Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Kollektivismen blir inte bättre när den är konservativ

Dagens samhällsproblem beror inte på den så bespottade marknadsliberalismen, utan på den aktivistiska kollektivism som likväl föreslås som lösning. Att möta ont med ont hjälper ingen – oavsett om paketeringen är vänsteridentitär eller konservativ, skriver Henrik Jönsson.

Den sedelärande bröderna Grimm-sagan ”Fiskaren och hans fru” är en berättelse om girighet, högmod och fall. En fiskare fångar en magisk flundra, som i utbyte mot att återfå sin frihet uppfyller allt fler av fiskarens hustrus hisnande önskningar. Flundran ersätter först parets fiskestuga med en villa, sedan villan med ett slott – men ytterst blir hustruns krav så orimliga att den magiska fisken fråntar dem allt välstånd den skänkt dem, och återbördar både fiskaren och hans hustru till deras påvra fiskestuga igen.

Denna berättelse skulle kunna vara en skildring av den politiska aktivismens relation till marknadsliberalismen. På ett outtröttligt sätt har nämligen den fria marknaden fortsatt att skänka ökande välstånd – och samtidigt tillgodosett de allt mer esoteriska önskningar som ideologiskt motiverade politiker ställt på den. Men som sagan om fiskaren lär oss, riskerar högmodig vårdslöshet ytterst att fördärva även det mest robusta välståndsskapande.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, lär oss bröderna Grimm. Hur hårt kan marknadsekonomin pressas innan den brister? Illustration: Alexander Zick (1845–1907).

Ett aktuellt exempel på denna typ av destruktivt högmod uttrycktes i form av föreställningen om Sverige som en ”humanitär stormakt”, vilken grasserade för ungefär ett halvt decennium sedan. Marknadsliberalismens sociala, ekonomiska och kulturella framgångar togs vid denna tidpunkt som intäkt för att Sverige hade gränslös förädlingskapacitet, och förmåga att transformera ett obegränsat antal fattiga nyanlända till högproduktiva skattebetalare.

På grund av denna segerrusiga övertygelse förhävde sig många moraliskt äregiriga politiker, och offrade både konsekvensanalyser och kostnadsprognoser på den humanitära stormaktens altare.

Konsekvenserna av detta är nu lika väldokumenterade som besvärande, och den kulturella pendel som i liberalismens namn drivits ut i en ideologisk extrem hotar nu att svänga tillbaka med sådan kraft att den riskerar att slänga ut barnet med badvattnet.

Dessa problem orsakades lika lite av individualism som de kan korrigeras med kollektivism.

Det är nämligen den individualistiska marknadsliberalismen som nu ges skulden för den humanitära stormaktsambitionens sociala, ekonomiska och demografiska konsekvenser. Detta uttrycks i form av kollektivism: antingen i form av socialistiska krav på inskränkningar av frihet och äganderätt – eller i form av konservativa krav på kulturell styrning mot enhetliga och värdekonservativa ideal.

Impulsen att vilja stärka Sveriges allt sämre fungerande förvaltning av allt från skolor till ordningsmakt är förvisso sund, men också missriktad – för dessa problem orsakades lika lite av individualism som de kan korrigeras med kollektivism.

***

Sveriges mycket hastiga välståndsutveckling under 1900-talet kan huvudsakligen tillskrivas den gripenstedska näringsfrihetsreformen från 1864. Sverige var vid denna tidpunkt ännu en agrar ekonomi, vilken styrdes genom en närmast skråliknande byråkrati. Efter näringsfrihetsreformen kunde svenskarna för första gången helt självständigt välja vad de ville arbeta med, upprätta bolag och ansöka om bankkrediter. Detta ledde till ett uppsving utan motstycke i svensk ekonomisk historia, och etablerade flera ännu produktiva företag som ASEA, SKF, Ericsson, Volvo, Aga och Electrolux. Dessa innovationsdrivna företag skapade tusentals nya kvalificerade arbeten och genererade storskaliga exportintäkter för den svenska ekonomin.

Johan August Gripenstedt. Akvarell av Fritz von Dardel. Källa: Nationalmuseum.

Det var marknadsliberala reformer som skapade det moderna Sveriges välstånd och rikedomar. Ändå är det nästan uteslutande marknadsliberalismen som beskylls för landets politiskt förvållade samhällsproblem – och den individcentrerade kapitalismen framhålls nu som en huvudfiende av allt fler röster till både höger och vänster.

Den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter lär på 1940-talet ha besvarat frågan ”Tror du på kapitalismen?” med orden ”Ja, men inte på dess framtid.” Schumpeter ansåg nämligen att kapitalismens välståndsökningar skulle ge upphov till en allt större grupp lågpresterande men högutbildade tjänstemän – vilka ytterst skulle avveckla det värdeskapande system som finansierat deras egen framväxt.

Den individcentrerade kapitalismen framhålls nu som en huvudfiende av allt fler röster till både höger och vänster.

