Idéer Åsikt
Högern måste lära av Mileis kulturkrig
Den svenska högern bör inte rädas kulturkriget. I det döljer sig en viktig kamp om institutioner som är centrala för ett fritt samhälle. Argentinas Javier Milei visar att kulturkriget inte är ett anfallskrig utan ett försvar av liberala ideal, skriver Frans Sporsén.
Det har nu gått ett drygt år sedan maktskiftet i Argentina. Landet har under nästan ett sekel varit svårt plågat av ineffektiv styrning av både ekonomin och staten, av korruption och inflation. Efter att landet helt stängts ned under pandemin skenade inflationen ur kontroll. Priserna i mataffärerna kunde ändras samma dag, de som inte sparat i dollar såg sina besparingar försvinna, och unga såg allt färre möjligheter för framtiden. Detta drev många till vansinne, men argast av alla var en man som stod längst fram med yviga polisonger och en motorsåg, den libertarianske ekonomiprofessorn Javier Milei.
Kort efter att Milei blev vald lyckades han få kontroll på inflationen, som nu är nere på omkring två procent per månad. Mataffärer började stoltsera med att de hade haft samma priser tre månader i sträck. Milei tog även tag i den offentliga sektorn, där många anställda bara dök upp när det var dags att få lön. Totalt har han lyckats minska statens utgifter med 30 procent, och staten har för första gången på mycket länge uppnått en budget med överskott. Argentina ser nu ut att landa på en BNP-tillväxt på upp mot 5–6 procent under 2025. Tullarna sänks, ineffektiv industri slutar bäras upp av skattebetalarnas pengar, och om du inte får svar inom 60 dagar på en tillståndsprocess, bygglov eller dylikt, så godkänns den automatiskt. Tänk om högern i Sverige skulle våga sig på något ens i närheten?
Det finns ingen garanti för att Javier Milei kommer att lyckas, men hans reformer är så pass inspirerande att de redan har fått ringar på vattnet i USA, där man kommer att försöka genomföra liknande kostnadseffektiviseringar i spåren av av statens kraftigt ökande utgifter och skulder.
För att ens börja fundera på detta så måste vi förstå varför folk under så lång tid fortsatte att rösta på Peronisterna och Kirschneristerna, eller lika goda kålsupare till höger, och hur Milei lyckades bryta detta.
I Sverige förhåller sig högern till sådana frågor på ett oftast försiktigt, och lite avvisande sätt.
När jag besökte Argentina i början av förra året deltog jag bland annat på Ayn Rand-sällskapets konferens, där Milei talade. Han sammanfattade saken såhär: Vi har inte bara rätt i ekonomiska frågor, vi har också rätt i moraliska frågor, och vi måste stå emot deras hänsynslösa attacker mot oss. Kulturkriget var och är centralt för Milei. I Sverige förhåller sig högern till sådana frågor på ett oftast försiktigt, och lite avvisande sätt.
Delar av det som kallas kulturkriget är självklart tjafs om saker som politiken inte har något med att göra, som att ett företag väljer att sälja vintermust, men att reducera ned hela konflikten till sådant är att missa något viktigt. Nämligen att kultur och värderingar har en effekt på samhället i stort, både hur det styrs, vad media rapporterar om, och vilka incitament som företag drivs av att rätta sig efter.
Mileis sätt att hantera frågorna är en bra illustration. De tidigare styrande hade ett järngrepp om både informationsspridningen och institutioner vars syfte är att verifiera och legitimera sanningshalten i information. I Argentinas fall handlar det om en situation där statliga myndigheter, skolor, universitet, media, kultursfären, en djungel av skattefinansierade “NGO:er”, och till och med rättsväsendet har instrumentaliserats och korrumperats av vänstern för att driva deras agenda på bekostnad av den fria forskningen, det fria ordet och i förlängningen samhällskontraktet och rättssäkerheten. Folk har inte heller bara fått betalt för skrivbordsradikal aktivism, utan även för att ta över gator och torg för att demonstrera.
