Samhälle Reportage
Staten hotar den fjällnära skogen
I skogsutredningen föreslås att staten ska ta över 500 000 hektar fjällnära skog. Amandah Andersson har träffat en av de skogsägare som riskerar att drabbas av rödgrön skogssocialism.
För lite mer än ett halvår sedan, den 30 november 2020, presenterades den så kallade Skogsutredningen. I utredningen, som haft i uppdrag att lämna förslag på åtgärder för stärkt äganderätt till skog, nya flexibla skydds- och ersättningsformer vid skydd av skogsmark samt hur internationella åtaganden om biologisk mångfald ska kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi, föreslås bland annat ett stärkt skydd för fjällnära skog. Denna skog anses ha unika naturvärden: exempelvis att de sammanhängande naturskogsområdena är ett av få som finns kvar i Europa, och att de dessutom endast i en liten grad är påverkade av skogsbruk. Utifrån dessa egenskaper uppfattas skogarna i sin helhet som särskilt angelägna att bevara.
Vad innebär det stärkta skyddet i praktiken? Utredningen föreslår att en sträcka på 100 mil skog, eller 500 000 hektar, ska omfattas av ett utökat skydd som ska garanteras av staten. Med andra ord betyder det att staten ska ta över såväl ägande som skötsel av skogarna. Miljöpartiet jublar, men bör avvakta med eventuellt tårtfirande den här gången. Det finns nämligen en viktig detalj – dessa skogar ägs av tusentals människor.
”Utredningen målar upp någon fantasibild om hur den fjällnära skogen ska vara pittoresk och idyllisk.”
En av dem är Magnus Wästfält. Han bor i Vemhån i Härjedalen, en by med ungefär 250 bofasta invånare, och byn som var först i Sverige med vindkraft i fjällmiljö. Den fjällnära skogen, som han äger och brukar, ägdes av hans pappa, och på hans mammas sida finns det skogsarealer som ägts i flera generationer.
– Jag är ytterst frågande till förslaget. Utredningen målar upp någon fantasibild om hur den fjällnära skogen ska vara pittoresk och idyllisk, men det är långt ifrån sanningen, säger han.
I de fjällnära miljöerna i Härjedalen, Jämtland och Dalarna har människor levt i århundraden. Skogsbruket har varit en naturlig och för många även en nödvändig del av försörjningen, berättar Magnus Wästfält. Redan för ett par hundra år sedan bedrev fjällbönder skogs- och jordbruk här.
”Betydelsen för skogsnäringen och samhällsekonomin ska inte underskattas”, slår utredningen fast, men löper vidare enligt följande resonemang: ”utredningen bedömer att betydelsen av dessa naturskogar med mycket höga naturvärden är låga för skogsnäringen, jämfört med skogar utanför dessa områden.”. Med andra ord anser utredningen att bruket av den fjällnära skogen har marginell betydelse för skogsnäringen.
– Just den fjällnära skogen är väldigt bördig, det växer så att det knakar här. Det är stor skillnad från skogarna runt omkring. Skogen har brukats i många generationer och de är inte alls intakta, som utredningen påstår, säger Magnus Wästfält.
Skogarna i de fjällnära miljöerna har alltså varit en motor för den svenska tillväxten. Däremot skiljer sig skogsbruket åt idag jämfört med de tidigaste fjällböndernas. Med framväxt av ny teknik har skogsbruket mekaniserats.
– Från 1950-talet har det funnits trakthyggesbruk här. Vi skogsägare gör åtgärder där det behövs för att vårda skogen. Vi avverkar, planterar, röjer och gallrar. Det går i cykler, ibland 20-30 år, ibland till och med 40-50 år, mellan åtgärderna. I det fjällnära bruket är trakthygget begränsat till 20 hektar, så det finns begränsningar på hur vi kan bruka skogen. Återväxten är god och det kräver ordentlig vård.
Läs också:
Idag ägs nästan 50 procent av Sveriges skog av enskilda skogsägare – närmare bestämt av 320 000 personer. Privata bolag äger omkring 30 procent och resterande andel ägs av offentliga aktörer. Äganderätten är skyddad i regeringsformen, men är inte en absolut rättighet. Privat egendom är garanterad ”utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”. När det offentliga tvingar enskilda att avstå privat egendom ska full ersättning utgå.
