Stormen runt monstret

Vet du vem Martin Selmayr är? Inte? Då har du något gemensamt med uppskattningsvis femhundraelva miljoner EU-medborgare. Den utvalda skara som känner till honom är företrädesvis politiker och byråkrater i och omkring EU-kommissionen. Men även vi som inte ingår i den illustra skaran bör lära oss hans namn. Sedan den första mars i år är han nämligen den mäktigaste byråkraten i Europa, kanske i hela världen. Nu är han dessutom på god väg att bli den främsta symbolen för EU:s demokratiunderskott.

Följande har hänt:

Martin Selmayr var tidigare stabschef hos kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, och enligt elaka tungor i Bryssel är det en öppen fråga vem som arbetade för vem. Klart är att såväl Juncker som Selmayr ansåg att han var ämnad för större ting. Den 21 februari kallade Juncker till pressträff med mindre än en timmes varsel. Där presenterades nyheten att Selmayr skulle tillträda som EU-kommissionens generalsekreterare, en tjänst som fram tills dess innehafts av Alexander Italianer och som ingen visste skulle bli vakant.

Men dessförinnan hade Selmayr ett annat jobb, låt vara att det bara varade i några minuter. Brittiska Spectator citerar en EU-kommissionär som uttalar sig under källskydd, och som berättar att Selmayr först nominerades till biträdande generalsekreterare. Först därefter meddelades att den sittande generalsekreteraren Italianer skulle avgå, och att Selmayr skulle ta hans plats. ”Vi hade just bevittnat ett perfekt förberett och vågat maktövertagande”, säger den anonyme kommissionären till Spectator.

De bedyrade att utnämningen gått rätt till, och att debatten över huvud taget inte borde hållas eftersom den riskerar att ”underblåsa EU-kritik”.

Nepotism och mygel är för all del inte helt ovanligt i unionskorridorerna. Men denna gång blev reaktionerna oväntat starka. Utöver att Selmayrs upphöjelse tedde sig kuppartad så har den nye generalsekreteraren varit ogenerat öppen med att han vill se en mäktigare roll för kommissionen (och därmed för sig själv) framöver. Det är i sig djupt kontroversiellt, eftersom kommissionen inte är vald av väljarna och inte heller kan avkrävas ansvar av dem.

Måndagen den 12 mars hölls så en debatt i EU-parlamentet om utnämningen, och denna gång var enigheten stor i den annars spretiga församlingen. Den liberala ALDE-gruppen var skoningslös och slog fast att detta kan påverka dess förtroende för kommissionen i dess helhet. Vänstergruppen GUE/NGL var lika kritisk, liksom högerkonservativa ECR, gröna G/EFA, nationalkonservativa EFDD, ultranationalistiska ENF och den oberoende lilla gruppen NI.

Två grupper rusade dock till kommissionens och Selmayrs försvar. Symptomatiskt nog de två största grupperna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D. Från dessa bedyrades att utnämningen gått rätt till, och att kritiken över huvud taget inte borde yttras eftersom den riskerar att ”underblåsa EU-kritik”.

I denna historia finns åtskilligt att bena vidare i. Relationen mellan de två stora maktblocken i parlamentet är en sådan sak, kommissionens uppenbara ambitioner att utvidga sin makt på de folkvaldas bekostnad är en annan. Och givetvis kommer frågan om EU:s bristande transparens att rulla vidare, såsom den gjort i decennier.

I skrivande stund har denna strid om en av EU:s mäktigaste positioner bara genererat ett TT-klipp.

Men även här i Sverige finns en stor fråga att diskutera, nämligen varför den solkiga affären är i princip okänd för hela svenska folket. I skrivande stund har denna strid om en av EU:s mäktigaste positioner, med en person som går under smeknamn som ”Monstret” och ”Rasputin” i huvudrollen, bara genererat ett TT-klipp som pliktskyldigt publicerats i några enstaka webbupplagor.

I detta ryms det avgrundsdjupa demokratiproblem som är svenskens relation till EU-politiken: den existerar praktiskt taget inte. Just nu rapporterar våra medier energiskt om ett fyllnadsval till den amerikanska kongressen i Pennsylvanias artonde distrikt. Men de verkar över huvud taget inte känna till ett storbråk om den man som styr över 32 000 byråkrater i det organ som föreslår lagar, verkställer beslut och upprätthåller fördragen i den union vi själva ingår i.

”Så det är så här friheten dör…till dånande applåder”, säger Padme Amidala i en berömd Star Wars-scen. I EU-kommissionen byttes applåderna ut mot en allomfattande, öronbedövande tystnad. Det är nu upp till våra medier och våra EU-parlamentariker att bryta den tystnaden. I annat fall kan vi lika gärna ställa in nästa parlamentsval.