Stadsbornas stereotypisering av landsbygdens befolkning

TV-programmet Mandelmanns gård, om ett Södermalmspar som flyttar till Österlen för att starta en självförsörjande gård, drog under 2018 över en miljon tittare. När jag nyligen pratade med en trädgårdsodlare i Väckelsång i Småland berättade han att odling av egna köksträdgårdar sällan har varit så trendigt. När han började sälja blommor i början av 2000-talet sålde han en femtedel så många fruktträd och trädgårdsbuskar som i dag.

I media porträtteras ”landet” ofta som ett verktyg för medelklassens själsliga återhämtning med rustika vintagemöbler, surdegsbröd och eko-grönsaksodlingar.

”Lantisarna”, däremot, är en annan femma. De porträtteras inte sällan som något störande som det är fritt fram att håna. Ordet ”bonde” eller ”bonnig” används i folkmun som bekant inte enbart i sin traditionella bemärkelse, utan är också ett invektiv för att beskriva en obildad, ofta manlig landsbygds- eller landsortsbo. Det är hembränt, misär och förlorade framtidsdrömmar. Där bor ensamma arga män, som exempelvis startar bensinuppror i frustration över samhället.

Varken det allmogeromatiska landet eller det ödsliga och inskränkta landet är representativt för Sverige utanför storstäderna.

”Landet” beskrivs emellanåt även som dött, tomt eller inskränkt. I en text i Aftonbladet 2015 upptäckte kulturskribenten Jack Hildén en ”främmande värld” i Västerbotten: ”Flyktingar som släpps ner i hålor som Jörn, utan sysselsättning eller framtidsutsikt. Då är det inte konstigt att man blir uttråkad”. Under 2017 beskrev professor Kjell A Nordström landsbygdens framtid som ”Tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar”, och förutspådde att landsbygden kommer att bli en ”skräpyta”. Och ingen kan väl glömma Anna Kinberg Batras bevingade ord att ”Stockholmare är smartare än lantisar”. I en essä inför nationaldagen i år beskrev författaren Jens Liljestrand sina resor till landsorter i Sverige, eller ”nybyggarland” som han kallar det: ”Sedan länge ett långsamt slocknande och avfolkat ålderdomshem, [som] nu också har blivit en flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland.”

Problemet är bara, att dessa bilder inte stämmer. Varken det allmogeromatiska landet eller det ödsliga och inskränkta landet är representativt för Sverige utanför storstäderna. Sveriges landsbygd och landsorter befolkas av människor från olika samhällsklasser som arbetar inom olika yrkeskårer. Det finns många olika sätt att leva, arbeta, vara kreativ och tänka på i Sverige utanför städerna. Det finns framför allt ett överflöd av kultur om man är villig att uppleva den.

Det ”riktiga landet”

Åker man till det ”riktiga landet” finns exempelvis en dansbandsfestival i Sunne. På campingområdet trängdes amerikanska bilar med bakdelar så låga att de nästan skrapande i gatan. En man från Säffle klagade på de uppblåsta Karlstadsborna: ”De vet ju inte ens var Sunne ligger!” Intressant nog tycktes Stockholm över huvud taget inte finnas med i hans världsbild.

I Tidaholm hölls under augusti den årliga Kräftivalen då barn fick fånga kräftor i ån Tidan. I Östmark pågår under Östmarksveckan ett mycket uppskattat husvagnsrally där lokala bilfantaster offrar sina husvagnar för att köra sönder dem i ett race mot varandra. Husbilarna krockar med varandra, fastnar i hinder och bildelar flyger åt alla håll. För några år sedan startades det lokala Elvis-caféet av en lokal Elvis-fantast. Caféet har nu blivit en Elvis-pizzeria.

Utanför Karlshamn har ett kollektiv av entusiaster startat en plantskola där de blandar bandframträdanden, lunch- och middagsrestaurang och bed & breakfast med plantering och försäljning av äppel-, päron- och plommonträd. I Dädesjö hölls nyligen en marknadsdag med en efterföljande ”bonnafest”, och på Korröfestivalen kan man gå danskurser för att lära sig rundpolska, slängpolska och schottis och lyssna till folkmusik eller bluegrass.

