SSU måste göra upp med extremismen

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund SSU:s Skånefalang har hamnat i ett föga smickrande rampljus. Tidigare i veckan avslöjade Kvällsposten att distriktet verkar ha kapats av extremister. De beter sig aggressivt och hotfullt på möten, visar ingen större entusiasm för den demokratiska processen, och framför allt: De ger uttryck för värderingar som inte förefaller kompatibla med SSU:s värderingar.

Distriktets vice ordförande kombinerade exempelvis sitt uppdrag med att arbeta på det militärstyrda Egyptens utrikesdepartement. En annan skånsk SSU:are har gjort diverse antisemitiska, kvinnofientliga och våldsbejakande uttalanden i sociala medier, och på distriktets årskonferens 2017 vände sig flera medlemmar emot att låta homosexuella donera blod på samma villkor som heterosexuella med motivet att de förra ”har smutsigt blod”. Den förre ordföranden Rizwan Elahi menar att ”islam är universalbotemedlet för mänsklighetens alla lidanden, sjukdomar och problem som existerar i dag”, och representerar den moské i Malmö som för ett år sedan gav en femteklass som kommit på besök okonventionell sexualundervisning på temat att grisar är homosexuella.

Enligt en av Kvällspostens källor har förekomsten av sådana åsikter tystats ned på grund av Skånedistriktets storlek och betydelse. Andra nämner den krympande socialdemokratiska rörelsen, och antyder att behovet av medlemmar har fått överskugga behovet av socialdemokratiska värderingar.

SSU-debaclet påminner dock om en annan, större trend inom den västerländska vänstern. I allt högre grad har den börjat bygga sin världsbild på en postkolonial, orientalismkritisk och intersektionell analys, perspektiv som förutsätter att människor från utomeuropeiska länder – framför allt Mellanöstern och Afrika – på grund av det koloniala arvet alltid befinner sig i underläge. Muslimer betraktas med andra ord som en förtryckt grupp, och kommer det västerländska majoritetssamhället då och säger åt dem vad de får säga och inte säga om judar förstärker man det koloniala förtrycket.

Detta skulle i sin tur förklara att stora delar av vänstern påfallande ofta är mer bekväm med att bemöta obehagliga åsikter om de kommer från någon som anses representera en privilegierad och förtryckande grupp, än om de kommer från exempelvis representanter för en muslimsk minoritet.

Åsikter som inte skulle ses med blida ögon om de kom från en vit heterosexuell man har bemötts med ambivalens.

Det allra tydligaste exemplet på detta är förmodligen den brittiske Labourledaren Jeremy Corbyns svårigheter – eller ovilja – att bemöta den växande antisemitismen i sitt parti. Påfallande ofta kommer de antisemitiska åsikterna från muslimska partimedlemmar, en grupp av växande betydelse för Labour. Precis som i fallet med SSU Skåne är det dock en förenkling att betrakta det i termer av kallt röstmaximerande. Dagens vänster har trasslat in sig i en postkolonial intersektionalistisk härva den har svårt att hantera.

Man behöver inte röra sig utanför landets gränser, eller ens till Skåne, för att hitta fler exempel på hur åsikter som inte skulle ses med blida ögon om de kom från en vit heterosexuell man, har bemötts med ambivalens. När miljöpartisten Mehmet Kaplan lämnade sin ministerpost efter avslöjanden om att han hade jämfört Israel med Nazityskland och firat ramadan med en företrädare för den extremnationalistiska turkiska organisationen Grå vargarna, sade språkröret Åsa Romson att hon kände sig trygg med Kaplans demokratiska, antirasistiska och humanistiska värderingar. I stället var det ”den bild som finns av Mehmet nu” som var problemet.

Senare hade Miljöpartiet svårt att hantera situationen när det visade sig att Yasri Khan, som var nominerad till partistyrelsen, inte ville skaka hand med kvinnor. Även om det förstås inte kommer i närheten av vad SSU Skåne har uppmärksammats för, var en så konkret särbehandling av män och kvinnor inte helt kompatibel med värdegrunden. Det var det dock inte heller att utesluta Yasri Khan på grund av något som bottnade i hans tro.

Det leder i sin tur tankarna till Omar Mustafa, som efter att i rollen som Islamiska förbundets ordförande ha bjudit in antisemiter och homofober till förbundets evenemang tvingades lämna sin post i Socialdemokraternas partistyrelse. Andra partimedlemmar genomförde en manifestation mot beslutet, som de menade var orättvist.

Den sortens undfallenhet kan komma att orsaka betydligt större problem för socialdemokratin än avslöjande reportage i Kvällsposten.

Delar av vänstern har uppenbarligen svårt att förhålla sig till obehagliga åsikter när avsändaren kan definieras som förtryckt och marginaliserad. I sin bok Religionskollision beskriver Timbros Eli Göndör hur denna undfallenhet i sin tur kan locka just den sortens personer till den postkoloniala, intersektionella vänstern:

För den som lutar sin ideologi och bygger sin världsbild på postkolonial teori och Edward Saids kritik av orientalism tas ett stöd tacksamt emot från den nya vågen av invandrare […] Europas dåliga samvete blir en resurs för islamisk aktivism å ena sidan och å andra sidan stärks och återupplivas idéer med ideologisk grund i postkolonial teori och orientalismkritik. Resultatet av denna allians blir att det Europa som pekas ut som förövare och orsak till missförhållandena i Mellanöstern samt till misslyckad integration, tar på sig ansvaret och erkänner skulden.

Med andra ord kan det vara så att den falang som har vuxit sig så stark i SSU:s Skånedistrikt har lockats dit just på grund av en ideologisk undfallenhet mot extremism när den kommer från en marginaliserad grupp. Samtidigt kan just den sortens undfallenhet på sikt komma att orsaka betydligt större problem för socialdemokratin än avslöjande reportage i Kvällsposten.

När grupper med åsikter som egentligen skiljer sig radikalt från Socialdemokraternas går med i partiet och försöker påverka dess politik i en radikalt annorlunda riktning behöver det bemötas med eftertryck. Om inte socialdemokratin förmår ta avstånd från homofoba, antisemitiska, kvinnofientliga och våldsbejakande idéer oavsett vem som är avsändare, riskerar den att i stället på sikt ge dessa idéer en plattform.