Detta gäller inte bara Argentina, det gäller i hög grad även väst. Bakom Europas ständigt ökande regleringar och minskade tillväxt, där USA:s ekonomi gått från att vara storleksmässigt likvärdig EU:s 2008 till att i dag vara 50 procent större, gömmer sig snarlika strukturella problem: Som hur Energimyndigheten i Sverige undanhöll konsekvensanalyser om Sveriges elförsörjning för att skydda Miljöpartiet och Socialdemokraterna under kärnkraftsavvecklingen, för att bara ta ett exempel.
Liknande mekanismer ligger bakom när politiker, myndigheter och media på många håll försökt tysta ned de katastrofala konsekvenserna av deras invandringspolitik. Något som återigen har aktualiserats i och med debatten om gängvåldtäkter mot brittiska barn.
Även i väst har skattefinansierade “NGO:er” agerat aktivister och praktiskt taget som “hitmen” för dem som drivit denna politik.
Marschen genom institutionerna har inte heller bara skett inom akademin, myndigheter, och rättsväsendet. Även i väst har skattefinansierade “NGO:er” agerat aktivister och praktiskt taget som “hitmen” för dem som drivit denna politik. Denna märkliga sammanvävning av staten och civilsamhället sker även i Sverige. Se exempelvis hur Carin Jämtin i egenskap av avgående generaldirektör för Sida låste bidragen till socialdemokratiskt kopplade organisationer i fem år efter valet 2022. Genom detta skapar de pseudo-expertinstanser vars fortsatta existens är avhängig hur väl de tjänar de som finansierar dem.
Här utgör dock USA det främsta exemplet. Med stöd av underlag från sådana “NGO:er” har aktörer inom sociala medier och artificiell intelligens blivit tvingade att – under hot om rättsliga repressalier, förlorad tillgång till bankkonton och dylikt – genomföra politiska krav, vilket bland annat Marc Andreesen och Mike Benz förklarat. Elon Musk är en av få som gått ut i frontlinjen mot detta, och dessutom kunnat redogöra för hur extensivt det har använts som ett politiskt vapen genom Twitterfiles. Med detta har han tagit en väldigt stor risk, men tack vare honom har allt fler stora namn inom IT-sektorn vågat tala ut om situationen.
Kulturkriget beskrivs ofta av detta maskineri av politiker, pseudo-NGO:er och media som ett anfallskrig från högern, men det är snarare ett försvarskrig för samhällskontraktet och öppna och fria samhällen. Det fria ordet är inte det enda som håller ihop ett samhälle, men det är en säkerhetsmekanism mot auktoritära krafter, även sådana som hävdar sig stå på det liberala samhällets sida.
Den traditionella högern har inte bara varit dålig på att stå upp för sig själva. Den har har låtit vänstern kulturkriga i ordets riktiga bemärkelse utan att ens parera slagen. I stället har högern gång på gång ursäktat sig och drivit dålig politik av rädsla att bli utpekade som onda. Konsekvenserna av detta har varit katastrofala, och de har drivit många människor till partier utanför den traditionella högern som däremot är redo att ta upp striden. Dessa partier är på många håll på god väg att springa om den traditionella högern i opinionen. Det finns uppenbara risker med denna populistiska väljarrevolt: ilskan kan lätt koka över och enkla kortsiktiga lösningar kan få oanade konsekvenser.
Här har den traditionella högern ett ansvar om den vill fortsätta vara relevant. Stå upp för er själva, stå upp för det som är rätt, stå upp för samhällskontraktet, stå upp för frihet, stå upp mot de låga attackerna från vänstern, och stå upp för folket som är trötta på att bli överkörda och utnyttjade av de som vill framstå som goda på deras bekostnad. Vi har inte bara rätt i ekonomiska frågor, vi har rätt i moraliska frågor, och vi måste stå emot vänsterns hänsynslösa attacker.