Idéer Essä
Socialism är ännu mer av det dåliga med kapitalismen
Med jämna mellanrum återkommer drömmen om planekonomin, och idén att det borde vara enkelt att få en planerad ekonomi att fungera. I själva verket ger den nya boken Folkrepubliken Walmart en bra illustration till varför socialismen och planekonomin alltid kommer att misslyckas, skriver Mattias Svensson.
”Nu ska ni få höra en hemlighet: Företag planerar sin verksamhet, inte sällan på global skala. Alltså skulle planekonomi kunna fungera.” Så kan man kort sammanfatta argumentet i vetenskapsjournalisten Leigh Phillips och ekonomen Michal Rozworskis bok Folkrepubliken Walmart – Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen (Verbal, 2020).
Argumentet är gammalt, och var populärt under det progressiva uppsvinget decennierna efter sekelskiftet. Då verkade det som att företagen blev större och större i en utveckling som närmast av sig själv skulle kunna överlämna sig till det upplysta styre efter sociala målsättningar som planekonomin i marxisternas värld alltid förutsätts vara.
Mot detta invände ekonomer som Hayek och von Mises att kalkyler är omöjliga på central nivå.
Mot detta invände inte minst österrikiska ekonomer som Friedrich Hayek och Ludwig von Mises att kalkyler är omöjliga på central nivå eftersom så pass mycket relevant information går förlorad på vägen. Detta kom sedermera att demonstreras i alla kända försök att sjösätta en planekonomi. Men också av storföretag som under hyggligt fri konkurrens inte kunnat växa sig större och större, och som tappat marknadsandelar eller rentav gått i konkurs när andra varit snabbare att utveckla bättre och billigare varor och tjänster, som folk hellre velat lägga sina pengar på.
Mycket har ändå hänt sedan början av 1900-talet. Kanske kan argumenten för planekonomi formuleras mer pregnant och intresseväckande av dagens marxister? Till Karl Marx försvar kan ändå anföras att hans journalistiska instinkter drev honom att studera och fascineras av det kapitalistiska samhälle han också fördömde och bekämpade. Det gör honom intressant också för meningsmotståndare och för eftervärlden. En del av de som verkat i hans efterföljd har sina poänger, om inte annat som samhällskritiker.
Några sådana korn finns förvisso att plocka ur Phillips och Rozworskis bok. Att företag fungerar som ”öar av planekonomi” med ekonomen och ekonomipristagaren Ronald Coases institutionella term, är förstås inte den hemlighet författarna låtsas att det är. Företag kan växa genom stordriftsfördelar och låga transaktionskostnader och tjänar inte sällan på att internalisera sin kärnverksamhet.
Men frestelsen att leka marknad också där det inte passar har dykt upp emellanåt. Den statliga brittiska sjukvården har delats upp i beställare och utförare, precis som delar av den svenska, och resultatet har inte sällan blivit kostsamt och byråkratitungt. Även marknaden har sett liknande experiment. Anrika postorderföretaget och affärskedjan Sears prövade under några år på 2000-talet intern konkurrens mellan olika avdelningar – med katastrofalt resultat för helheten. Detta kontrasterar Phillips och Rozworski lustfyllt med hur Walmart förfinat sin planerade distribution över världen och gentemot andra företag, och på så sätt pressat kostnader och blivit marknadsdominerande.
Som argument mot marknader är det inte särskilt imponerande. Redan Hayek påpekade att konkurrensens funktion i en ekonomi är att under osäkerhet låta aktörer söka sig fram till de bästa svaren, som alltså är en mix av planerande och prissättning. När vi vet svaret på förhand så fungerar planering bättre, då är det bara slöseri att göra på olika sätt.
Mindre än vi tror är dock givet på förhand eller av en enkel modell.
Mindre än vi tror är dock givet på förhand eller av en enkel modell. Det mesta av produktions- och organisationsmetoder behöver ständigt prövas och omprövas. De privata inslagen bland utförare i en offentligfinansierad sjukvård har exempelvis som författarna konstaterar inte blivit så bra, men mer sammanhållna privata alternativ i form av reglerade försäkringsbolag på kontinenten har fungerat bättre. Och för alla verksamheter Walmart väljer att samordna finns minst lika många som de låter andra aktörer utföra för att det fungerar bättre. Samma sak med en teknikjätte som Amazon. Vad som tillåtit dem att växa är ju att de inte låter tillverka, eller ens köpa in och sälja, allt de distribuerar från sin plattform. De är ett globalt företag, men också ständigt omprövande och hårt nischade i vad de företar sig själva och vad de lämnar åt marknaden.
Läs också:
Folkrepubliken Walmart blir därför en påfallande tunn soppa vars huvudingrediens är marxistisk ordmagi. Vi sägs alla vara tvingade att arbeta för att inte svälta, men det är knappast fallet i moderna rika länder. Det är dessutom inte kapitalismens påfund att något behöver produceras innan det kan konsumeras, eller att vi behöver konsumera sådant som mat, kläder, boende och kommunikationer för att överleva. Denna produktion kan antingen ske genom att människor erbjuds lön eller andra belöningar för att producera för andras behov, eller att de kommenderas till det. Det senare är och kommer alltid att vara ett betydligt brutalare tvång och ge färre valmöjligheter.