Klyftan och segregationen tenderar att vara större inom städer än mellan städer och landsbygd.

På pappret utmärks Sverige utanför städerna samtidigt av lägre löner, sämre infrastruktur, sämre hälsa och lägre utbildning. Offentlig verksamhet centraliseras och de statliga jobben omlokaliseras till Stockholm. Lanthandlare lägger ner, och företagen försvinner. Förlossningsavdelningarna stängs och poliserna försvinner från kommunen. Kiruna, Jokkmokk och Gällivare, vilka är de till ytan största kommunerna i Sverige, hade enbart en enda polispatrull i tjänst under sommaren. När min morfar var så kallad ”ordningspolis” i Tidaholm hävdade min mormor att det fanns uppåt tio poliser – i lilla Tidaholm! I dag finns inga poliser och polishuset är nedlagt.

Landsbygdsskolor slås ihop och flyttas till en annan kommun. Mansöverskottet är betydande i vissa kommuner eftersom kvinnor tenderar att i högre utsträckning flytta för att studera på universitet och högskola. 52,9 procent av befolkningen i Övertorneå i Norrbotten är exempelvis män.

Jämfört med dem som bor i större kommuner betalar invånarna i landsbygdskommuner en högre procentsats i kommunalskatt. Generellt sett har dessa kommuner även lägre skattekraft. Lessebo är exempelvis en kommun som har minskat sin skattekraft och samtidigt ökat sin skattesats på tio år sedan 2009. Men trots att skatten ökar får landsorts- och landsbygdsbefolkning allt mindre välfärdtjänster. Var är poliserna? BB? Skolorna?

Bilden av landsbygdens utarmning är inte felaktig. Men den är bara en del av bilden. Sverige består inte enbart av en geografisk uppdelning utan även av en välfärdsmässig uppdelning, men klyftan och segregationen tenderar att vara större inom städer än mellan städer och landsbygd. 

Landsbygden som en projektionsyta för storstaden

Sverige utanför storstaden används ofta i offentligheten som en projektionsyta för att beskriva vad storstaden inte är. Storstadsbon, som har det kulturella och sociala inflytandet, existerar i centrum och landsortsbon i periferin. Och eftersom det som finns i storstaden är progressivt, upplyst, bildat, hållbart och medvetet är det utanför storstaden bakåtsträvande, inskränkt och ohållbart. Eftersom landsortsbon reser till Thailand, har stadsbon ”hemester”. Eftersom landsortsbon äter fläskfilé och potatisgratäng, äter storstadsbon glutenfritt surdegsbröd och eko-smoothies. Eftersom landsortsbon vill minska invandringen, vill storstadsbon ge afghaner amnesti.

På samma sätt som vi knappt vet vad allmogen höll på med förr i tiden, eftersom överklassen skrev historien, är det mycket svårt att få en vettig bild av vem det är som bor utanför storstaden eller vad de intresserar sig för om man enbart tittar på det som skrivs eller sänds i rikstäckande medier. Stadsmänniskan porträtteras som den riktiga människan. Det är han eller hon som är representativ för samtiden. Opinionsbildare, politiker, personer som syns i media, folk inom nöjesbranschen, företags- och myndighetstoppar får representera bilden av vad den genomsnittlige svensken är. Människorna utanför storstaden – dansbandsentusiasterna i Sunne, raggarna i Tidaholm, Elvisfantasterna i Östmark och äppelodlarna i Karlshamn – får sällan berätta om sin verklighet. De existerar inte i bilden av Sverige.

Och eftersom de inte är en del av den bild av samhället som förmedlas i media, är det lättare att avskriva deras åsikter som ”frustration” eller som dumhet. Som Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, nyligen påpekade är landsbygdsbon i dag vår största minoritet.

Lantisarna som ett störande moment i vardagen

Hur ofta hör man inte att vissa landsbygdskommuner bara överlever tack vare det kommunala utjämningsstödet? Detta utan en tanke på att det faktiskt är landsbygdens människor som med sina naturresurser skapar mycket av värdet. Samtidigt är det landsbygdens befolkning som avfärdas som ”rasister” och ”klimatförnekare”, bland annat i samband med att de genom Bensinuproret 2.0 demonstrerar mot höga bensinpriser när avstånden är långa, vägarna är dåliga och bensinpriserna har ökat år efter år.

