Idéer Recension
Statsvetaren som klev ut ur åsiktskorridoren
Anrika universitet har förvandlats till fästen för aktivism och dogmatism. Anna-Karin Wyndhamn har läst statsvetaren Matt Goodwins uppgörelse med den brittiska universitetsvärlden i den nya boken ”Bad Education”.
”De bilder jag har sett visar hur ett statligt universitet helt kapitulerat inför en grupp personer som vill driva en politisk agenda.” Så beskrev nyligen Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig dokumentation från Högskolan för konst och design, HDK-Valand, i Göteborg. Under flera veckor har de palestinaaktivister som tidigare ockuperat universitetsplatsen, besatt designhögskolans gemensamma ytor. Det kallas en ”Exhibition take-over”. Väggarna är tapetserade med kartor där Israel inte finns och bilder där Hamas röda triangel syns. På plakat sägs att Göteborgs universitet och statsministern är skyldiga till folkmord. En grupp om 60 lärare stödjer öppet manifestationen och hejar på i sociala medier. Prefekten svarar först på frågor när anslagen i foajé och trapphus JO-anmäls. Och då försvarar hon propagandans plats i lokalerna.
Exemplet i Göteborg kunde varit hämtat ur statsvetaren Matt Goodwins Bad Education. Why our Universities Are Broken and How We Can Fix Them (Penguin, 2025). I boken kritiseras en lång rad anrika lärosäten. I exempel efter exempel visar han hur ledningar, forskare och lärare tycks ha övergett sökande efter sanning och vetande, för dogmatism och aktivism.
Till sin bakgrund är Goodwin en framgångsrik forskare och bästsäljande författare med högerpopulism som särskilt expertisområde. Det var efter Brexit-omröstningen som det började gnissla i relationen med den universitetsvärld som han dittills älskat. Från akademins sida märktes ingen ansats att på allvar söka förstå ja-sidans argument och motiv. De som röstat för ett utträde ur EU framställdes som oupplysta, inskränkta och bigotta. Alla tycktes överens och klara med analysen: ja-sympatisörerna var helt enkelt korkade. Goodwin gick mot strömmen och bjöd in representanter för den sida som ville mäla sig ur unionen. Draget gjorde honom till avfälling, varpå turer med utfrysning och förlorade uppdrag följde. Nyligen valde han att göra slut med akademin och lämna sin fasta anställning vid universitetet i Kent. Bad Education handlar om bevekelsegrunderna för uppbrottet.
De teoribildningar och förklaringsmodeller som återkommer i en lång rad fall från universitet i den anglosaxiska sfären, liknar det tankegods som brukar kallas woke. Goodwin undviker emellertid genomgående woke-begreppet, eftersom etiketten ofta används av högern för att misskreditera vänstern. Det är ett klokt beslut. Goodwins ärende handlar inte primärt om en attack på enstaka hypoteser eller teorier. Snarare visar han, genom dokumenterade exempel, vad som händer om forskarmiljöer och lärarlag blir för homogena åsiktsmässigt. När akademiska miljöer alienerar sig från livserfarenheter och betraktelsesätt som inte stämmer med forskargruppens övertygelser, uppstår en ideologisk slagsida i vetenskapliga frågeställningar och analyser. Den ger forskningen trovärdighetsproblem och fjärmar grupper av unga människor från högre utbildning. Man söker sig inte till en miljö som uttrycker förakt för det man kommer ifrån och tror på.
Man har predikat vikten av mångfald, men drivit institutionerna mot bunkermentalitet.
Under decennier har identitetspolitik, social rättvisa, kritisk rasteori, intersektionalitet och postkolonial teori blivit alltmer tongivande inom framför allt konstvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora och utbildningsvetenskap. Man har predikat vikten av mångfald, men drivit institutionerna mot bunkermentalitet där svåra samhällsproblem antingen angrips med monokausala förklaringsmodeller eller helt ignoreras: de britter som röstade för Brexit gjorde det för att de är rasister, därför behöver vi inte bry oss om den gruppen. Empiri indikerar att vi har samma problem här i Sverige. Tunga statsvetare har kritiserat samhällsvetenskapen för ointresse inför eskalerande gängkriminalitet och organiserad brottslighet riktad mot staten, och för att den i hög grad använder absoluta och ideologiskt stängda teorier. Fenomen och tendenser som inte kan beläggas med den föredragna teorimodellen, lämnas därmed outforskade. Det är dåligt för samhället. Vidare har Universitetskanslersämbetet i sin utredning om svenska universitet visat att många lärare och forskare upplever att den akademiska friheten är hotad. Politisk styrning och krav på ideologisk rättning i ledet skapar smala åsiktskorridorer på institutionerna. Även den som har invändningar, fogar sig och jamsar med – för karriärens skull. Alternativet är att lämna universitetet, som Goodwin nu gjort.
