Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Nyliberalismen krossade idén om den ofelbara staten

Nyliberalismen tycks ha ett oändligt antal liv. Trots att socialdemokratin försökt begrava den i decennier, återkommer den ständigt för att hemsöka rörelsen och ställa sig i vägen för visionerna. Adam Danieli konstaterar att anledningen till socialdemokratins obotliga plågor egentligen handlar om att sörja välfärdsstatens svagheter.

Milton Friedman tar emot Nobelpriset i ekonomi av kung Carl XVI Gustaf. Foto: AP Photo/Peter Knopp

Än en gång har den dödförklarats. När Magdalena Andersson i vad som måste beskrivas som ett desperat försök att elda igång S-väljarna och ta ljuset från regeringens hantering av pandemin gav en lång intervju till Dagens Nyheter konstaterade hon att coronakrisen innebär nyliberalismens död. ”Jag tror mycket väl att slutsatserna av 2020 kan bli dödsstöten mot den nyliberala eran”, menade Andersson, och lanserade sina visioner om att nu gå åt det motsatta hållet.

Hon ansluter till en stolt socialdemokratisk tradition som vi tidigare skrivit om på Smedjan, där man troget och fortlöpande förkunnar nyliberalismens död. Till griftetalare som Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson kan nu alltså även läggas Magdalena Andersson.

Oaktat frågan vad Andersson har drivit för linje under de senaste sex åren som finansminister, är nyliberalismen som trop i svensk debatt häpnadsväckande. Riksdagsledamöter trängs i dag på debattsidorna med statsråd och ungdomsförbundare för att förfasa sig över de fullständigt oreglerade marknadskrafterna i Sverige.

Socialdemokratins husorgan Tiden uttrycker sig tydligare än Andersson, och efterfrågar den starka statens återkomst som botemedel på det nyliberala moraset. LO-tankesmedjan Dagens Arena ägnar artikel efter artikel åt att obducera strömningen, som påstås ligga bakom allt i från rasism till arbetslöshet. Så rullar det på, år efter år. I ett land med världens största offentliga sektor, topposition vad gäller skattetryck, nästan 500 statliga myndigheter och ett av världens enda kvarvarande alkoholmonopol har under 40 års debatt ägnats mer tid åt detta icke-fenomen än i stort sett alla andra länder.

Frågorna pockar. Hur kommer det sig att så många hyser en sådan avsky mot en ideologi som uppenbarligen aldrig har gjort nämnvärda intryck och vars företrädare är försvinnande få?

Är det fråga om en faktisk oro för privatiserade vägar som spökar på Sveavägen 68? Är Andersson rädd för att polisen, som i Stephen Frys och Hugh Lauries berömda satir av Margaret Thatchers politik, snart ombildas till aktiebolag? Eller befarar man att nyliberaler, som Daniel Suhonen i en berömd och senare avpublicerad krönika i Aftonbladet uttryckte det, vill att fattiga ska dö, och snart kommer att skrida till verket?

Nej. Detta är och förblir fria fantasier. Några sådana reformer kommer aldrig att genomföras i Sverige. Det kan rimligen inte uppta tankekraft från vår tids ledande politiker. Det måste vara någonting annat som orsakar vänstern sådana fantomsmärtor. Något med själva ideologin som hotar det socialdemokratiska partiet, utan att för den del nödvändigtvis vinna inflytande direkt över politiken.

Liberalismens essens. Bild: Skärmbild av Aftonbladets ledarsida.

Motståndare växlar i sin karikering av nyliberalismen. Det är ömsom samhällshot, ömsom fars när någon påpekar att skatt faktiskt är stöld. Av de akademiker som givit sig in på att studera nyliberalismen, för det har blivit till något av en egen disciplin, verkar förvirring vara den enda gemensamma nämnaren. I stället för att försöka förstå verkar många av obducenterna ha anslutit sig till kören som använder begreppet som omskrivning för det allmänt oönskade. Det är synd – en allvarlig analys av innebörden skulle kunna hjälpa oss att förstå varför begreppet plågar socialdemokratin så svårt.

