Star Trek speglar samtiden

Star Trek Discovery tar sin början ungefär tio år före handlingen i ursprungsserien och utspelar sig under kriget mellan Federationen och klingonerna. De två första avsnitten introducerar karaktärerna och rycker sedan undan mattan de står på. Precis som krig kan vända upp och ned på ett samhälle förändrar händelserna tillvaron helt för seriens huvudkaraktärer. Ingenting går längre att ta för givet.

Allra minst för seriens protagonist, Michael Burnham, lysande spelad av Sonequa Martin-Green. Det är första gången en svart kvinna har huvudrollen i en Star Trek-serie. Det är också första gången som huvudrollen inte är skeppets kapten. Burnham påminner mer om hur Julia Roberts i Notting Hill sammanfattar sin karaktär i ett manus hon repeterar: ”I’m a difficult but brilliant junior officer who in about twenty minutes will save the world from nuclear disaster.”

Burnham är en av Discoverys många försuttna chanser. När hennes föräldrar dog adopterades hon av Spocks föräldrar och växte upp på Vulcan med allt vad det innebär i form av förtryckt känsloliv och logisk hängivenhet. Senare anslöt hon sig till Stjärnflottan och börjar sakteliga utveckla sin mänskliga sida. Även om konceptet känns slitet i Star Trek-sammanhang skulle det kunna vara en relevant brunn att ösa ur. Att balansera två olika kulturella identiteter som båda är viktiga för en, att sammanfoga dem utan känna att man sviker någon sida, är en utmaning som allt fler ställs inför. Denna potential förverkligas dock aldrig utan tappas bort väldigt snart. Den som vill ha en popkulturell skildring av dessa problem gör bättre i att se om 1990-talsserien Fresh Prince of Bel-Air.

Underberättelsen är tyvärr typisk för Discovery. Den tjänar inget egentligt syfte utom att dra ut på handlingen.

Discovery fokuserar på vad krig gör med människor och våra värderingar. Rymdfärjan Discoverys kapten Gabriel Lorca, porträtterad av Jason Isaacs, är ett taktiskt geni och Federationens enskilt största hopp när kriget med klingonerna väl bryter ut. Lorcas psyke går dock i baklås på grund av kriget och ansvaret som vilar på hans axlar. Han utvecklar en kraftig narcissistisk personlighetsförändring som gränsar till ett messiaskomplex. Det får honom att fatta beslut som, antyds det i vart fall kraftigt, han annars inte skulle ha gjort. Underberättelsen är tyvärr typisk för Discovery. Den tjänar inget egentligt syfte utom att dra ut på handlingen.

Det finns inget moraliskt dilemma i kapten Lorcas agerande. Hans moraliska grunder för beslutsfattande förändras aldrig. Redan från början porträtteras han som en förvissad konsekventialist. Kriget måste vinnas eftersom alternativet är värre. Han blir övertygad om att kriget är förlorat om han inte leder Discovery och agerar utifrån detta. Samtidigt förefaller han medveten om det avskyvärda i en del av hans handlingar. Den välvilliga kan möjligen förklara detta med en vilja att skapa komplexa karaktärer. Och det hade ju varit utmärkt, men hittills har vi mest fått se karaktärer utan stringens som mer verkar formas av vad den aktuella berättelsen kräver av karaktärerna än berättelser som formas kring tydliga karaktärer.

Då är klingonerna faktiskt något mer koherenta. Discoverys klingoner har genomgått något av en extreme makeover. Utseendemässigt är de avsevärt mer främmande än tidigare. Det är knappast en slump. Det är bara att se sig omkring. Polariseringen ökar på nästan alla nivåer och oavsett om det beror på bristande förmåga eller vilja verkar vi ständigt få svårare att förstå varandra. Det gäller människor i andra kulturer lika väl som politiska motståndare. Vårt ökade främlingskap speglas i de ökade fysiska skillnaderna i Discovery.

Det är tänkt som en parallell till Donald Trump, vilket är synd. Det fungerar varken som satir eller karikatyr och blir genast ointressant.

Klingonerna är lika aggressiva som vanligt men framställs som mer klanbaserade än tidigare. Klanerna är väldigt löst sammanslutna sinsemellan och ofta i konflikt med varandra. T’Kuvma är en klingon som av sina följeslagare ses en reinkarnation av Kahless, klingonernas messiasfigur. Med stridsropet ”remain Klingon” lyckas han åter ena klanerna. Det är tänkt som en parallell till Donald Trump, vilket är synd. Det fungerar varken som satir eller karikatyr och blir genast ointressant. Handlingen speglar dock andra samtida fenomen mycket bättre, även om det inte nödvändigtvis är skaparnas avsikt.

En aggressiv och stark men djupt splittrad grupp som enas under en kraftfull karismatisk ledare med religiösa förtecken som anspelar kraftigt på att vara under attack från Federationen och dess ständigt framflyttade gränser och ideologi. Det är en analogi som passar såväl konflikten mellan Väst och Ryssland som den mellan Väst och islamisterna. Klingonerna anser sig vara hotade av Federationens blotta existens på samma sätt som islamisterna betraktar den västliga liberala demokratin som en skymfning mot gud. Och precis som Ryssland anser att Natos utvidgning och Västs kulturspridning är ett reellt hot anser klingonerna att Federationens fredliga utforskning och expansion är en lögn.

Det är en bördig mark att plantera i. Hur förhåller vi oss till en kultur som inte vill interagera med oss, som är paranoid och isolationistisk samtidigt som den är beredd att ta till våld för att förgöra oss? Krig innebär förändringar, men av vad och till vilken grad? Hur agerar vi när våra värderingar står i konflikt med våra mål och vilka konsekvenser får det? Är det verkligen ideologin som för samman klingonerna eller är det militär slagkraftighet och löftet om en slutgiltig seger?

Förutsättningarna för att utveckla Star Trek Discovery till något som faktiskt behandlar avgörande samtidsfrågor finns där. Förhoppningsvis kommer serien att nå dit. Skådespelarna är i mångt och mycket utmärkta, och visuellt är Discovery en fest. Men manuset är hittills dåligt både i det lilla och det stora. Det känns som att komma hungrig till Seinfeldts soppnazist. Allt man vill är att få sitt lystmäte men i stället möts man av ett obarmhärtigt: No soup for you!