En väsentlig del av den dogmatism och det testuggande som beskrivs i Bad Education är redan känd, granskad och till och med satiriserad. Matt Goodwin redovisar utförligt och omständligt som vore det okänd terräng. Detsamma gäller parallellbeskrivningen av universitetsadministrationer som tänker som företag och vill ha nöjda kunder. Därför böjer de sig snabbt för studenter som klagar på betyg, kräver trigger-varningar och behandling med silkesvantar. Även det är känd materia. Vid Göteborgs universitet kallas de för ”svårnavigerade studentärenden” och hanteras av en HR-avdelning som har värdegrund som katekes och normkritik som postilla. Sektionen har stor makt men kan, enligt egen uppgift, inget om akademisk frihet och kritiskt tänkande.
Reservationerna till trots, är det en viktig bok som Matt Goodwin skrivit. Inte minst eftersom han är öppen med hur gräsligt ensamt och nedbrytande det är att vara den som väljer att ifrågasätta sådant som alla antas vara överens om. Den som ventilerar sina invändningar i offentligheten, bryter kodex och blir märkt av övertrampet. Fel kritik kostar. Det blir smutskastning och försök till karaktärsmord i sociala medier. Dörrar går igen och vänner försvinner. Jag vet av egen erfarenhet att det lämnar spår. För Goodwins del ledde dispyterna till för mycket alkohol, knaprande på sömntabletter och slutligen exit. Turbulensen påverkar emellertid inte bara individen, utan hela institutionen, kanske till och med lärosätet. Det skickar en signal om var åsiktsgränserna går.
När prefekten på HDK-Valand först valde att inte agera på ockupationen för att sedan försvara den i media, växte manifestationen till en disciplineringsövning för hela kollegiet och studentkollektivet. Ledningen skyddade aktivisterna genom att neutralisera deras politiska agenda. Det höjer insatsen för lärare och studenter som inte vill applådera den propaganda som tapetserades på högskolans väggar. Det kan ju eventuellt finnas någon där som blir illa till mods av att möta oförblommerad antisemitism och terrorromantik. Till skydd eller stöd för denna tysta grupp yttrades alltså inget.
Finns det någon väg framåt, enligt Goodwin? En möjlig väg vore att ålägga universitet att förhindra politisk diskriminering, på samma vis som man motverkar annan slags diskriminering. Att säkerställa politisk diversitet i paneler, råd, styrelser och ledningsgrupper är något annat än sådan mångfald som främst baserar sig på okulärbesiktning. En annan önskvärd förändring vore skyldighet att stå emot varje försök att tysta eller cancellera lärare för val av pensum. Det innebär att universitetet aldrig får vika ner sig, då studenter kräver att skyddas från röster, fakta, litteratur, bilder eller vittnesmål bara för att det upplevs skapa otrygghet eller stress. En tredje möjlig väg framåt vore om alla de resurser som ledningar hittills lagts på styrning via strategisk kommunikation, visionsdokument och gemensam värdegrund, nyttjades till att återskapa något som liknar akademisk frihet för den enskilde forskaren. Jag har förresten ett konkret förslag på var vi kan börja en sådan operation i Sverige.
Utbildningsdepartementet bör skyndsamt gå igenom alla regleringsbrev till universitet och högskolor, samt direktiven till statliga forskningsråd, för att stryka alla politiska pekpinnar som överordnar vissa perspektiv, bestämmer procentsatser på de anställda och fodrar genusdoktrin. Det är sådant som i skrivande stund tvingar det svenska universitetsväsendet till dålig, inte god, utbildning.