Aftonbladet-krönikören Malin Wollin skrev att hon skrattade åt männen i gula Jula-västar som deltog i Bensinupproret: ”Hur kan det finnas någon tid att driva med Greta Thunberg och hennes kamp, när det finns 115 000 karlar som mobiliserar mot höjda drivmedelspriser á la ’Nu får det vara nog’?” Hon tyckte att de arga karlarna borde lyssna till Greta Thunberg i stället. (Aftonbladet den 8 maj).

Bensinupproret 2.0 har inte fått tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet i varken media eller bland våra politiska företrädare som andra upprop eller demonstrationer av motsvarande storlek. Facebookgruppen Bensinupproret 2.0 har just nu drygt 633 000 medlemmar. Det är en av de största svenska grupperna på Facebook någonsin. Men hur mycket har medierna rapporterat om det i förhållande till #metoo-uppropet? Bensinupproret går helt enkelt inte i samklang med de åsikter som etablissemanget i det offentliga samtalet anser att folket bör ha. Det finns således inte heller samma intresse för att rapportera om det.

I dagens progressiva, snabba och allt mer centraliserade Sverige finns allt mindre utrymme för den riktiga landsbygden. 87 procent av Sveriges befolkning lever i dag i städer och tätorter. Dock bor enbart 32,5 procent av befolkningen i storstäder, enligt Tillväxtanalys. Det bör i sammanhanget påpekas att definitionerna av landsbygd kan se ganska olika ut. Den bästa siffran på hur många som bor på landsbygden i dag kommer kanske från en undersökning som Hela Sverige ska leva och Novus gjorde under 2017 där de frågade människor om de bor i stad eller på landet, varvid 35 procent svarade att de bor på landet. SOM-institutets studie visar på ungefär liknande resultat om man slår ihop ”mindre tätort” med ”ren landsbygd”. Men de flesta personer utanför städerna är inte heller bönder. Under 2017 fanns det drygt 170 000 lantbrukare i Sverige. Jordbruk stod alltså då för 1,2 procent av sysselsättningen i hela Sverige. 

Hur mycket har medierna rapporterat om Bensinupproret i förhållande till #metoo-uppropet?

Sverige urbaniseras allt snabbare, men samtidigt har en hel del satsningar gjorts de senaste åren på att återuppliva landsbygden: digitaliseringssatsningar och omlokalisering av myndigheter. Problemet går dock djupare än så. Bilden av Sverige utanför städerna – och dess människor – behöver nyanseras. Att människors åsikter kan avfärdas som frustration eller dumhet beror på att storstadens människor helt enkelt inte ser landsbygdens befolkning som en fullvärdig del av samhället. I själva verket är människor inte arga över höjda bensinpriser för att de är frustrerade över samhället i stort, utan förmodligen för att bensinpriserna har blivit för höga.

Det är de som har det sociala och kulturella inflytandet, de som bor i storstaden, de ”riktiga människorna” – våra politiker, opinionsbildare, personer inom media och de som då och då åker ut på turné i landet – som orsakar den stereotypa och förvrängda bilden av Sverige utanför storstaden.

Vem vill bosätta sig på en plats som är helt öde, där människorna är smått efterblivna, där det bara bor massa arga bensinälskande gubbar? Vilken ung människa vill flytta dit och vilka företag vill etablera sig där det bara bor rasister och klimatförnekare? Den bild som förmedlas blir snarast till en självuppfyllande profetia. Varför skulle någon permanent vilja bosätta sig på den version av landsbygden som beskrivs i det offentliga samtalet?

Landsbygdens framtid är beroende av hur storstadens människor porträtterar landsbygdens framtid. För att klyftan mellan land och stad inte ska vidgas ytterligare måste de myter, stereotyper och föreställningar om landsbygden som förmedlas i det allmänna förändras. För alternativet vore att låta lantisen själv beskriva sin egen tillvaro, och det kan vi väl ändå inte anförtro honom?