.
Det var naturligtvis inte odemokratiskt eller ett uttryck för förlorad kontroll. Tvärtom fanns det en växande politisk insikt om att det demokratiska systemets legitimitet underminerades när medborgarna var fråntagna viktig makt över den egna vardagen, eller än mer: makten över viktiga beslut i livet.
Trettio år senare är valfriheten en integrerad del av den svenska välfärdsmodellen. 1980-talets relation mellan stat och medborgare på välfärdsområdet får betraktas som utesluten. Magdalena Andersson har i en rad sammanhang bedyrat att ”valfriheten är här för att stanna”. Men praktiken är en sak. Retoriken en helt annan. Därför ”demokratisk kontroll”.
Stefan Löfvens främsta bidrag till den svenska politiska kulturen var att högst medvetet och systematiskt ifrågasätta den parlamentariska oppositionens demokratiska tillförlitlighet och i slutändan dess legitimitet. Ingen svensk statsminister har i modern tid farit så vårdslöst med den demokratiska sammanhållningen i landet.
De socialdemokratiska försöken att definiera sin egen politik som den demokratiskt legitima och motståndet som demokratiskt suspekt fortsätter nu under Magdalena Andersson. Låt oss ta det för vad det är.
Socialdemokratisk kontroll är inte det samma som demokratisk kontroll. Att vi själva på ålderns höst – och ingen påläggskalv från SSU – får bestämma vilka gardiner vi ska ha är inget nederlag för demokratin. Lika lite att vi får välja skola åt våra barn eller vårdcentral.