Spontan ordning vinner alltid över central styrning

Den klassiska science-fiction-trilogin The Matrix når sitt klimax i form av mötet mellan auktoritär kollektivism och normbrytande individualism. Berättelsens antagonist, den auktoritäre agenten Smith, gestaltas i form av ett datavirus, vilket assimilerat allt annat liv och förvandlat det till kopior av sig själv. Smith besegras först efter att han försökt assimilera berättelsens individualistiske protagonist Neo – som sedan förgör Smith inifrån. 

Smiths auktoritära kollektivism gick ytterst under på grund av att hans självvalda likriktning berövade honom förmågan att förstå avvikande perspektiv, gestaltat i form av Neos val av oförutsägbarhet och frihet framför ordning och konformism.

Vi måste snabbt avskaffa alla val eftersom vi inte har tid.

Konflikten mellan ordnad konformism och frihetligt kaos löper som en röd tråd genom hela mänsklighetens historia – vilket uttryckts i såväl populärkultur, religiös symbolik och i form av olika rivaliserande politiska system. Den brännande klimatfrågan utgör ett samtida exempel på detta, där eskatologiska övertygelser både föranlett totalitära rop på ”snabbt avskaffa alla val” eftersom vi inte har ”tid att hålla på och käbbla mellan partierna” (Den miljöpartistiske Europaparlamentarikern Pär Holmgren, citerad i Magasinet Neo, 2009) – såväl som storskalig privat innovationsbenägenhet riktad mot koldioxidoptimering av världsekonomin.

Ett motsvarande historiskt exempel är hur den medeltida kristendomens individuella frälsningsbehov stod i konflikt med sin tids auktoritära maktutövande. I boken The Christian Basis Of Secular Values (2018) beskriver teologen Theo Hobson hur kristendomens individfokus gradvis sekulariserades och kom att utgöra en stomme för både den protestantiska reformationen och för renässanserans humanism – något som i sin tur drev fram samhällsförändringar i riktning mot självägande och individuell autonomi.

Nationalekonomen Deirdre McCloskey beskriver i The Bourgeois Virtues (2006) hur samvetsgrannhet och affärsmannaheder genom egennytta växte fram i dessa protestantiskt individualiserade folklager – vilket dygdmässigt beredde marken för övergången från feodalism till självägande. Detta individuella ägande ledde till att avkastningen på åkermark tredubblades mellan 1500 och 1750 – vilket i sin tur skapade förutsättningar för den industriella revolutionen.

Det var alltså individualism och egenintresse – båda otillbörliga laster enligt den då rådande kulturen – som skapade den moderna välståndskulturen. Det utfärdades inget statligt edikt rörande hur dess dygder borde se ut, eller för hur kulturen borde utvecklas. En auktoritärt förvaltad enhetskultur hade istället riskerat att blockera Europas utveckling mot ett friare och rikare samhälle.

Ingen frihetlig individualist föreställer sig människan som ett kulturellt neutrum, som om hon plötsligt trillat ned från månen utan någon relation till sin omgivning och uppväxt. Däremot äger inte kulturen människan, och har ingen rätt att betvinga henne. Utan möjligheten att lämna oönskade gemenskaper hade varken reformationen eller själväganderefomerna kunnat genomdrivas.

Den gemenskap som inte kan väljas är i bästa fall meningslös

Den gemenskap som inte kan väljas är i bästa fall meningslös. För att kärlek och gemenskap ska vara meningsfull måste den väljas av människor med ett autentiskt engagemang. Vad är det värt att enas under flagga, kyrka och konung under tvång, om uppslutningen grundas i ett outtalat hot om statsmaktens våld? Den yttersta formen av tvingande gemenskap och kulturlojalitet uttrycks just nu med pervers tydlighet i form av det totalitära Nordkorea.

Både kultur och dygder degenererar till karikatyrer av sig själva i samma stund de betraktas som statiska storheter istället för dynamiska fenomen. Problemet är inte kulturens innehåll eller vilka dygder den betonar – utan varifrån de kommer.

Den konservative filosofen och författaren Roger Scruton sätter fingret på detta problem i sin bok How to be a conservative (2014): ”Top-down government breeds irresponsible individuals, and the confiscation of civil society by the state leads to a widespread refusal among the citizens to act for themselves.”

Scruton betraktar istället det fria civilsamhällets nedifrån-upp-kultur som önskvärd: ”It is in the family, in local clubs and societies, in school, church, team and university that people learn to interact as free beings, all taking responsibility for their actions and accounting to their neighbours.”