I boken Capitalism, Socialism and Democracy från 1942 beskriver Schumpeter denna tjänstemannaklass utförligt. De kommer att betrakta sig själva som ”kritiker” av den rådande samhällsordningen, och kommer att varna för ”faror” och ”orättvisor” med kapitalism och individualism. De kommer att betrakta sig själva som ”de svagas” beskyddare, och i sinom tid kommer de att utgöra en majoritet inom statsförvaltningen, medierna och inom utbildningssystemet. Det vill säga att de inte längre behöver avlönas av marknaden, utan av de enorma offentliga medel som näringsliv och hårt arbetande människor inom produktiva sektorer ställt till deras förfogande.

Schumpeter förutspådde att kapitalismens välståndsökningar skulle ge upphov till en allt större lågproduktiv men högutbildad moralisk tjänstemannaklass – som ytterst skulle avveckla det värdeskapande system som finansierat deras egen framväxt. Foto: Jessica Gow / TT

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Schumpeters beskrivning av kapitalismens undergång och 2000-talets socialliberala politiker och opinionsbildare – men att uppfatta dessa aktivister som representanter för Gripenstedts innovationsdrivna marknadsliberalism är ett ödesdigert misstag. För vänstern är marknaden intrinsikalt förkastlig, eftersom den bygger på individuella prestationer snarare än på kollektiva beslut – men även från konservativt håll betraktas marknadens nödvändiga individfokus som en kulturellt splittrande kraft vilken måste bekämpas.

***

Konservatismen utgör i sin bästa form ett sävligt motvärn mot aktivistiska kulturradikaler av alla schatteringar, eftersom man förordar återhållsamhet med drastiska ambitioner att omdana samhället, och i stället företräder ett organiskt och varsamt framåtskridande.

Det är därför angeläget att konservatismen i den rådande situationen – vilken länge präglats av relativt extrema aktivistiska ideal – försvarar just denna förnuftstradition och inte faller för frestelsen att bli den existerande aktivismens högermotsvarighet. Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att påtvingas veganism av klimatskäl och att påtvingas nationalsången av patriotiska skäl – eftersom båda bygger på tvång.

Läs också:

Detta är dock ingen kritik av de mänskliga behovet av gemenskaper. Redan Aristoteles beskrev människan som ett ”politiskt djur”, ett tema som barockpoeten och prästen John Donne 1623 uttryckte med orden:

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten.

Den bärande skillnaden mellan kollektivism och gemenskap är att den första påtvingas människor, medan den andra väljs. Oaktat hur behjärtansvärt uppsåtet än må vara blir ofrivilliga gemenskaper lätt mycket otäcka, som när identitetspolitiker plötsligt tillskriver halva befolkningen en potentiell ”toxisk” våldtäktsbenägenhet, eller när rasister angriper hela folkslag utan hänsyn till individuella gärningar.

Det är ingen principiell skillnad mellan att påtvingas veganism av klimatskäl och att påtvingas nationalsången av patriotiska skäl.

Som filosofen John Stuart Mill uttryckte det i sin avhandling On Liberty: ”En förutsättning för mänsklig lycka är att hon själv valt hur hon vill leva sitt liv.”

Denna autonomi representerar inte en atomiserad individualism utan samhörighetskänslor, men betraktar människan som en kompetent varelse som är förmögen att självständigt utveckla sin identitet för att ingå i de gemenskaper hon finner meningsfulla.

Auktoritära gemenskapers baksida uttrycks i form av polarisering och bristfälligt personligt ansvarstagande. Detta exemplifierades förtjänstfullt genom historieläraren Ron Jones experiment ”Tredje vågen” 1967. Experimentet var ett försök att förklara den folkliga uppslutningen kring tredje rikets fascistiska ideal genom att skapa en auktoritär och elitistisk elevrörelse. På fem dagar växte Jones karismatiskt paketerade rörelse till över 200 anslutna elever, varav flera spontant organiserade sig i olika typer av auktoritära försvars- och livvaktsförband – innan Jones konfronterade dem med deras totalitära förlaga i Nazityskland.

Även den mest välpaketerade kollektivism kan omärkligt snabbt anta totalitära former. Foto: ur Die Welle (2008), tysk spelfilm baserad på Ron Jones verkliga experiment.

Kollektivismen står således primärt inte i konflikt med individualismen, utan med det fria valet i sig – och detta oavsett om kollektivismen uttrycks i form av socialistisk planekonomi, fascistisk korporativism eller som auktoritär nationalism.

Kollektivismen står inte primärt i konflikt med individualismen, utan med det fria valet i sig.

Den yttersta konsekvensen av alla dessa uttryck för kollektivism är samma typ av stagnans: en fallande förmåga till individuellt ansvarstagande, utebliven innovationsbenägenhet och oförmåga till ekonomisk förnyelse.

Den som vill försvara den västerländska civilisationens välstånd gör därför klokt i att betrakta kollektivismen som sin fiende, och marknadsliberalismen som sin vän – för hisnande krav och ideologiska önskemål riskerar annars att snabbt återbörda oss alla till vår påvra fiskestuga.

Omslagsfoto i sociala medier: Johan Nilsson / TT

Vill du läsa fler artiklar som denna? Prenumerera på Smedjans veckobrev nedan.