Star Wars förtjänar lägsta möjliga betyg

Så var det då dags att recensera Star Wars – The Last Jedi. Den har nu rullat i en dryg månad på biograferna och det kan vara läge att luta sig tillbaka och göra en mer sammanhållen bedömning av filmen. När den gick upp fick den ett förhållandevis bra mottagande i pressen – omdömena klättrade den första veckan på sina ställen upp på hela fyra av fem möjliga. För att underlätta den kommande läsningen kommer jag nu att ge mitt eget utlåtande. Betyget blir 1. Klart underkänt.

Innan horder av stormtrooper-wannabes ger sig i kast med en våg av ränker och repressalier vill jag göra klart att jag själv är ett stort fan och konsument av science fiction. Det gäller både på film och litterärt. Detta är alltså inte ett betyg satt med argument framavlade av kultursnobberi och ovanifrånperspektiv i största allmänhet – däremot är det ett stilla rop om krav på kvalitet. Så kallad verkshöjd. Utifrån denna önskan kvarstår faktum, att den senaste delen i Stjärnornas krig-sagan är riktigt dålig, både betraktad som film i allmänhet, och som Stjärnornas krig-film rent generellt.

Naturligtvis kan vi inte ställa våra förhoppningar till den här sortens film ska ge samma intellektuella utbyte som Stanley Kubricks legendariska 2001 – Ett rymdäventyr (1968), eller Christopher Nolans Interstellar (2014), men jag är ändå av uppfattningen att vi, för att den skall kunna kallas bra, kan begära av en film att dess skapare verkligen lagt manken till när de gjort den. Bra manus, bra screenplay, bra skådespeleri, bra regi. The Last Jedi har inget av detta. De inledande höga omdömen som filmen fick måste därför, tror jag, ha berott på att de flesta ville att filmen skulle vara bra, snarare än att någon som kom ut från biosalongen faktiskt var i övermåttan exalterad av upplevelsen.

På tal om Kubrick, Nolan och skickliga regissörer – när J J Abrams, efter att ha lyft de nya Star Trek-filmerna, knöts till Disney för att regissera The Force Awakens (2015) hoppades många av oss cineaster att det skulle bli ett ordentligt lyft också för Stjärnornas krig-sagan. Det var förhoppningar som på många sätt kom att besannas. Ett sådant trendbrott var att Abrams återförde användandet av fysiska skalmodeller i filmeffekterna. Med dem följde en viss känsla av realism, vilken helt gått förlorad i det animerade vansinne som publiken tvingats stå ut med under Anakin-trilogin (vilket för många av oss var det sätt på vilket eposets mörka sida verkligen gestaltades i den filmserien). Just den ambitionen höll delvis i sig och kombinerat med de stämningsfulla och väl avvägda första halvan av The Force Awakens ingöt det hopp för framtiden.

Hans och Leias sociopatiske son driver en osannolikt larvig scen till det outhärdligas yttersta gräns.

The Last Jedi ställer det mesta av detta hopp på skam. Regissören Rian Johnsons verk – han har också skrivit manus – är hafsigt, rispapperstunt och ogenomtänkt. Vi är ljusår från The Force Awakens, även om också den hade uppenbara brister. Där finns en rad punkter som underbygger denna känsla och jag ska nu ta upp några av dem.

Filmen befinner sig på sätt och vis i konflikt med sin egen berättelse och historia. Vem är det som egentligen är viktig i berättelsen – är det Rey, eller är det Luke Skywalker? Det självklara svaret vore nu att de nya filmerna handlar om Rey och de andra nya karaktärerna. Vad alla gamla fans emellertid vet är … att det är kring Luke Skywalker den här sagan kretsar. Inte Anakin, inte Ray – Luke. Det går inte att komma ifrån detta. De första filmernas genomslag är så fundamentalt att detta faktum förblir oomkullrunkeligt. Just därför blir det ytterst underligt när Luke, som dör i filmen, plötsligt bara är borta. Här finns inga scener som bygger upp den suggestiva känsla vilken borde föregå en händelse av den här magnituden, inget som berättartekniskt egentligen leder fram till hela Stjärnornas krig-eposets klimax. Plötsligt är han bara borta – till följd av att ha manifesterat en illusion av sig själv på en planet långt långt borta där Hans och Leias sociopatiske son driver en osannolikt larvig scen till det outhärdligas yttersta gräns.

Detta leder mig in på ett annat problem – filmens karaktärer. I de första sex filmerna finns det en tydlig grupp av personer som man känner hör samman, med vilka man känner närhet. I de nya filmerna saknas det mesta av denna familjaritet. Här finns förvisso en samling karaktärer, men åskådaren får aldrig intrycket av att de hör samman, att de på något unikt sätt är knutna till varandra med empatiska ödesband. I The Last Jedi blir berättelsen mest till ett evigt flaxande mellan olika biberättelser där de olika karaktärerna alla kör sitt eget race på olika platser i galaxen. Det hjälper naturligtvis inte till att filmens sammanhållande berättelse – en utdragen ologisk jakt, mellan två rymdflottor i hyperrymden, knappast gör någon exalterad vare sig av logik eller applicerade filmeffekter.