Regeringsformen ger med andra ord rätt till staten konfiskera privat egendom om det motiveras med ett angeläget allmänt intresse. Tvång behöver nödvändigtvis inte vara den enda vägen för att skydda allmänna intressen.
Enligt direktivet (Dir. 2019/46) skulle utredningen även lämna förslag på åtgärder för nya flexibla skydds- och ersättningsformer vid skydd av skogsmark, vilket utredningen också gör. Förslaget lyder att det huvudsakliga arbetssättet för formellt skydd i ett nationellt handlingsprogram för biologisk mångfald i skogen bör vara frivilligt formellt skydd. Ett frivilligt formellt skydd betyder att ägaren frivilligt kan göra avsättningar av områden som ska bevaras utan att brukas. I fallet med den fjällnära skogen har utredarna dock gjort en annorlunda värdering.
– Ett frivilligt formellt skydd skulle säkert stimulera många och vissa skulle säkert kunna tänka sig en sådan överenskommelse, men nu får ingen möjlighet att välja. Förslaget om den fjällnära skogen tar ju inte hänsyn till någon frivillighet. Det är tvång som gäller, konstaterar Magnus Wästfält.
Den fjällnära skogen har bedömts som ett angeläget allmänt intresse och bör därför, enligt utredningen, omfattas av ett formellt skydd, utan frivillighet. Vad beträffar den fjällnära skogen motiveras det angelägna allmänna intresset även med Sveriges internationella åtaganden att bevara unika naturvärden och bidra till den biologiska mångfalden. Ansvaret ska dock inte bäras utav tusentals enskilda skogsägare, det ska bäras av staten, anser utredningen.
”Staten har misskött den skog som de äger; det finns flera områden i naturreservat där skötseln är eftersatt.”
– Skogsägare har skött om skogen här i flera decennier och vi är skickliga på naturvård, som främjar den biologiska mångfalden. Staten har misskött den skog som de äger. Det finns flera områden i naturreservat där skötseln är eftersatt. Det hade varit ett hån mot oss som jobbar med skogen om det hände. Utredningen har också tagit fel på exempelvis fäboddriften, som bidrar till den biologiska mångfalden. De menar att skogsbruket skadar fäboddriften och det stämmer inte. Kossor väljer inte att beta i tätvuxna skogar, om det finns trakthyggen där det växer gräs och vind som håller mygg och knott borta. Igenvuxna skogar skulle skada fäboddriften, menar Magnus Wästfält.
Som tidigare nämnt ska ersättning utgå om privat egendom tas i anspråk av det offentliga. Kostnaden för att tvångsinlösa den fjällnära skogen beräknas landa på 14 miljarder kronor. Förutom det faktum att över 7 000 privatpersoner riskerar att få sin egendom exproprierad, skulle utredningens förslag således bli en relativt kostsam historia. Beloppet motsvarar hälften av polisens årsbudget. För den enskilda skogsägaren tror Magnus Wästfält att ersättningen blir liten, och att man skulle ha tjänat mer på att behålla skogen.
– Det är inga pengar i sammanhanget för den enskilda skogsägaren. Staten betalar sällan marknadsmässiga priser. Skulle jag bli tvångsinlöst är det ju inga pengar mina barn eller barnbarn skulle se röken av. För de som äger skogen har den ju ett långsiktigt värde och oftast större värde än i rena pengar: man kan belåna sin skogsmark och göra andra investeringar.
Frågan om äganderätten över huvud taget ska få ta plats i debatten om skogen är dock långt ifrån självklar. I en kulturartikel i Dagens Nyheter attackerar journalisten Po Tidholm skogsägarnas äganderätt. Han menar att ”en fundamentalistisk syn på äganderätten” präglar skogsdebatten. Skogen är varken moraliskt eller juridiskt en privat resurs, menar han. Vidare konstaterar Po Tidholm att antalet skogsägare som äger så pass mycket skog att de kan försörja sig på avverkning från ägorna är väldigt få. Alla skogsägare är inte heltidsskogsbönder, men för många är skogen en viktig inkomstkälla. Särskilt i små orter, som ligger där skogen finns. Vad som skulle hända med små samhällen på den fjällnära lands- och glesbygden om skogen konfiskeras oroar Magnus Wästfält. Ett alternativ på ersättning är ersättningsmark, alltså en ny skog. Det tror han inte är ett rimligt alternativ.
