Socialtjänstlagen – snart ett minne blott?
Att kulturkrockar blir så påtagliga mellan invandrare från klansamhällen och just socialtjänsten är inte konstigt. Att någon annan än släkten löser sociala problem anses djupt provocerande. Det är en uppfattning som börjar bli så förekommande i Sverige att den underminerar den svenska socialtjänstlagen.
Sverige har aldrig haft någon planering och beredskap för hur man ska möta människor som kommer från samhällen där inte staten, utan familjen, är tryggheten. Allra tydligast blir det när det kommer till socialtjänsten.
Förra veckan demonstrerade uppåt 150 personer utanför socialnämndens lokaler i Angered mot att en pojke är har omhändertagits av socialtjänsten. Det speciella med denna händelse är att demonstranterna var en stor släkt. Det som förenar individer i protesttåg är normalt idéer eller någon sorts gemensamt engagemang. Blodsband brukar inte vara den gemensamma nämnaren.
Denna gruppering i Angered har varit omskriven tidigare i svensk press, oftast beskriven som en klanbaserad organisation där många individer är dömda för allt från ringa till allvarliga brott – övergrepp i rättssak, narkotikabrott, mord. Polisen anser att de ligger bakom en stor del av brottsligheten i Göteborg.
Den omhändertagna pojken som är en del av den här släkten med rötter i Mellanöstern har av socialtjänsten ansetts fara illa hos sin familj. Familjen ställer sig helt oförstående till att han omhändertagits.
Det är förhållandevis vanligt att hela släkter protesterar mot beslut som socialtjänsten fattar.
När jag arbetade i Rosengård beskrevs socialtjänsten av många invandrare som ondskans myndighet. Inte sällan kunde jag höra konspirationsteorier om att myndigheten omhändertog barn på grund av familjens religion, etnicitet eller hudfärg. Skräcken för socialtjänsten var monumental bland många etniska grupper. Till en början kunde jag inte förstå varför. Tills poletten trillade ner – de hade ingen erfarenhet av en stat som man känner generell tillit till.
Dessutom förstod jag senare att familjebaserade samhällen är en ersättning för staten och nästan allt som någorlunda vettiga stater stater har. Skatter, socialförsäkringar och rättsskipningssystem finns också i klanbaserade samhällen, om än organiserade på annat sätt och på andra grunder.
Och socialtjänstens medarbetare förstår sällan, tycks det som, varför inte bara mamman och pappan som fått sitt barn omhändertaget är upprörda, utan fallet även engagerar många mer eller mindre avlägsna släktingar.
Någonstans finns det en brytpunkt där en stat inte kan upprätthålla en lag eftersom inte tillräckligt många förstår och erkänner den.
Sällan blir krocken mellan klan och stat så tydlig som när det kommer till ärenden som socialtjänsten handskas med. De som lever i en klankultur är vana vid att släkten tar hand om sociala problem precis som den löser konflikter och skipar rättvisa.
Vi har kunnat läsa om barn som skickas på uppfostringsresor, barn som tas ur den svenska skolan och skickas till en annan del av släkten som anses bättre lämpad att uppfostra barnen. På somaliska finns det ett begrepp för detta – dhaqan celis. Dhaqan betyder kultur, celis återförande. Alltså: återförande till kulturen. Utifrån ett statscentrerat perspektiv kan man förstå dhaqan celis som klansamhällets motsvarighet till socialtjänstens LVU, Lagen om Vård av Unga.
Barnet tas ur sin ursprungliga miljö, som man anser skadlig, och förs till människor som anses ha bättre förutsättningar att föra barnet på rätt bana. Skillnaden mellan stat och klan är att det i det förra fallet är en speciell profession som inte har några personliga band till familjen som återuppfostrar; i det andra fallet är det en annan del av släkten som utför uppdraget. När människor kommer från kollektivistiska och familjebaserade organisationsformer och möter en stat med opersonliga myndigheter uppstår ofrånkomligen en kulturkrock. Är man uppväxt i ett klansamhälle upplevs det som en djup provokation att staten tar en medlem ur gruppen i syfte att föra barnet på rätt väg.
Även om vi sällan läser om det i nationell svensk press är det förhållandevis vanligt att hela släkter protesterar mot beslut som socialtjänsten fattar. Ju mer vanligt det blir, desto mer tappar socialtjänstlagen sin legitimitet. Någonstans finns det en brytpunkt där en stat inte kan upprätthålla en lag eftersom inte tillräckligt många förstår och erkänner den, utan bryter mot den. Jag undrar om vi inte snart är där.