Den enda händelseutveckling som betyder något för filmbesökaren, eller rättare sagt borde ha betytt något, är den mellan mästaren Luke och den förmodade lärlingen, Rey. Här kunde filmskaparna – om de haft tillräcklig närvaro – gjort en fantastisk Stjärnornas krig-film som gått rakt in i publikens hjärtan och sinnen. En suggestiv intellektuell berättelse om kraften och dess verkan i universum. Kanske kunde man till och med kunnat försöka sig på lite karaktärsskådespeleri mellan Mark Hamill och Daisy Ridley – låt vara att Hamill kanske inte är den främsta av karaktärsskådespelare. Det är ju här jedi-kunskaperna skall föras vidare till nya generationer.

Men de möjligheterna sjabblas i stort sett bort. Där finns förvisso ansatser, men historien förvaltas undermåligt. Mötet mellan Rey och Luke förvandlas till ett munhuggande med snabba repliker mellan två personer som inte förstår varandra och i slutändan kvarstår faktum att Luke inte tränat Rey mer än i någon enstaka lektion. Det intellektuella utbytet, som i all sin begränsning fanns mellan Luke och Yoda förblir i det förgångna.

Fantasilösheten kombinerad med manusskrivandet når här oanat låga ambitionsnivåer.

Bättre blir det naturligtvis inte av att den iriska ö med sitt fantastiska havslandskap där Lukes tillflyktsort filmats tycks invaderad av japanska snuttegulliga kawaii-fåglar som tvingar filmen in i en rad plågsamma slapstickskämt med Chewbacca ofrivilligt offer. Detta är ett utslag av ett annat stort problem med filmen: flera av de världar som gestaltas hör inte hemma i Star Wars. Bortom dessa ”fjäderfän” som bygger bo i Årtusendefalken finner vi exempelvis en samling ”kristallrävar” vilka ärligt talat skulle finna ett bättre gryt hemma i Narnia. Inga av de här inslagen hör hemma i den där avlägsna galaxen. Det här känns inte som Stjärnornas krig.

Det ständiga plagierandet från de tidigare filmerna måste vara tröttande även för den mest hängivne åskådare. Det borde om allt stod rätt till också vara det för filmskaparna. Fantasilösheten kombinerad med manusskrivandet når här oanat låga ambitionsnivåer. I första filmen, tja sjunde, besökte vi en ökenplanet och sprängde dödsstjärnan för tredje gången och i The Last Jedi tas vi tillbaka till isplaneten Hoth, fast nej, den här gången var det visst en saltplanet, vitt är det i vilket fall – annars är det mesta sig likt, ser likadant ut, händelseutvecklingen är densamma.

En sista anmärkning, vilken för någon kanske kan tyckas obetydlig men som är nog så viktig, är att filmens berättelse bryter mot sitt eget universums lagar. Det finns en gyllene regel för den som skriver science fiction som gör gällande att berättelses universum förvisso kan ha andra lagar än vårt eget – men berättelsen i sig måste hålla sig inom sitt eget universums restriktioner. När prinsessan Leia, numera förvisso degraderad till general, kastas ut i rymden men lyckas överleva genom att hålla andan och med hjälp av sina uppenbarligen inneboende jedikrafter simmar tillbaka till sitt rymdskepp genom rymdens bistra vakuum – då har vi lämnat också Star Wars fantastiska universum bakom oss.

Finns det då inget alls som är bra med filmen – jo den innehåller faktiskt en av science fictionhistoriens snyggaste sekvenser. Men bortsett dessa få sekunder av mästerverk väger filmens bra delar, som naturligtvis finns där, inte upp det massiva fiasko som The Last Jedi som helhet betraktat faktiskt är.

När George Lucas sålde sitt livsverk Lucasfilm till Disney för några år sedan, var fansen inte odelat negativa. Av många sågs han, efter filmatiseringen av Anakin-trilogin som så skarpt avvek från de första tre filmerna, som en belastning i sitt eget mästerverk. Framtiden får avgöra vilken inriktning Stjärnornas krig-sagan nu tar. Kommer den att återvända till något bättre med den kommande Solo – A Star Wars Story (maj 2018)? Den är till största delen regisserad av den meriterade Ron Howard. Nästa år, alltså 2019, återvänder så J J Abrams som regissör till den nionde och förhoppningsvis avslutande delen i den ordinarie Stjärnornas krig-trilogin. Först då får vi veta om berättelsen fullständigt Disneyfierats eller om kräsna och hängivna fans slutligen kan sova gott om nätterna.