– Jag vill ju leva och verka på den orten jag bor. Ska jag få en skog en-två timmar bort utan som jag inte har någon som helst anknytning till, kan jag inte göra det. Dessutom gillar jag att ta med barnen ut i skogen och titta skogen som vi rår om. Jag vill att de ska få möjlighet att skapa sin identitet som skogsägare och få möjlighet att vara skogsägare på sitt sätt.
Utredningen uttrycker en förhoppning att bevarandet av ”intakta landskap skapar förutsättningar för landsbygdsutveckling genom att områdena kan utvecklas för naturturism, rennäring, friluftsliv och lokalsamhället i övrigt”. Det är en beskrivning som Magnus inte tycker ser till verklighetens villkor. Besöksnäringen är viktig för företagare på gles- och landsbygd, men alla som bor på gles- och landsbygd är inte intresserade av att arbeta i den branschen. Dessutom skiftar villkoren för en omfattande besöksnäring mellan orterna.
– Allting här är inte Åre, Vemdalen eller Tärnaby. De allra flesta samhällena här är små samhällen, som inte har någon stor skidanläggning som drar turister och det är stora avstånd mellan dem. Begränsning av skogsbruket skulle bli spiken i kistan för många små fjällnära kommuner. Vad ska människor försörja sig på, frågar sig Magnus Wästfält.
Ytterligare en aspekt av att göra skogen till ett skyddat naturreservat är att möjligheten att bygga i den i så fall begränsas. Fler byggnationer av vindkraft på den fjällnära marken blir svårt, liksom att bygga nya anläggningar för turister. Vandringsturister med egen utrustning genererar relativt små inkomster för enskilda näringsidkare. Magnus vill inte heller bli anvisad att jobba med besöksnäring istället för skogsbruk. I en demokrati ska man få välja man själv, anser han.
I hundratals år har skogsägare brukat, skött om och bevarat sin skog – så även fjällnära skogar och den biologiska mångfalden som finns i dem.
Skogsutredningen ställer en rad frågor på sin spets. Äganderätten och kostnaden för tvångsinlösningar är två av dem, men även möjligheten att leva och försörja sig på landsbygden är central. Sverige har internationella åtaganden för att bevara biologisk mångfald, men Sverige har även anslutit sig till internationella åtaganden om att skydda mänskliga rättigheter, och rätten till privat egendom inkluderas som en av dem i både FN:s konvention om mänskliga rättigheter och Europakonventionen. Biologisk mångfald är inte heller grundlagsskyddad på samma sätt som äganderätten.. Å andra sidan behöver inte bevarande av biologisk mångfald och äganderätt nödvändigtvis vara motsättningar till varandra. I hundratals år har skogsägare brukat, skött om och bevarat sin skog, så även fjällnära skogar och den biologiska mångfalden som finns i dem.
I en liberal demokrati måste det finnas utrymme för den lilla människans intressen utanför det stora systemet. Då kan inte den grundlagsskyddade äganderätten vara en symbolisk gest när staten känner för de t– den måste vara en rättighet som värnar individens ställning. Äganderätten är en bärande del i relationen mellan individ och stat, som skyddar just den lilla människan. En äganderätt där staten alltid kan köpa sig fri med tvång gentemot den enskilda, gör att äganderätten i realiteten inte är en rättighet utan snarare en tillfällig status som individer får inneha tills staten säger stopp. Därför finns det skäl till att utgå från en försiktighetsprincip när staten ska åberopa skrivningen om angeläget allmänt intresse.
Med skogsutredningens förslag kan det stora systemet köra över många enskilda människor. Tvångsinlösningar kan riva sönder personers försörjning och tvinga dem byta liv. De kan exempelvis behöva lämna en redan liten och glesbefolkad ort, som de egentligen ville fortsätta att leva i. Ägandet har mer värden en enbart träden i skogen. För Magnus Wästfält och många fler är det en identitet. Därför är äganderättskortet värt att vifta med, hur fundamentalistiskt det än är enligt Po Tidholm.