Författarna utgår från att det borde vara enkelt att få planekonomin att fungera.
Efter elva kapitel är konturerna av den planekonomi författarna argumenterar för lika vaga och motsägelsefulla som dessförinnan. Å ena sidan utgår författarna, som alla anhängare av planekonomi i historien, från att det borde vara enkelt att få planekonomin att fungera. Teknik och datorkapacitet kommer att lösa informationsproblemet. Någon snubbe – det är precis som när någon uttolkar ”folkviljan” alltid en snubbe som vet hur man kan planera en ekonomi – menar att en ekonomi av Sveriges storlek låter sig planeras hjälpligt på två minuter. Visst låter det betryggande?
Å andra sidan är samma projekt så vagt att vi bara kan ana konturerna av den framtida ekonomin, och alla försök hittills att närma sig har gått om intet. Planekonomin kräver bland annat en helt ny människa, som författarna räknar med ska utvecklas av kapitalismens avskaffande. Hittills har som bekant alla kända approximationer ”saboterats” av människor som inte hållit måttet och drivits av lumpna egenintressen snarare än att besjälas av att få skapa åt det allmänna bästa. Jodå, samma bortförklaring dyker upp också i denna bok.
Och den centrala beslutsgången i planeringen av hela jordens sammantagna ekonomi, med ständiga krav på prioriteringar i bristsituationer ska den här gången, till skillnad från i alla tidigare försök som skapat tydliga hierarkier, ske demokratiskt och underifrån. Fråga inte hur, är du snäll.
Det finns ändå något talande i hur Phillips och Rozworski argumenterar för kapitalismens avskaffande och planekonomins införande. De bygger på det som förmodligen många skulle se som kapitalismens avigsidor.
De största av våra globala storföretag ska alltså stå modell, fast omfatta ännu mycket mer. Är det någon som tror att dessa gigantiska företag hade fungerat bättre om de försökte växa så att de samordnade allt under samma tak? Tanken om stordriftsfördelar i disparata företagskonglomerat av exempelvis biltillverkning, barnmatsproduktion och hotellverksamhet hade trots allt en kort storhetsperiod under 1970- och 1980-talen, men klarade marknadstestet ungefär lika illa som Sears interna konkurrens. Phillips och Rozworski nämner inte detta med en rad, precis som de hoppar över det mesta som skulle kunna tala emot deras tes.
Frågan är vad de tror skulle bli bättre. Knappast innovationerna, redan dagens storföretag är notoriskt tröga att ta till sig innovationer. Ta internet. Inga av de existerande datajättarna var till en början särskilt intresserade. Först när Netscape byggt sin browser uppdagades potentialen. Och eftersom Phillips och Rozworski vill avskaffa vinst och ekonomiska incitament ska vi ändå nämna att det var möjligheten att tjäna pengar som drev det snabba tillgängliggörandet av internet till folkflertalet. (Författarna gnäller typiskt nog bara på att marknaden inte försett glesbygden med uppkoppling, och ignorerar hur snabbt tillgängligheten spreds och nätet som vi känner det byggdes genom internets kommersialisering.)
Socialism är alltså tänkt som en stor, arrogant affärsjätte, fast helt utan alternativ.
Socialism är alltså tänkt som en stor, arrogant affärsjätte, fast helt utan alternativ. Då vet vi. Vidare nämner Phillips och Rozworski indexfonder och finansiell likriktning som en utveckling mot socialism. Det är en utveckling som också oroar marknadsvänner, exempelvis beskriven av Fredrik Erixon och Björn Weigel som ”grå kapitalism”, en förvaltning av pensionsfonder för kortsiktig avkastning enligt standardiserade modeller, som förvisso kan optimera och pressa priserna inom givna ramar, men blir mindre benägen till risktagande och innovativa språng. Även detta ordinerar alltså Phillips och Rozworski med extra allt.
Exemplen där planering har fungerat hämtar de för övrigt från krig och kriser, undantagstillstånd där det handlar om att få ett fåtal centrala funktioner att alls fungera hjälpligt, och parametrarna till sin natur blir få och stora. Ja, planering och kommandon kan vara en hjälp just i krig och kriser, men är av samma anledning inte särskilt utvecklande i normala tider och inte kännetecknande för perioder då mänskligheten eller ekonomin blomstrat. Ändå är det från sådana tider som socialister hämtar sina modeller.
Argumentet att den tekniska utvecklingen gjort ekonomisk planering lättare är också ett lättraserat luftslott. Ta det för ekonomier så centrala måttet BNP, bruttonationalprodukt, alltså värdet av vad som produceras i en ekonomi varje år. För all teknisk utveckling på senare år – eller rättare sagt delvis på grund av den – så är detta mått allt svårare att sätta ihop och kräver avancerade gissningar. Likaså pågår en debatt bland ekonomer om senare års fall i produktiviteten är ett mätfel eller inte . Kunskapen och förmågan att processa har ökat, men med detta också komplexiteten i moderna ekonomier.
Boken blir i slutänden bara alltför talande, både för varför socialismen och planekonomin alltid misslyckats hittills och att den är dömd till samma öde varhelst den kommer att prövas framöver. Socialismen är, också enligt marxistiska agitatorer, kapitalismens baksidor, fast rejält uppförstorade och utan alternativ.