Socialismen är (fortfarande) inte död
Även om Stefan Löfven just nu verkar sitta tryggt på sin partiledarpost, borde partiets historiskt dåliga valresultat framkalla en debatt om Socialdemokraternas väg framåt. Detta skapar risk för interna falangstrider. För borgerliga väljare och politiker är det lätt att tänka sig att en seger för vänsterfalangen skulle göra Socialdemokraterna ointressanta för många väljargrupper, men det som nu pågår i Storbritannien tyder på motsatsen.
Det kan inte ha gått någon förbi att den politiska kartan i Storbritannien håller på att ritas om fullständigt. Medan Theresa May lappar och lagar efter bästa förmåga i sitt konservativa parti som är fullt av bittra inre stridigheter, inte minst om hennes egen position som partiledare, fortsätter Labour att störta vänsterut i högsta hastighet.
I slutet av september samlades Labour, som med sina runt 540 000 medlemmar är Storbritanniens överlägset största parti sett till medlemskap, för att hålla partistämma i den gamla industristaden Liverpool. Medan partiledaren Jeremy Corbyn tidigare sågs som en politiskt omöjlig vänsterradikal, ses han nu som en inte helt osannolik framtida premiärminister. Surret om ett potentiellt nyval blir mer och mer framträdande ju fler misslyckanden Theresa May stöter på i Brexitförhandlingarna, och i opinionsmätningarna är det i stort sett dött lopp mellan de två stora klassiska partierna. Detta märktes också på Labours partikongress, där lobbyister var en mycket vanligare syn än på tidigare kongresser under Corbyns partiledarskap. Som Corbyn själv uttryckte det i sitt avslutningstal är alla välkomna till den brittiska politikens nya mainstream.
Labour har under Corbyns ledarskap lagt fram det ena radikala förslaget efter det andra, där åternationaliseringen av elektricitet, järnvägar och andra basindustrier är ett av de förslag som fått mest uppmärksamhet. Medan svenska medier under kongressen framför allt fokuserade på Labours interna debatt om Brexit, lanserade partiet ett annat förslag som låter väldigt bekant för den svenska publiken. Förslaget innebär att alla företag med fler än 250 anställda gradvis ska överföra ägandeskapet till sina anställda, upp till tio procent. De anställda ska sedan få årliga utbetalningar av företagets vinst, och ha valda representanter i företagets styrelse. En slags löntagarfonder light, alltså.
Medan traditionella socialdemokratiska partier visserligen håller på att implodera, stiger andra vänsterrörelser snabbt fram i deras ställe.
Partistämman röstade också igenom nya regler för partiledarnomineringar, vilka gör det lättare för Corbyns falang att hålla kvar sitt grepp om partiet även efter hans avgång. Partiets vänstersväng visar med andra ord inga tecken på att avta. Mätningar visar också att partiets popularitet inte endast är en Corbyn-effekt – Corbyns politiska förslag är faktiskt betydligt mer populära än partiledaren själv.
Samtidigt ser vi i flera europeiska länder att medan traditionella socialdemokratiska partier visserligen håller på att implodera, stiger andra vänsterrörelser snabbt fram i deras ställe. Jean-Luc Mélenchons framgångar i Frankrikes presidentval är ett sådant exempel. Även Vänsterpartiets framgångar i vårt eget riksdagsval faller in i detta mönster. Flera av dessa partier har Labours Jeremy Corbyn som inspirationskälla.
Riskerna med ett traditionellt socialdemokratiskt parti i kris, där en aktivistisk vänsterfalang driver partiet mot marknadsfientlig politik (även om falangen här delvis råkar bestå av ett annat parti) är redan tydliga i Sverige och ska inte underskattas. En läckande och desperat socialdemokrati kan lätt kastas in i en falangstrid där vänstern vinner övertaget i många år framåt.
Det kan tyckas absurt att behovet finns, men svenska frihetsvänner kan behöva ta en titt på britterna och påminna sig om att socialismen, trots allt, inte är död.