Nyliberalismen kan ur ett statsvetenskapligt perspektiv sägas ha tre delar. De ämnar alla att, som det brukar heta, knyta an till en ursprunglig förståelse av liberalismen med udden riktad mot den politiska makten. Bjälklaget består av ett förnyat intresse för naturliga rättigheter, en kritik mot makroekonomiska teser om blandekonomi och – vilket ofta förbisetts – en mikroekonomiskt baserad kritik mot socialstaten och dess kvävande verkan. Dessa idéer sammanstrålar under sent 1970-tal och befruktar varandra.

Nyliberalismens filosofiska fixstjärna i den europeiska kontexten blev den amerikanska professorn Robert Nozick. Till skillnad från i USA, där naturrättsliga resonemang länge varit en naturlig del av det borgerliga offentliga samtalet och inte minst kommit att förknippas med den excentriska Ayn Rand, var Nozicks tankegångar främmande för den europeiska efterkrigspubliken.

Anarchy, state and utopia blev en av världens mest otippade kioskvältare när den 1974 på allvar tog ett nytt grepp i frågan om hur ett samhälle med naturrättsliga axiom faktiskt kan fungera. Om vi tar rättigheter på allvar, vad är politikens roll och gränser? Det sägs att Nozick omvändes på äldre dagar, men Pandoras ask stod alltjämt öppen. Boken har sålt i miljontals exemplar och översatts till dussintals språk.

Den makroekonomiska teoribildningen förknippas kanske mest med Milton Friedman och hans monetaristiska tankegångar. Enligt Friedman är idéer om full sysselsättning och stabiliserande finanspolitik inte realistiska, utan staten bör inrikta sig på att till att hålla en stabil mängd valuta tillgänglig för marknaden. Finanspolitiken ska, till skillnad från penningpolitiken, vara mer passiv och statens finanser omgärdas av strikta tyglar. 1970-talets stagflation var i grunden resultatet av en stat som levde över sina tillgångar.

Dessa två tankeströmningar har mött olika öden. Den första är fullständigt bortglömd. Rättigheter åberopas kanske mer än någonsin, men det sker sällan i Nozicks anda.

Den andra, däremot, är fullständigt normaliserad. Även inbitna socialdemokrater ansluter sig i dag till hyllningskören av det finanspolitiska ramverket och den oberoende, inflationsbekämpande riksbanken när Daniel Suhonen går till sin årliga attack. Inte ens inom socialdemokratin är full sysselsättning längre ett mål att ta på allvar. Man har pragmatiskt anpassat sig till de nya ekonomiska insikterna, som lyckats ta samhället ur inflationsproblem, räntekriser och lågtillväxt.

Den tredje tankeströmningen kan dock varken glömmas bort eller anammas.

När James Buchanan och Gordon Tullock, båda förmenta nyliberaler, på 1960-talet publicerade skriften The calculus of consent var det början på en ny syn på staten inom nationalekonomin, och kanske inom den politiska teorin överlag. Buchanan, senare mottagare av Nobelpriset i ekonomi, brukar betraktas som fader till public choice-skolan, som anlägger ett avidealiserat perspektiv på det offentliga.

Demonstration mot att Milton Friedman får priset i ekonomi utanför Vetenskapsakademien. Foto: Ragnhild Haarstad/SvD

”Politics without romance” var också beskrivningen på angreppssättet han använde sig av för att på ett bättre sätt kunna förklara de misslyckanden och åkommor som välfärdsstaten drogs med, och i förlängningen bättre förstå svårigheterna med att fatta kollektiva beslut. Skolan grundar sina analyser på vissa antaganden om att alla människor, såväl väljare som politiker och byråkrater, har egenintressen. De vill nå egna – och olika – mål. I fallet med byråkratin har dessa ofta att göra med större resurser och inflytande. I ett komplext samhälle ger byråkraternas expertis och svag styrning från politiken goda förutsättningar för en byråkrati med enorm makt över politikens innehåll.

Politiker å sin sida är kraftigt begränsade i sitt handlande av lojaliteter till väljare och särintressen som får dem omvalda och som därför får ett oproportionellt inflytande. De måste koncentrera förmåner till dessa och sprida ut bördorna på många. När staten växer och konstitutioner inte sätter stopp blir förmånliga regleringar och ekonomiskt stöd allt viktigare för invånarna, och människor blir rent seekers, alltså förmånssökare.