En motsvarande tankefigur uttrycks i Markus Uvells bok Bakslaget (2018), där statsmakten med en uppifrån-ned approach beskrivs påtvinga det svenska folket en kulturradikal och progressiv doktrin som nu i allt högre grad möter motstånd från civilsamhällets nedifrån-upp värderingar.

Lösningen på denna konflikt är alltså inte, om man ska tro Scruton, att behålla statsmaktens ambition att fostra folket och bara byta ut doktrinens innehåll  – utan att istället släppa fram civilsamhällets organiskt framväxande nedifrån-upp-kultur.

Läs också:

Kollektivismen blir inte bättre när den är konservativ

Henrik Jönsson

Demokratisk stabilitet kräver hederliga politiker

Alice Teodorescu Måwe

En företagsekonomisk illustration av nedifrån-upp-perspektivets förtjänster är den för många politiker svårgripbara skillnaden på begreppen pro market och pro business.

Att vara pro-business uttrycker statsmaktens uppifrån-ned-perspektiv applicerat på näringslivet, såtillvida att man önskar försvara utvalda företags intressen – till exempel genom att uppvakta dem juridiskt och ekonomiskt. Detta är populärt bland politiker eftersom det är publikfriande: företagen som uppvaktas blir nöjda, man kan säga sig ”rädda arbetstillfällen” och upplevs försvara ett ordnat och konformistiskt status quo.

Att vara pro-market representerar civilsamhällets nedifrån-upp-perspektiv, vilket innebär att man sätter marknaden som helhet före de redan etablerade företagen. Detta innebär att man prioriterar förutsättningarna för innovation och förnyelse i högre grad än existerande verksamheters intressen.

En pro-business-hållning kan kritiseras på exakt samma grunder som Scruton kritiserar uppifrån-ned-kulturen: det befrämjar oansvarigt företagande, och det skapar drivkrafter för att låta staten ombesörja verksamhetens överlevnad istället för företagsledningen – vilket finanskrisen 2008 plågsamt skildrade under parollen ”too big to fail”. På samma sätt kan Scrutons nerifrån-upp ideal även tillämpas på pro market-perspektivet: det är de lokala småföretagen som tillsammans med sina anställda som lär sig att ta ansvar för civilsamhället och därigenom drivs att utveckla de produkter och tjänster som verkligen efterfrågas.

Att företag begår misstag, konkurreras ut eller går under kallades av den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter för ”kreativ förstörelse” – en nödvändig förnyelseprocess där företag som inte lyckas upprätthålla sin relevans går under och blir till mylla ur vilken nya, mer livskraftiga verksamheter kan spira.

Denna kreativa förstörelse finner sitt syfte och sin legitimitet i det frivilliga utmanandet av ett status quo på både det kulturella och entreprenöriella planet. Möjligheten att lämna en existerande gemenskap för att upprätta nya förutsättningar är nämligen vad som karaktäriserar både det värdeskapande, innovationsdrivande näringslivet och vad som möjliggör en livskraftig, utvecklingsbenägen kultur.

Valet står inte mellan att behålla det som är bekant och att förändras – utan mellan att förändras och att dö.

Detta är inte att ringakta den existerande kulturens betydelse, utan att – med Isaac Newtons ord – ”ställa sig på giganternas skuldror” för att hjälpa sina medmänniskor att ta nästa steg i denna kulturs utveckling.

Ambitionen att med politiska medel försöka bevara ett uppfattat önskad kulturtillstånd blir således som att försöka frysa en bildruta i en pågående film under förevändningen att dess bildkomposition är fulländad. Utan att rikta kritik mot denna bildruta i sig berövar denna attityd folket möjligheten att fortsätta följa den rörliga och levande berättelsen.

Den franske ekonomen Frédéric Bastiat formulerade det hela elegant redan 1850 i sin skrift Det man ser och det man inte ser (2021). Det är möjligt att se resultatet av enhetlig styrning uppifrån och ned – men man ser inte alla de lösningar, arbetstillfällen och innovationer som uteblir på grund av att civilsamhället berövats sin självständighet och autonomi.

När mobiltillverkaren Nokias dåvarande VD Olli-Pekka Kallasvuo 2008 kallade Apples Iphone för en ”nischprodukt” vilken han inte ville ”vidröra ens med en tre meter lång käpp” ställdes denna skillnad på sin spets: valet står inte mellan att behålla det som är bekant och att förändras – utan mellan att förändras och att dö.

Ytterst döms nämligen den som är oförmögen att förstå värdet i ett avvikande perspektiv till samma öde som agenten Smith: stagnation och utplåning.