Byråkrater och politiker agerar också utifrån mycket begränsad information, och beslutsfattandet försvåras därtill av att människor ändrar sitt beteende efter nya förutsättningar. Sammantagen är det offentliga en koloss på lerfötter, där incitamenten inte sällan är riktade tvärt emot vad väljare människor menar sig rösta på.

Välfärdsekonomer fram till 70-talet, med John Maynard Keynes som främsta exempel, hade knappt intresserat sig för den offentliga sektorn som aktör. När man gjorde det hade det främst varit i termer av uttryck för en enhetlig politisk vilja som kan fatta välinformerade beslut för samhällets bästa. Om man, som Buchanan och Tullock, i stället utgår från realistiska förutsättningar nås helt andra slutsatser.

Staten kan, oavsett vem som styr den, inte längre ses som alltigenom god. Politisk makt är inte nödvändigtvis uttryck för allmänviljan och resultatet av denna makt är högst osäker, även för dem som innehar den. Politiker och byråkrater är inte mer kompetenta, ädla eller allvetande än människor i allmänhet, och invånare inte hur böjbara som helst inför dem. Politiken har begränsningar.

Resultatet av statens felbarhet kallar skolan för politikermisslyckanden – en omdiktning av det mer populära begreppet marknadsmisslyckanden. Typiska exempel är när politiker, av taktiska skäl eller av ren okunskap, ger privilegier till vissa grupper, höjer skatter på sådant man sedan subventionerar, låser sig vid misslyckade system eller av olika skäl uppmuntras till att fatta samhällsekonomiskt olönsamma beslut. Vi ser i dag sådana misslyckanden i allt i från EU:s jordbrukspolitik till svenska infrastruktursatsningar, LSS, hyresregleringar och väntetider till cancervården.

Det finns grundläggande incitamentsproblem inom byråkratier och i offentligt beslutsfattande som ingen reform, kommission eller utredning kan rå på. De växer med samhällets komplexitet. Buchanans råd var att sluta se staten som en utomstående operatör, och i stället se den som en aktör bland andra, med både styrkor och svagheter. Det var, märkligt nog kanske vi tänker i dag, banbrytande att se hur goda ambitioner inte räcker för att lösa många samhällsproblem.

Budskapet frontalkrockar med det socialdemokratiska evangeliet som förkunnar att välfärdsstaten med rätt beslutsfattare kan befria människor från de irrationaliteter och brister som man hävdar plågar ett fritt och kaotiskt samhälle. Genom kollektiva beslut skulle vi nå högre ideal, goda prioriteringar och större frihet för människor – vilket nu visar sig vara minst lika sårbart som alternativet. På vissa områden är politiskt beslutande rent av förödande.

Plötsligt fanns ett sätt att knyta ihop förlusttyngda statliga bolag, stelbenta regelverk, långa köer, byråkrati och maktlöshet bland medborgaren med sönderreglerade marknader, korporativism, särintressen och övertro på politiker. Trots att män av ädlaste halt styrt Sverige sedan Hedenhös, kunde nyliberaler peka på hur all lagstiftning, alla monopol och alla skattepengar hade en baksida som kväste grundläggande mänskliga drivkrafter – utan att kunna komma i närheten av de högtflygande visionerna. Det är att hålla upp en spegel för den socialdemokratiska staten, och visa bjälken i det egna ögat. I gengäld får varje förslag om att anpassa politiken till svårigheterna med kollektivt beslutsfattande benämningen nyliberalism, en term som får nästan oändligt omfång.

Att som socialdemokrat angripa nyliberalismen är inte att angripa en politisk rörelse. Det är att beklaga sig över de åkommor som oundvikligen plågar välfärdsstaten – de som står i vägen för evangeliets förverkligande. Köer, mellanchefer, felprioriteringar. Av de ljuva drömmar som Monica Zetterlund sjöng om återstår i dag inte mer än hägringar.

Nyliberalismen krossade aldrig den socialdemokratiska socialstaten, men väl de illusioner som den vilade på. Hur många utfall man än gör, kan man nämligen inte kasta av sig kunskapen om välfärdsstatens inneboende tillkortakommanden. Därför kommer nyliberalismen aldrig att dö – utan för evigt hemsöka socialdemokratin.